Fjällbacka – då:
Äntligen fri

Domen föll. Jag var fri. För första gången i mitt liv. Jag hade aldrig känt mig starkare. Jag hade varit orolig att de inte skulle fälla pappa. Inte se odjuret i honom, utan bara en sorglig liten man.

Men bevisen räckte. Pappa blev dömd. Han skulle få ett hårt straff. Trots att polisen aldrig hittade mammas kropp.

Jag visste att hela Fjällbacka jublade. Alla hade följt rättegången. De hade skvallrat i matbutiken. De hade ojat sig över den stackars flickan. Jag kände dem så väl, invånarna i Fjällbacka.

Men jag var ingen stackars flicka. Jag var starkare än dem alla. De senaste månaderna hade varit en lång väntan. I skolan undvek de mig. Det spelade ingen roll.

Nu var jag äntligen fri. Pappa skulle få ruttna i helvetet.