Bur av guld

Henrik och Alice Bergendahls hus låg på Lidingö. Det hade egen brygga och sandstrand och hade passat bättre i Los Angeles. Det stora huset var 670 kvadratmeter. Där fanns allt från hemmabio och gym till vinkällare.

Medan Faye, Jack, Henrik och Alice åt middag lekte deras barn med barnflickan i en annan del av huset. Barnens rum låg så långt bort som möjligt från Alice och Henriks rum. På det enorma matsalsbordet stod en stor buffé. Alice satt och tuggade på ett salladsblad. Själv åt Faye av allt och drack av vinet. Barnet i hennes mage skulle ändå sluta sitt liv i en metallbunke. Ikväll skulle hon ta tabletten från apoteket. Den första av två.

– Tyckte du det var gott? frågade Alice leende.

– Väldigt gott med libanesisk mat, sa Faye.

Jack skrattade till.

– Libanesisk mat eller inte, du bara skyfflar i dig av allt, sa han.

Faye såg ner i tallriken och skämdes lite.

Henrik lutade sig mot henne.

– Hur har du det nuförtiden? Du kommer aldrig och hälsar på längre.

– Nej, det är bäst att ni får jobba i fred.

– Jag har alltid tid för dig.

– Tack, Henrik. Men det är bäst att ni får sköta er själva.

Varför lät de som främlingar för varandra? Förr hade hon, Jack och Henrik haft det roligt ihop. Pratat om riktiga saker. Hon hade varit en av dem. Det var ju hon som hade utvecklat Compares affärsidé. Nu behandlade de henne som ett barn, som de behandlade Alice.

– Är du klar, Henrik? Taxin är här när som helst.

Jack och Henrik skulle träffa vänner i stan. På vägen skulle de släppa av Faye och Julienne hemma. Julienne kom nerför trappan.

– Jag vill stanna här, sa Julienne.

– Ja, men stanna här med mamma då. Det är väl okej för dig om de stannar, Alice?

Faye bet sig i läppen. Hon hade sett fram emot att få krypa upp i soffan hemma. En vinflaska som enda sällskap och glömma morgondagen.

– Javisst, det är bara roligt för barnen, sa Alice.

Hon glittrade när hon såg på Jack. Mer än när hon såg på sin man.

– Fint, sa Jack.

Julienne rusade tillbaka uppför trappan.

När männen hade åkt tog Alice fram en ny flaska vin. De satte sig i soffan. Alice med de långa ögonfransarna och den perfekta hyn. Var hon nöjd med sitt liv? Fanns det något hon brann för? De satt båda två fast i en bur av guld. De var två påfåglar. Även om Faye numera kände sig som en skabbig duva på Hötorget. Faye ville inte prata med en burfågel. Hon ville prata med en riktig människa. Hon hällde i sig ett glas till.

– Vad skulle du göra om du inte hade Henrik?

– Vad menar du?

– Vad skulle du jobba med?

Alice funderade länge på frågan. Hade hon aldrig ställt sig den frågan förut?

– Inredning, tror jag. Jag tycker om att göra hem vackra.

– Varför gör du inte det då?

Alice ryckte på axlarna.

– Vem skulle då ta hand om barnen?

Faye tittade sig runt i det tomma vardagsrummet.

– Samma person som gör det just nu. Barnflickan.

Faye tömde ännu ett glas vin.

– Drömmer du aldrig om att göra något annat? Att vara en egen person?

Faye var för full, hon kunde inte hejda sig. Hon ville öppna en lucka till Alices gyllene bur. Om så bara för en kort stund. Även om de på ytan levde samma liv var skillnaden enorm. Hon hade en utbildning från Handels. Hon hade gjort ett medvetet val tillsammans med Jack. Hon hade valt familjen. Till skillnad från Alice var hon inte beroende av sin man.

– Jag är en egen person. Jag vill inte förändra något, sa Alice.

Hon fuktade läpparna med tungan.

– Du är otroligt vacker, sa Faye.

– Tack. Vet du att jag alltid varit avundsjuk på dig? mumlade Alice.

Det fanns en ny, sorgsen ton i Alices röst. Var det den riktiga Alice?

– Det hade jag inte en aning om.

– Henrik talar alltid så gott om dig. Du förstår sakerna de pratar om. Du förstår företaget. Du får dem att skratta. Han respekterar dig.

Faye ville svara att det inte fanns något att vara avundsjuk på längre. Hon undrade om det ens hade funnits något. Eller om hon bara hade skapat en bild av hur det hade varit. Ibland mindes hon saker mot sin vilja. Alla gånger Jack inte hade dykt upp när hon behövde honom. Vissa minnen, som Juliennes förlossning, gjorde för ont att tänka på. Så hon lät bli, och förlät. Om och om igen.

Alice fortsatte, hon sluddrade lätt:

– Jag vet varför Henrik har valt mig. Det är för mitt utseende och min bakgrund. Men han gör mig lycklig. Jag känner kvinnor som har det värre i det här området. Jag struntar i om han då och då knullar någon annan.

Faye hoppade till. Alla Jacks historier om Henriks kvinnor. Hur hade hon kunnat skratta åt dem? Hon hade inte förstått att Alice visste allt. Faye skämdes.

– Alice, jag …

– Sluta. Jag vet att det är så. Och du har säkert vetat om det. Män är män. Men det är mig han kommer hem till sedan. Det är våra barn han leker med. Jag vet att han älskar mig. På sitt sätt.

Alice såg ut genom fönstret.

– Jag skulle aldrig klara det, sa Faye.

Värmen i magen. Jack var inte som Henrik. Och hon var inte som Alice.

– Men, Faye, han …

– Säg det inte ens!

Faye röt till så högt att Alice hoppade bakåt. Hon fortsatte:

– Om du är med på det, så bra för dig. Men Jack och jag är bästa vänner. Vi har byggt upp så mycket tillsammans. Våga inte påstå något annat. Då kommer jag att rasera allt du har. Förstår du?

Alices skrämda min fick Faye att kontrollera ilskan. Hon fick inte visa vem hon egentligen var. Vem hon hade varit. Mörkret. Hon reste sig upp, vinglade till.

– Tack för ikväll. Vi åker hem nu.

Faye hämtade Julienne och var på väg ut när hon vände sig om. Alice satt kvar och tittade ut genom fönstret.