Hemligheter

Den stora lägenheten på 170 kvadratmeter på Karlavägen var hennes egen. Hennes och Juliennes. Varje gång Faye kom hem blev hon glad. Hon hoppades att Julienne kände likadant. Den här kvällen rusade dottern in i köket.

– Hej, min lilla flicka, sa Kerstin som lyfte upp Julienne i famnen.

Faye log. Hon hade hjälpt Kerstin att köpa lägenheten intill. De åt middag tillsammans nästan varje kväll. När Faye måste arbeta passade Kerstin mer än gärna Julienne. Det fanns inte längre några barnflickor i deras liv.

Medan Faye ställde in disk i maskinen gick Julienne in till vardagsrummet. Faye såg efter henne. Hon hällde upp två glas vin och räckte det ena till Kerstin.

– Hur gick det? viskade Kerstin.

– Jo, Nima kunde hjälpa mig. Han gav mig något som heter keylogger.

I vardagsrummet tittade Julienne på tv.

– Men jag måste ta hjälp av …

Hon nickade mot oljudet från tv:n. Kerstin spärrade upp ögonen.

– Du har väl inte sagt något om …?

– Nej, nej. Hon ska inte bli inblandad. Inte medvetet i alla fall.

– Vet du, Faye. Jag har inget emot det mesta du gör. Men det här tycker jag inte om.

– Inte jag heller. Men det är enda sättet att komma åt Jacks dator, sa Faye.

I vardagsrummet fortsatte tv:n att låta.

– Jag vet inte om dokumenten finns kvar. Men det är vår bästa chans. Viktigast är att inte göra några misstag som kan spåras till mig, sa Faye lågt.

– Till oss. Vi är två om det här. Men jag tycker ändå inte om det.

Faye nickade. Hon avskydde att tvingas använda Julienne. Men hon hade inget val.

Lite senare låg Faye och Julienne i Juliennes säng. Dottern låg med huvudet på hennes arm. Faye tog fram USB -stickan.

– Älskling, innan vi läser ska jag visa en sak. Jag behöver hjälp med en överraskning åt pappa.

– Vadå för överraskning?

Faye höll upp USB -stickan.

– Det kan jag inte berätta än. Men du vet hur pappa brukar lämna datorn i arbetsrummet? När han ser på tv? Jag vill att du stoppar in den här i datorn nästa gång du är hos honom. Sen vill jag att du trycker på den här knappen.

Faye pekade.

– Och sen kan du ta ut den. Det är allt.

– Varför får jag inte säga något till pappa? Han har sagt att vi inte ska ha hemligheter. Vi har bara hemligheter för dig.

– För att då förstör vi överraskningen. Om du gör det här så kommer du att få en överraskning.

– Vadå?

– Något du har velat ha länge.

– En mobil?

– Ja, en alldeles egen mobiltelefon. Så slipper du låna min hela tiden.

– När får jag den?

– På söndag. Då får du den, om du hjälper mig med det här.

Faye kände sig usel. Men hon var tvungen att få tag på dokumenten. När Julienne hade somnat låg hon länge och såg på henne.

Dotterns ansikte såg avslappnat ut när hon sov. Julienne hade varit glad när Faye hämtade henne på skolan. Men varje gång hon lämnade henne hos Jack hade dottern gråtit förtvivlat den senaste tiden. Faye visste att det var vanligt hos skilsmässobarn. Ändå kändes det så svårt varje gång.

Kerstin hade också nämnt att Julienne hade blivit tystare. Faye var också orolig. Hon undrade vilka hemligheter Jack och dottern delade. Kanske bara att dottern fick glass till frukost. Men tänk om det var något viktigt de hade hemligheter om? Kanske något som handlade om henne?

Faye gick ut på balkongen och tände en cigarett. Hon sjönk ner på rottingsoffan. Tre år hade gått. Tre år fyllda av arbete och lycka. Men hon undrade ändå ibland om hon saknade Jack. Eller drömmen om Jack. Var det därför hon inte kunde sluta hata honom? Borde hon nöja sig? Hon hade ju allt nu. Framgång, pengar, status, Julienne. Men det räckte ändå inte. Jack hade tagit så mycket mer från henne. Trampat på henne tills hon knappt kunde resa sig igen. Hon kunde inte förlåta. Hon hade fått höra så många historier från andra kvinnor.

Hon brukade börja varje morgon med att läsa på Revenges forum. Där fortsatte det att strömma in historier. Så många hade behov att ta tillbaka sin stolthet, att hämnas. Hon drevs inte längre bara av sitt eget hat. Hennes hat förstärktes av tusen och åter tusen kvinnors röster. Deras vrede var hennes.

På bordet på balkongen låg dagens post. Där låg ännu ett brev från hennes pappa. Han hade känt igen henne när tidningarna skrev om Revenge. Breven hade börjat komma igen. Efter många års paus. Först ett i veckan. Sedan två. Sedan tre. Faye öppnade dem aldrig.

Hon hade bett sin advokat vaka över pappans strafftid. Hon visste hur det var i Sverige. Det fanns egentligen inget livstidsstraff. Inte ens för hennes pappa. Förr eller senare skulle han släppas fri. Men inte nu. Hon måste hinna göra det hon hade planerat. Faye höll cigaretten mot brevet. Det fattade eld. Hon lät det brinna upp i askfatet.