Drömmen om kärlek

Det sägs att kärleken gör en blind. Men inget gör en mer blind än drömmen om kärlek.

Faye tänkte att hon hade fel taktik. Hon hade suttit hemma och väntat på Jack som en ledsen hundvalp. Nu skulle hon ge honom tid att sakna henne.

Hon knackade på dörren till hans arbetsrum. Han svarade irriterat:

– Jaaa?

Hon steg in.

– Förlåt, jag ville inte störa dig. Jag tänkte bara säga att jag och Julienne reser bort några dagar.

Han tittade förvånat upp från datorn.

– Jaså?

– Ja, du har så mycket nu. Och det har inte jag direkt. Jag har hyrt ett hus i Falsterbo i Skåne.

Hon trodde att Jack skulle protestera. Han brukade inte gilla att hon gjorde saker ensam. Men han verkade nästan lättad.

– Det är en strålande idé. Det gör dig gott att komma iväg efter, ja det där jobbiga du gick igenom.

Han tittade inte på henne när han pratade om aborten. Precis som när hon kom hem. Jack hade bara kommit med en kort ursäkt om jobbet. Inga rosor den här gången. Inga tårar. Faye hade accepterat att hon inte kunde förändra honom.

– Tycker du?

Hon lät lugn. Hon skulle vända det här. Hon hade mer kraft än Jack anade. Nu var det dags att hon tog kontrollen. Utan att Jack förstod det.

– Ja, verkligen, sa Jack och log mot henne.

Hans ansikte slappnade av. Hon var på rätt väg. De behövde bara lite tid ifrån varandra. Jack lekte med en penna och frågade:

– Hur länge blir ni borta?

– Fem nätter, tänkte jag.

Hon sträckte ut en hand mot honom och han tog den. Till hennes lättnad.

– Jag kommer såklart sakna er.

– Vi kommer att sakna dig också, sa Faye.

Och hon menade det. Hon saknade honom redan.

Trafiken på E4:an var gles. Faye njöt av att köra och Julienne verkade uppspelt över att vara på äventyr. Telefonen ringde. Det var Jack.

– Hur går det för er?

Han lät glad och Faye log. Det var länge sedan hon hade hört honom så.

– Vi passerade just Norrköping, sa Faye.

När de hade lagt på fokuserade hon på körningen. De hade en bra bit kvar innan de var framme.

– Mamma, jag mår dåligt.

Faye sneglade på Julienne, hennes ansikte var vitgrönt.

– Är du hungrig? Det finns äpplen i påsen vid dina fötter.

– Nä. Jag mår illa.

– Vi kan stanna på McDonald’s om du vill?

Julienne satt tyst och tittade på vägen. Det går över, tänkte Faye. Efter några minuter började dottern hosta. Faye körde in till vägkanten. I samma stund som de stannade kräktes Julienne i bilen. Faye lyfte ut henne och lät henne kräkas det sista i diket.

Sedan lyfte hon in Julienne i bilen igen och gav henne en tom påse. Faye började torka bort det värsta i bilen med papper. Lukten fick det att vända sig i magen. Hon vågade inte tänka på vad Jack skulle säga. Hon måste lämna in bilen för tvätt så fort hon kunde.

– Om du måste kräkas, försök göra det i påsen, älskling.

Faye satte sig i bilen igen, öppnade bilfönstret och andades genom munnen.

Efter någon kilometer körde de in på en bensinmack. Faye köpte rengöring och trasa och torkade rent. Hon förbannade idén att köra ner ensam. De kunde tagit flyget. Varför skulle hon krångla till det? Jack hade rätt. Hon var värdelös. Både som fru och mamma. Det glada humöret var borta.

– Hur mår du, älskling?

– Jag vill åka hem. Snälla, kan vi åka hem?

– Försök att sova så blir det bättre.

Julienne var för trött för att protestera. Hon lutade huvudet mot bildörren och blundade. Faye körde ut på motorvägen igen.

När det var tre mil kvar till Jönköping sökte hon med handen i väskan efter mobilen. Bilen krängde till. Faye blev tvungen att stanna och leta ordentligt. Men mobiltelefonen var borta. Den kunde vara vid vägrenen där hon stannade, eller på bensinmacken. Hon slog frustrerat med händerna mot ratten. På mobilen hade hon mobilnumret och adressen till kvinnan som hade nycklarna till huset. Faye gav upp. Hon vände och körde tillbaka mot Stockholm. Matilda hade aldrig gett upp. Men Faye visste hur man gjorde.

Faye bar Julienne på ena armen. Väskan släpade hon med den andra. Hissdörren slog igen. I spegeln såg hon sitt ansikte: mörka påsar under ögonen, svettpärlor i pannan. Utmattad.

– Var är vi? mumlade Julienne sömnigt.

– Hemma, älskling. Du blev sjuk. Vi åker till Skåne en annan gång.

Julienne nickade och log matt.

Hissen stannade med ett ryck. Hon tog ut Julienne och väskan. Fick fram nycklarna. Jack avskydde när hon ringde på dörren och störde honom. De stapplade in i lägenheten. Med sina sista krafter fick hon av Julienne ytterkläder och stövlar. Hon bar in henne till sängen och kysste henne god natt. Sedan gick hon upp i tornet för att se om Jack jobbade.

Arbetsrummet var tomt och luktade instängt. Då är Jack på jobbet, tänkte hon lättat. Hon gick mot sovrummet för att duscha och byta kläder. Hon var glad att hon skulle hinna fräscha till sig innan han kom hem. Hon ville inte att han skulle se henne så här.

Hon ryckte upp dörren till sovrummet. Allting omkring henne stannade upp. Det enda hon hörde var sina egna andetag. Öronen ringde starkare för varje sekund.

Jack stod vid fotänden av sängen med ryggen mot henne. Naken. Faye stirrade på hans rumpa. Skinkorna rörde sig fram och tillbaka medan han stönade. Framför honom, på alla fyra, stod en kvinna. Hon svankade med benen brett isär.

Faye vacklade till. Hon satte handen mot dörrposten för att stödja sig. Allt gick så långsamt. Ljuden var dämpade. Kläderna låg utspridda runt sängen. Som om de hade haft bråttom att klä av sig.

Hur länge stod hon där innan de upptäckte henne? Kanske gav hon ifrån sig ett skrik? Jack vände sig om. Kvinnan hoppade upp. Det var Ylva Lehndorf, Compares finanschef. Hon försökte täcka sig med en kudde.

– Vad i helvete! Jag trodde att ni var i Skåne. Vad fan gör du här? skrek Jack.

Faye kunde inte få fram ett ord. Hur kunde han vara arg? På henne? Hon försökte förklara sig. Berättade om Julienne, om mobiltelefonen. Hon försökte be om ursäkt. Jack höll upp en hand och hon tystnade direkt. Han ryckte åt sig en morgonrock. Han var säkert frustrerad över att han inte hunnit komma. Han hatade att bli avbruten. Jack såg kyligt på henne.

– Jag vill skiljas, sa han.

– Nej! sa hon.

Hon tog tag i dörrkarmen.

– Nej, Jack. Jag förlåter dig. Vi behöver inte prata om det här mer. Du har bara gjort ett misstag. Vi tar oss igenom det här.

Hon hörde sig själv säga orden. Så hon måste ha sagt dem. Jack studerade henne från topp till tå.

– Det är inget misstag. Jag älskar dig inte längre.

– Vi kan ta oss igenom det här, upprepade Faye.

– Hör du inte vad jag säger? Jag älskar dig inte längre. Jag … jag älskar henne.

Han nickade mot Ylva. Hon stod fortfarande i underkläderna. Ylvas spända mage och perfekta bröst hånade Faye. Hon var allt det som Faye inte längre var. Ylva såg med förakt på Faye när hon sjönk ner på knä framför Jack.

– Snälla. Ge mig en chans till. Jag ska bli bättre. Jag har varit svår att leva med. Men jag ska göra dig lycklig igen. Du och Julienne är allt jag har.

Hon försökte ta Jacks hand. Men han drog undan den. Han äcklades av henne. Och hon förstod honom. Hon äcklades också av sig själv. Jack gick bort till Ylva som satt på sängen, rak i ryggen. Han la en hand på hennes nakna axel. Ylva la en hand ovanpå hans. Tillsammans såg de på Faye. Hon satt fortfarande på knä på golvet. Jack sa utan minsta darrning på rösten:

– Det är över. Jag vill att du går nu.

Sakta reste sig Faye från golvet. Backade ut ur sovrummet. Hon kunde inte slita blicken från Jacks hand på Ylvas beniga axel. Hon gick förbi Juliennes stängda dörr. Visste att hon måste fatta ett beslut nu. Ta med, inte ta med. Men hennes hjärna klarade bara att ta sig därifrån. Nu.

Faye satt i trapphuset utanför Chris lägenhet. Kroppen skakade av gråt. På något sätt hade hon lyckats hoppa in i en taxi och ta sig till Chris. Hon hade bankat på dörren. Men ingen öppnade. Hon hade sjunkit ner på golvet. Hur skulle hon orka ta sig upp igen?

– Faye? Herregud, vad är det som har hänt?

Chris kom upp för trappen. Hon närmade sig försiktigt. Faye sträckte sig emot henne. Hon grät nu så mycket att hon såg suddigt. Det enda hon fick fram var:

– Hjälp mig.