Starka kvinnor

Sju månader senare tittar Faye ut över de gröna kullarna från sin terrass. Medelhavet glittrar i bakgrunden. Rättegången mot Jack är äntligen över. Domen väntas vilken minut som helst.

Men svenska folket har redan fällt sin dom. Jack Adelheim är Sveriges mest hatade man. Hela landet har följt rättegången. Hela Sverige håller nu andan. Men Faye är inte orolig. Hon har gjort sin läxa ordentligt.

Julienne ropar på henne inifrån huset.

– Mamma!

– Vad är det, älskling?

– Kan vi gå till stranden?

– Om en liten stund. Mamma ska bara titta klart på det här.

Jack Adelheim anses skyldig till mordet på sin dotter. Julienne springer emot henne och Faye fäller ihop datorn. Dottern klättrar upp i hennes knä.

– Vad tittar du på?

– Ingenting. Ska vi åka till stranden nu?

– Vill Kerstin följa med?

– Vi får väl fråga henne.

Julienne skyndar iväg.

Faye blundar. Hon har vunnit. Hon är klar. Hon minns de där dagarna för mer än ett halvår sedan. Den smärta som hon kände när hon hittade bilderna i mappen märkt ”Hushåll”. Hennes älskade Julienne. Rädd. Förvirrad. Naken. Skrämd och utnyttjad av sin egen pappa. Den som borde ha skyddat henne. Faye hade aldrig känt ett sådant raseri som då. Men hon sparade känslan inom sig. Hon behövde planera sin hämnd. Hennes raseri skulle välla över Jack som en lavin.

Det var enkelt att lura Jack att lita på henne igen. Nästa steg var heller inte så svårt. Raseriet hjälpte henne. Faye tog några smärtstillande tabletter. Sedan tappade hon sig på ungefär en liter blod. Hon visste att det var gränsen för vad hon tålde. Det hade hon läst på internet.

Faye kände sig lätt i huvudet. Men hon höll sig upprätt. Hon fick inte svimma.

Kerstin protesterade först. Men Faye visade bilderna på Julienne, på hur Jack utnyttjade henne. Kerstin höll med om att Jack måste straffas. Och att straffet måste krossa honom för alltid. Kerstin och Julienne åkte i förväg.

Det var dyrt att ordna falska pass, men allt gick att köpa för pengar. Och pengar hade Faye gott om.

Hon åkte till hotellet i Västerås där Kerstin väntade. Hon gav Kerstin mobiltelefonen. Under kvällen skulle Kerstin börja ringa Jacks nummer. Sedan åkte Faye tillbaka till lägenheten.

När Jack ringde på dörren släppte hon in honom. Det var dags. Han undrade var Julienne var. Han skulle ju passa henne.

– Julienne är på väg hem, sa Faye.

Men tre whisky senare sov Jack tungt i sovrummet. Faye hade gett honom dubbel dos sömnmedel. Inget kunde väcka honom. När han väl vaknade skulle minnet vara luddigt.

Faye tog ett djupt andetag. Lät mörkret välla fram inom sig. Med full kraft slog Faye pannan i sänggaveln av stål. Hon undersökte sitt ansikte i spegeln. Skulle skadorna räcka? En reva syntes i pannan. Blodet pulserade under huden. Hon skulle få många blåmärken.

Hon hämtade en docka i Juliennes storlek. En sådan som används för att träna livräddning. Hon la den i hallen. Sedan hällde hon ut blodet över dockan. Blodet som hon hade tappat från sin egen kropp. Det flöt ut kring huvudet och överkroppen på dockan. Lukten av blod fick Faye att må illa. Dockan fick ligga kvar ett tag medan blodet stelnade.

Hon tog på sig handskar. Ur en påse plockade hon försiktigt upp en rosa tandborste och en rosa hårborste. Julienne hade själv fått lägga dem i påsen. Nu var det bara Juliennes fingeravtryck på dem. Faye började med att borsta sitt hår. Hennes och Juliennes hår var lika långt. De hade också samma färg på håret, som honung. Hon borstade hårt så att hårstrån lossnade med rötterna och fastnade i borsten.

Sedan tog hon tandborsten. Hon borstade noggrant tänderna. Tog i ordentligt så att tandborsten skulle bli spretig och se använd ut. Hon satte tandborsten i glaset i badrummet. Sedan la hon hårborsten på Juliennes rum.

När det var klart diskade hon ur glaset med sömnmedel. Fyllde det sedan på nytt med whisky. Hon tog glaset och whiskyflaskan och gick in i sovrummet. Jack sov tungt. Faye satte glaset på sängbordet. Flaskan lät hon ligga nedvält på golvet. Det stank verkligen whisky. Nu var lägenheten klar.

Faye tog med sig Jacks mobiltelefon när hon gick. Hon lastade dockan i bagageluckan till Jacks bil. Den skulle lämna blodspår. Resten var enkelt. Jacks bil körde hon fram och tillbaka till Jönköping, vid Vättern. Lite av blodet smetade hon ut på en av båtarna. Dockan tvättade hon och slängde i vattnet. Det fanns så mycket märkligt skräp på sjöns botten. Ingen skulle koppla dockan till Julienne.

Hon körde tillbaka mot Stockholm i Jacks bil. Både gps:en i bilen och i hans mobil kunde nu spåras längs den här vägen. De skulle förstärka varandra.

En varm vind fladdrar i Fayes klänning. Hon och Kerstin hjälper Julienne ur bilen. De hittar tre lediga solstolar och betalar för dem. Julienne springer ner till strandkanten. Faye och Kerstin slår sig ner på solstolarna. De släpper inte Julienne med blicken.

– Han fälldes. Man räknar med att han får livstids fängelse.

– Jag hörde det, svarar Kerstin.

– Vi klarade det.

– Det gjorde vi.

De vinkar båda till en kvinna som går längs stranden. När kvinnan ser dem vinkar hon tillbaka. Hon kommer fram till dem.

– Finns det plats för en till?

– Ja, du får trängas med Julienne.

– Det gör jag så gärna.

Kvinnan lägger sig till rätta på solstolen. Hon blundar mot solen.

– Kommer du över på middag ikväll? frågar Faye.

Kvinnan nickar.

De tre kvinnorna ligger tysta tillsammans. Faye njuter av ljudet från vågorna, av Juliennes glada skratt. Hon ser på kvinnan i stolen bredvid och sträcker ut handen mot henne. Sakta, sakta stryker hon sin mamma över kinden.