Förälskad

Faye mötte upp Chris på Grand Hôtel för att äta middag. Egentligen hade hon ingen lust med något. Hon ville bara att helgen skulle vara över. Hon ville hämta Julienne hos Jack och veta om Julienne hade lyckats med USB -stickan.

Men det var bra att umgås med Chris. Tiden gick fortare då. De beställde in mat och drinkar.

– Hur går det med Jack och Compare? Det är snart dags för börsnoteringen, sa Chris.

– Vi är på banan, sa Faye.

Hon förklarade vad en keylogger var.

– Men nog om det. Vad händer i ditt liv?

Chris tog en klunk av sin mojito och smackade lätt.

– Jag är, pinsamt nog, kär. Helt jävla förälskad.

Faye satte drinken i halsen. Hon hostade till.

– Förälskad? I vem då?

– Du kommer inte att tro det. Men han heter Johan och är lärare på högstadiet.

– Det låter väldigt … normalt. Hur träffades ni?

– Han kom in med sin systerdotter på vår salong i Sturegallerian. Han hade en sådan töntig kavaj med lappar på armbågarna. Systerdottern bad vår frisör om en tuppkam. Då blev jag nyfiken. Hur skulle mannen med den töntiga kavajen reagera? Men han bara nickade och sa: ”Det är tufft.”

– Men hur lärde du känna honom?

– Systerdottern blev hämtad utanför salongen. Det kom en skallig gubbe som blev röd i ansiktet när han såg sin dotters frisyr. Då bjöd jag mannen med kavajen, Johan, på en kaffe. Sedan pratade vi och jag blev förälskad. Vi åkte hem till honom. Jag stannade där i två dagar.

Faye blev varm i magen.

– Och nu?

– Nu är jag fortfarande lika kär. Det är han, mannen i mitt liv.

Plötsligt drog Chris ansikte ihop sig till en grimas. Någonting var fel.

– Chris, vad är det?

– Vad menar du?

Chris låtsades inte förstå.

– Jag känner dig. Vad är det?

Chris tog en klunk av drinken.

– Jag har cancer, sa hon med tjock röst.

Tiden stannade upp. Ljuden omkring dem försvann. Allt blev luddigt runt dem. Livfulla Chris kunde inte ha cancer. Men det hade hon. En ovanlig form av cancer i livmodern.

Vid borden bredvid åt människor snittar från silverfat. Faye undrade hur de fortfarande kunde skratta. När hennes egen värld precis hade rasat ihop.

– Egentligen hade jag inte tänkt säga något. Inte förrän jag var kvitt den.

Chris ryckte på axlarna. Lyckades inte läkarna stoppa den skulle hon inte överleva. Faye kunde inte andas.

– Vi måste gå härifrån. Jag kan inte sitta kvar här. Du har precis sagt att du har cancer.

Faye ångrade sig genast. Chris måste vara livrädd. Det var knappast tid för Faye att tycka synd om sig själv.

– Förlåt, jag blev bara så ledsen, sa hon.

Chris log sorgset. Faye högg tag i en kypare och beställde två nya drinkar.

– Vill du ens prata om det?

– Jag vet inte hur man gör.

– Inte jag heller. Men du måste bli frisk.

– Ja, det är klart. Äntligen är man kär och då sätter sig en tumör på livmodern.

– Är du rädd att han lämnar dig?

– Klart jag är. Jag kommer att bli ful, sakna sexlust, vara trött. Det är klart att jag är orolig. Jag är så kär i honom, Faye …

– Är du rädd för att …

– Att dö? Livrädd. Men det ska jag inte göra. Jag kommer att vara med Johan. Resa med honom, bli gammal med honom. Jag har aldrig velat leva så mycket som nu.

På väg hem till Jack tänkte Faye på Chris. Skulle hennes vän överleva? Allt kändes som en mardröm.

När Faye kom fram till villan på Lidingö stod Julienne redan utanför. Hon hoppade glatt in i bilen. Jack vinkade från trädgården.

När de kom in i hallen hemma såg Julienne ivrigt på Faye.

– Var är den? frågade Julienne.

– Vilken då?

– Mobilen. Jag gjorde som du sa hemma hos pappa. Här är pinnen.

Faye tog förvirrat emot USB -stickan. Hon hade helt glömt bort vad hon bett Julienne att göra. Chris sjukdom hade vänt upp och ner på allt.

– Vad duktig du har varit. Tack så mycket. Nu får pappa sin överraskning. Och du får mobilen i morgon, sa hon och kramade sin dotter.

Julienne slet sig loss och gick tjurigt till sitt rum. Faye orkade inte bli glad för sin seger. Snart skulle hon ha Jacks lösenord. Men var det viktigt nu? Hon hade visat Jack och resten av Sverige att hon klarade sig själv.

Skulle hon strunta i keyloggern, den som sparat allt som Jack skrivit? Skulle hon släppa taget?

Nej. Det gick helt enkelt inte. Hon måste hämnas, gå hela vägen. Vad var hon för en sorts människa? Hennes bästa vän var sjuk. Kanske dödligt sjuk. Och hon tänkte fortfarande på att krossa Jack. Men hon kunde faktiskt inte släppa planen. Den var för bra.