Det är över

Chris bad Faye komma till henne. Det var viktigt. Faye vågade inte tänka på vad det kunde vara.

Johan öppnade dörren. Han hade tagit ledigt från jobbet för att kunna ta hand om Chris. Faye hade tvingats inse att det här var den sista tiden Chris och Johan skulle få tillsammans.

Hon hade varit rädd att tränga sig på. Ibland var det som att hon inte orkade. Hon klarade inte av att se Chris så sjuk.

– Hur är det? frågade Faye.

– Det är … vad ska man säga?

– Ta en promenad medan jag är här. Kom ut härifrån lite.

– Ja. Chris ville ändå vara i fred med dig.

När Faye kom in till Chris fick hon tårar i ögonen. Chris var bara skinn och ben nu. Ögonen hade sjunkit in. Hyn var torr och grå.

Utanför pågick livet som vanligt. Bussar åkte fram och tillbaka, människor bråkade, älskade, gifte och skilde sig. Men uppe i våningen på Nybrogatan låg Chris och tynade bort. Faye satte sig och tog Chris hand.

– Det är över nu, sa Chris.

– Säg inte så.

– Jo, någon måste göra det.

– Men läkarna …?

– De har slutat behandla mig.

Cancern hade spritt sig. Chris kropp var full av tumörer och de fortsatte växa. Det enda som gick att göra var att lindra hennes smärtor. Faye klappade Chris hand. Hon försökte hålla sig lugn och lyssna. När Chris hade pratat klart rusade Faye ut i badrummet. Hon kröp ihop på golvet med pannan mot det kalla kaklet. Hon visste inte hur länge hon blev liggande. Hon reste sig först när Johan kom tillbaka.

Fjällbacka – då:
Begravningen

Alla i skolan fick ledigt när Sebastian skulle begravas. Kyrkan var full. Sebastian hade aldrig haft några riktiga vänner. Nu plötsligt fylldes en kyrka för att säga hejdå till honom. Flera tjejer i hans ålder grät. Jag undrade om de någonsin hade pratat med Sebastian.

Mamma hade valt en vit kista och gula rosor. Det var helt meningslöst med rosorna. Han hade aldrig brytt sig om sådant. Men det var väl för dem som var kvar. Sebastian låg ju kall och död i kistan.

Det var pappa som hittade Sebastian. Han hängde i ett bälte i garderoben. Pappa slet ner honom. Ropade efter mamma. Pappa hade skakat honom, vrålat i hans ansikte medan mamma ringde efter hjälp. Det tog lång tid för ambulansen att komma. Men det spelade ingen roll. Sebastian var blå om läpparna. Huden var vit. Jag visste att han redan var död.

Det blev inget kyrkkaffe efteråt. Vilka skulle vi bjuda? Inga av dem som hade varit i kyrkan var våra vänner. Istället åkte vi hem direkt.

Mamma och jag hade känt ilskan inom pappa i flera veckor. Han skulle behöva en urladdning när han kom hem. Mamma sa åt mig att gå upp på mitt rum. Jag gick uppför trappan. Men stannade högst upp. Jag satte mig så att jag kunde se ner i köket. Om mina föräldrar hade tittat upp hade de sett mig. Men de var så upptagna av varandra.

De cirklade runt som två tigrar i en bur. Pappa knöt nävarna. Mamma släppte honom inte med blicken. Redo. Beredd.

När första slaget kom duckade hon inte. Pappas knytnäve fick mammas huvud att rycka bakåt och sedan framåt igen. Pappa slog igen. En skur av blod kom ur mammas mun. Hon föll till golvet. Han fortsatte att slå henne, om och om igen. Nu när Sebastian var död skulle mamma inte överleva länge till.