En främling

En rörelse i sängen. Någon hade satt sig på den. Faye tvingade sig att öppna ögonen. Där satt Chris och såg på henne.

– Jag älskar dig, Faye. Men du har legat i den här sängen i två veckor. Bara man nämner Jack eller Julienne börjar du gråta. Det fungerar inte längre.

Hon nickade mot dörren.

– Gå in till mig om du vill mig något. Vill du ha mat får du gå ut i köket och ordna det själv.

Dagen efter stapplade Faye ut i köket, i trosor och t-shirt. Chris satt med en kopp kaffe i handen.

– Ta något att äta. Jag ska strax till jobbet. Ska du med?

Faye skakade på huvudet.

– Stanna hemma, du. Titta på en film. Gråt lite, tyck synd om dig själv. Jag är bara glad att du har lämnat det där rummet. Det började lukta illa där inne.

Faye la handen på Chris arm.

– Tack för allt. För att du … ja, du vet.

– Tänk inte på det. Du får stanna tills du mår bättre. Så länge du duschar ibland.

När Chris hade gått ringde Faye Jack. Det hade hon gjort varje dag. Hon ville prata med Julienne men också höra hans röst. För varje gång lät han mer irriterad. Det var som att prata med en främling.

– Ja? svarade Jack kort.

– Det är jag.

– Jag såg det. Julienne är inte här nu. De åkte just till dagis.

– De?

Jack harklade sig.

– Jag hann inte skjutsa Julienne i dag. Så Ylva körde henne.

Faye kunde inte tro att det var sant. Det hade bara gått två veckor, och Ylva och Jack lekte redan mamma-pappa-barn. Det var en plåga att inte få träffa Julienne. Fram till nu hade hon inte orkat.

Dottern skulle slippa byta miljö. Slippa se sin mamma förstörd av sorg.

– Hallå? sa Jack.

– Jag måste komma och hämta lite saker. Och jag vill träffa Julienne.

– Det passar inte så bra just nu.

– Vadå?

– Att du hämtar sakerna. Det är rörigt här hemma. Vi … har köpt ett hus. Vi är mitt uppe i en flytt.

Faye andades tungt. Inte bryta ihop.

– Vart ska ni flytta?

– Lidingö. I närheten av Henrik och Alice faktiskt. Det var inte planerat men vi … ja, det dök upp ett fint hus.

Vi. Han pratade om dem som vi. Jack och Ylva. Sedan 2001 hade det varit Jack och Faye. Nu var han vi med en annan människa. Hon hade tjatat i flera år om att flytta till hus. Men han tyckte om närheten till stan och kontoret. Nu hade han och Ylva hittat ett ”fint hus”.

– Messa en lista på de saker du behöver så budar jag över dem.

– Okej, men hur blir det med Julienne? Jag måste få träffa henne.

– Du borde skaffa någonstans att bo först.

– Det var det jag ville fråga om också. Jag behöver pengar.

– Visst, jag för över några tusenlappar.

– Jag måste köpa en lägenhet.

– Är det mitt ansvar? Jag kan föra över lite pengar så att ni kan hitta något att hyra. Men se till att skaffa dig ett jobb.

Han tryckte bort samtalet.

Faye bet ihop tänderna så hårt att de gnisslade. Allt var Jacks. Hon hade inga sparpengar, inget jobb. Och hon måste tänka på Julienne.

Varenda gång Faye blundade såg hon Jack och Ylva framför sig. Ylva med sina perfekta läppar och toppiga bröst. Hur Jack trängde in i henne, sa hur vacker hon var, hur han stönade hennes namn när han kom.