Fjällbacka – då:
Mörkret

Mamma snyftade till nere i köket. Men jag kunde inte gå ner. Jag kunde inte hindra pappas slag. Istället lät jag mörkret skydda mig och stänga ute rädslan. Pappa skulle göra allt värre saker mot mamma. Mot mig och Sebastian. Pappa var som ett rasande djur instängt i en bur. Vi var hans byten.

Det hände att jag drömde att någon skulle rädda oss. Alla visste ju. Även om de inte visste allt så visste de tillräckligt. Varför kom ingen och hämtade oss? Men alla såg fegt bort. De såg inte blåmärken och såren. Ingen lärare sa något. Ingen läkare på vårdcentralen. Förra vintern sökte mamma vård hos läkaren åtta gånger. En axel ur led. En spricka i käken. Alla blundade.

Hur skulle det bli den här vintern? Sebastian kom in i mitt rum. Han kröp upp hos mig, som en hund. Men jag fann ingen trygghet i hans närhet. Den enda jag kunde finna trygghet hos var mig själv. Jag var starkare än de, starkare än Sebastian. Jag gömde mig i mitt eget mörker.

Havet stormade utanför. De sista sommargästerna hade åkt. Ingen av dem låtsades höra skriken från vårt hus. De ville säkert inte förstöra sin semester. Vad mindes de när de var tillbaka i sina fina villor i Göteborg? Tänkte de då på oss barn? Förmodligen inte.