Ingen förstår mig som du

Regnet öste ner. Faye hukade när hon sprang ur taxin och in i baren. Jack satt längst in. På samma plats som hon och Chris suttit på 16 år tidigare.

– Hej, sa han och log sorgset.

Han såg sårbar ut. Liten. Ögonen var röda. Hon fick hejda sig för att inte kasta sig om hans hals. Trösta och lova att allt skulle bli bra.

– Hur mår du?

– Det här är det värsta jag har varit med om.

Faye blev helt kall. Han satt där och tyckte synd om sig själv. Hon hade upplevt allt det han nu var med om. Hon hade förlorat allt. Folk hade pratat illa om henne. Då hade han inte brytt sig, inte ens frågat hur hon mådde. Varför skulle hon då bry sig om honom nu? Men hon måste låtsas för att få det hon ville. Hon beställde två öl och gav en till Jack.

– Vad ska du göra? sa hon mjukt.

– Jag vet inte.

Hon funderade på hur hon skulle säga det. Han fick inte avgå. Då skulle han bara vara ännu en girig finansman. Sådana fanns det redan. Jack måste bli mer skandaliserad än så. Men hennes närvaro gav honom styrka. Redan började han se piggare ut.

– Det där hände ju för tio år sedan. Hur kan det ens bli en nyhet? Det är avundsjuka. Folk hatar människor som lyckas. De hatar sådana som du och jag, Faye. För vi är smartare än de.

Faye höll hårt i ölglaset. Plötsligt var de ”vi” igen. Hon var tydligen smart igen. I så många år hade han kallat henne korkad. Hon var tvungen att släppa ölglaset. Knogarna hade vitnat. Jack fortsatte med gnällig röst.

– Det går inte att bli rik i det här jävla landet om man inte tar för sig. Våra metoder var kanske hårda. Men de var inte olagliga.

Han drack ur ölen han hade fått av Faye, viftade till bartendern efter en ny. Faye såg på honom som om det var första gången. Var han så där gnällig i medierna skulle de kasta sig över honom. Det fick inte gå för fort. Hon var tvungen att lugna honom. Hon la handen på hans arm.

– Jack. Jag håller med dig. Men du måste ha en mjukare ton. Tala om att du var ung. Att du vet bättre nu. Se till att folk börjar lita på dig igen. Åk ut till några äldreboenden. Arbeta gratis där under en dag och bjud in medierna.

Hon såg det framför sig. Journalisterna skulle syna bluffen. Allt skulle bara bli värre. De skulle slakta honom.

– Ja, kanske det, funderade Jack.

– Vad säger styrelsen? Och Henrik?

– De är såklart oroliga. Men ingen vill att jag avgår. Det finns ingen bättre än jag.

Han sträckte på sig. Fortfarande säker på sin egen storhet.

– Vad skönt att de förstår det, sa Faye.

Jack såg på henne.

– Jag vet att jag inte alltid har varit lätt att leva med. Det som hände med Ylva … Det är sånt som bara händer. Sånt man inte riktigt kan bestämma över.

Han började bli småpackad. Han hade svårt att fästa blicken.

– Ingen förstår mig som du, Faye. Jag fattar inte vad jag tänkte …

Faye såg ner på deras sammanflätade händer.

– Jag har mognat, Faye. Jag fattar nu att jag gjorde fel. Jag ville bara ha … allt.

Rösten var ynklig. Han sluddrade. Faye fick anstränga sig för att inte rycka undan handen. Ilskan susade i öronen. Varför hade hon inte sett hur svag han var tidigare?

– Tänk inte på det, svarade hon. Det är som det är. Det viktigaste är att du klarar dig ur det här.

Det blev tyst en stund. Faye harklade sig.

– Vad ska du göra?

– Jag ska kämpa, sa Jack. Ingen ska få förstöra det jag har byggt upp.

Han kramade hennes händer en sista gång.

– Tack.

– Varsågod, sa Faye.

Det gick tre dagar. Compares aktier var nu nere på 73 kronor. Jack blev intervjuad i en tidning. Han hade pratat om hur mycket han beundrade äldre personer. Att allt bara var ett missförstånd. Att filmen var missförstådd. Det var många år sedan. Sabotage. Ursäkter, ursäkter, ursäkter. Folket hatade det. Och de hatade Jack. Allmänheten ville att Jack skulle lämna företaget. Men Compares styrelse ville att Jack skulle fortsätta. De visste inte vad som skulle hända utan honom, Jack var Compare. Precis det hade Faye räknat med. Det skulle bli hans fall.