Julienne

Ögonen sved och huvudet sprängde. Faye längtade efter att få sova. Hon ringde Juliennes nummer två gånger. Sedan Jacks. Inget svar. Faye hoppade in i en taxi och ringde polisen.

– Larmcentralen.

– Jag vill anmäla ett försvinnande.

– Okej. Av vem då? frågade kvinnan på andra sidan.

– Min sjuåriga dotter.

Faye snyftade högt.

– När hörde du av henne senast?

– I går kväll. Jag åker nu från Västerås. Min exman tar hand om Julienne. Jag har ringt hela morgonen. Ingen svarar.

– Så du är inte i stan?

– Nej. Herregud. Vad ska jag göra?

– Kan de ha åkt iväg någonstans? Eller vara där de inte kan svara?

– Nej. De skulle vara hemma hos oss. Det här är inte likt Jack.

– Vad heter du?

– Faye Adelheim.

Hon gav kvinnan adressen till lägenheten.

– Vi brukar vänta några timmar innan vi gör anmälan.

– Snälla. Jag är så orolig.

Rösten på andra sidan mjuknade.

– Jag ber en patrull åka förbi och ringa på. Trots att det är för tidigt.

– Tack, snälla! Be dem ringa mig när de är framme.

En och en halv timme senare svängde Fayes taxi in framför hennes hem. Två polisbilar stod vid porten. En polis väntade utanför. Hon kastade sig ur taxin och sprang fram till honom.

– Det är jag som är Faye, flämtade hon.

Han såg allvarligt på henne.

– Jag förstår inte. Ni sa att ni hade hittat Jack. Varför är ni kvar? Och var är min dotter?

– Kan vi gå in och prata?

– Vad menar du? Ni måste veta var Julienne är. Ni har ju pratat med Jack.

Han höll upp dörren.

– Det är bäst att du följer med upp.

Faye gick efter honom.

– Snälla. Berätta vad som har hänt! Är Jack där uppe?

Polisen drog igen hissgallret.

– Din exman är där uppe. Men er dotter är borta.

– Men vad säger Jack? Hon är sju år. Hon kan inte försvinna ensam. Hon var med honom. Vad säger han?

– Han säger att han inte minns någonting.

– Inte minns?

Hennes röst ekade i hissen. Den stannade och de klev ur. Ytterdörren stod öppen.

– Vi har hittat något … Det är blod i er hall.

– Blod? Men herregud …

Faye vacklade till. Polisen fångade upp henne. Han ledde henne in i lägenheten. En vitklädd tekniker satt på huk i hallen och undersökte blodet.

– Julienne! ropade hon.

I köket satt Jack. Två poliser talade lugnt med honom. När Jack fick syn på henne ville han resa sig. Men poliserna hindrade honom. Han sjönk ner på stolen igen.

– Var är hon, Jack? ropade Faye.

– Jag vet inte, sa han förvirrat. Jag vaknade av dörrklockan.

Polisen drog henne i armen.

– Vi behöver något som har tillhört er dotter.

– Vad menar du? Varför då?

Polisen ledde Faye framåt. Från hallen hörde hon röster. Fler poliser anlände.

– Vi kan behöva identifiera henne. För säkerhets skull.

Faye flämtade till men nickade.

– Som vadå?

– Hennes tandborste. Eller en hårborste.

Hon pekade mot badrummet. Polisen tog fram en påse och gick före. Han tog på ett par plasthandskar och la den rosa tandborsten i påsen. I Juliennes rum tog han hennes hårborste.

– Det här bör räcka, sa han allvarligt.

Faye visste inte hur länge hon hade suttit i det lilla rummet på polisstationen. Det hade börjat mörkna utanför. Till slut kom en polis in. Hon hade en vänlig men bestämd blick.

– Jag heter Yvonne Ingvarsson. Jag är polisinspektör. Jag måste ställa några frågor. Svara så noga du kan på dem.

– Självklart.

– Vi har fortfarande inte hittat Julienne. Det finns vissa saker som oroar oss.

Faye svalde.

– Är hon … tror ni att något har hänt henne?

– Vi vet ärligt talat inte. Men blodet i hallen kommer från en människa. Teknikerna jämför det med DNA från hennes tandborste och hårborste.

– Herregud … jag …

– Din exman, Jack. Hans berättelse hänger inte ihop. Han hävdar att han inte minns vad han gjorde i går.

– Men han skulle aldrig skada Julienne. Ni har fel. Någon måste ha tagit henne. Han älskar henne. Han har inget skäl …

– Vem skulle det annars vara?

Hon tystnade. Polisen la handen på hennes hand.

– Enligt hans mobiltelefon och gps har han varit ute och kört bil. I natt.

– Vad menar du?

– Han har åkt till Jönköping. Vi har hittat spår av blod i hans bil. Vi ska jämföra det med blodet i hallen.

– Sluta … snälla. Jag vill inte veta.

Faye skakade på huvudet.

– Du måste vara stark nu, Faye. Jag vet att det är svårt. Men du måste hjälpa oss att hitta Julienne. Vi har gått igenom era datorer. Kan du förklara det här?

Yvonne tog fram ett papper. Det var mejlet som Faye hade skickat till Ylva. Faye tänkte svara, men Yvonne hann före.

– Är det du på bilden?

Hon la bilden i Fayes knä. Faye såg på den och nickade.

– Skickade du den till Jacks sambo, Ylva Lehndorf?

Faye nickade igen.

– Varför gjorde du det?

– Hon tog Jack ifrån mig. Jag ville bara …

– Har du och Jack en relation nu?

– Vad menar du?

– Har ni legat med varandra sedan ni skildes?

– Ja. Fast inte sedan han upptäckte att jag skickade det här till Ylva. Efter det hatade han mig.

– Enligt Jack har er relation fortsatt.

– Det är absurt. Han ställde till med bråk på mitt kontor. Vakterna fick slänga ut honom. Men vårt bråk gällde inte Julienne. Han skulle aldrig skada henne.

– Vet du vad vi upptäckte? Att du, genom ett utländskt bolag, äger Compare. Företaget som Jack grundade och fick sparken ifrån. Vet Jack om det?

Faye trummade nervöst på bordet.

– Du är inte misstänkt för något, fortsatte Yvonne. Men vi måste veta. Vi försöker förstå vad som har hänt.

– Jack lämnade mig för Ylva. Jag kom på dem i vårt sovrum. Jag förlorade allt. Jag gjorde vad jag kunde för att krossa Jack. Han hatade mig med all rätt. Men Julienne har inget med det att göra. Varför skulle han ha gjort henne något?

Hon vred händerna i knät. Yvonne svarade inte på frågan. Hon såg på Faye.

– Skadorna i ditt ansikte, var det Jack?

Faye lyfte handen mot kinden. Hon ryckte till av smärtan. Sedan nickade hon.

– Jack har … han har varit så arg. Han har skickat hemska sms den senaste tiden. Hotat mig. Det är inte likt honom. Jag hade ett affärsmöte i Västerås och bad honom ta hand om Julienne. Han var arg när han kom. Det var då han slog mig. Men han lugnade ner sig. Vi pratade. Allt kändes fint när jag gick. Han skulle aldrig göra Julienne illa. Jag skulle aldrig ha låtit honom passa Julienne om jag trodde att …

Det knackade på dörren. Yvonne gick ut i korridoren.

Några minuter senare var hon tillbaka.

– Fortsätt, sa hon.

– Fick du reda på något nytt om Julienne?

– Nej.

– Berätta! Det gäller min dotter!

Polisen tittade på Faye.

– Vi tror inte att Julienne kan ha överlevt. Inte om hon förlorade så mycket blod som det var i hallen.

– Vad menar ni? Min lilla flicka kan inte vara död, skrek Faye.

Yvonne Ingvarsson la en hand på Fayes axel. Men hon förblev tyst.