47

Anna-Karin hör ett skratt eka bakom sig och stannar tvärt i korridoren som leder till skolbiblioteket. Hon stirrar ner i golvet tills tjejgänget har gått förbi henne. Det är bara en gammal vana som återvänt. Självklart var det inte henne de skrattade åt. Det är det ingen som gör nu för tiden.

Första veckan efter branden vägrade hon gå till skolan eller lämna gården över huvud taget. Hon tillbringade dagarna framför teven.

”Man kunde ju tro att du brydde dig tillräckligt om morfar för att hälsa på honom på sjukhuset en enda gång”, snäste mamma.

Humörsvängningarna var borta. Mamma var sitt vanliga, konstant missnöjda jag igen.

På söndagen ringde det på dörren. Anna-Karin satt med sin gipsade fot i högläge och en chipsskål i knäet och hade inga planer på att öppna. Men personen där ute gav sig inte och till slut släppte hon in sig själv genom den olåsta dörren.

Adriana Lopez eleganta uppenbarelse fick vardagsrummet att framstå som smaklöst och skamfilat. Anna-Karin var glad att mamma inte var hemma.

”Hur mår du?” frågade Adriana och satte sig i morfars fåtölj.

Anna-Karin teg. Hon vägrade svara på en enda av rektorns frågor. Hon hade bestämt sig för att aldrig berätta vad som hände den där natten. Hur dumdristigt hon handlade. Att olyckan inte var en olycka. Och att hon närapå orsakade morfars död. Morfar som aldrig kommer att bli sig lik igen, enligt mamma.

Till slut tröttnade rektorn på Anna-Karins tystnad, reste sig och sa att hon förväntade sig att få se henne i skolan dagen därpå.

Först när rektorn var på väg ut genom dörren sa Anna-Karin:

”Jag har slutat använda mina krafter. Och jag kommer aldrig att använda dom igen. Aldrig nånsin. Det kan du hälsa Rådet och dom andra. Jag kommer att hålla mig borta från er, det är bäst för alla.”

”Du är Utvald.”

Men Anna-Karin svarade inte på det heller.

När hon kom tillbaka till skolan första gången efter jullovet dröjde hon sig kvar länge vid grindarna med sina kryckor. Skulle de hata henne mer än någonsin? Skulle de veta att den där feta svetthoran, den stinkande bondmoran, hade lurat dem hela tiden?

Men så kom Julia och Felicia gående med Ida. Och Felicia och Julia såg inte ens åt hennes håll. Inte så att de ignorerade henne. De behandlade henne inte som luft. Hon var luft. Inte minsta spår av igenkänning.

Men Ida såg Anna-Karin. Hon lät blicken dröja kvar vid henne några sekunder. Sedan låtsades hon skratta åt något Felicia sa, och de försvann i ett moln av blonda hår och blommiga parfymer.

Två månader har gått sedan dess och Anna-Karin är spöket på Engelsfors gymnasium. Det är som om alla minnen av henne är utraderade. Både de bra och de dåliga. Till och med lärarna glömmer bort henne ibland, missar hennes uppsträckta hand eller läser upp hennes namn från klasslistan efter ett ögonblicks tvekan, som om det är ett namn de inte känner igen.

Nu skyndar Anna-Karin in i biblioteket och ser sig skyggt omkring. Bibliotekarien lyfter inte ens blicken när spökflickan mumlar ett ”hej”.

Hon smiter in i den lilla alkoven där hon brukar sitta. Den ligger dold bakom en hylla och de flesta missar helt att den finns där. Hon kurar ihop sig med sin fysikbok i en trådsliten svart fåtölj. De senaste månaderna har hon tillbringat varenda ledig minut med att proppa sitt huvud fullt med fakta för att slippa tänka.

”Hej”, hör hon Linnéa säga.

Anna-Karin tittar inte ens upp. I stället sänker hon huvudet och gömmer sig bakom håret. Hon har redan sagt att hon inte vill prata med dem. Säkert hundra gånger.

”Jag tänker stanna här tills du pratar med mig”, säger Linnéa.

Då får du vänta, tänker Anna-Karin. Jag har övat på att vara tyst i nio år.

”Vad håller du på med? Du kan inte göra så här. Vi behöver dig. Och jag tror att du behöver oss också.”

Anna-Karin tiger envist. Men hon är förvånad. Linnéa låter inte alls som sitt vanliga jag. Det låter som om hon faktiskt bryr sig. Hon som alltid brukar vara så otålig, som om hela världen irriterade henne.

”Okej”, suckar Linnéa. ”Men det har hänt en sak. En bra sak.”

”Vadå?” mumlar Anna-Karin motvilligt nyfiken.

Linnéa böjer sig fram och sänker rösten.

”Boken har visat hur vi kan framställa ett sanningsserum som vi ska försöka lura i Gustaf. Sen kan vi få honom att berätta allt om sin dubbelgångare. Men för att tillverka serumet måste vi utföra en ritual. Det är mycket tyngre magi än nåt annat vi gjort. Och du måste vara med och utföra ritualen. Det är dig och mig det hänger på. Jord och vatten.”

Anna-Karin tänker att hon borde ha förstått. Linnéa vill ha något och det var därför hon låtsades bry sig om henne.

”Nej”, svarar hon. ”Ni får göra det utan mig.”

”Anna-Karin …”

”Det är ingen idé att du tjatar. Gå härifrån.”

Linnéa börjar rota i sin väska.

”Inte förrän du har hjälpt oss”, säger hon och tar fram en nål och en tändare.

Anna-Karin ryggar i fåtöljen. Linnéa håller nålen i tändarens låga en stund. Så lägger hon tillbaka tändaren och tar fram en servett och ett litet provrör.

”Om du inte tänker vara med så behöver vi åtminstone ditt blod. Boken har sagt att ritualen är mycket mer riskabel om du inte är med och lägger cirklarna, men ditt blod i krafttecknet gör det lite lättare för mig att kontrollera energin. Med betoning på lite.”

Anna-Karin förstår ungefär hälften av det Linnéa säger. De andra måste ha lärt sig massor under den här tiden.

”Jag behöver bara några droppar”, säger Linnéa.

”Okej”, säger Anna-Karin. ”Bara du går sen.”

Hon håller fram vänster hand. Det gör inte alls ont när Linnéa trycker in nålens udd i hennes pekfinger. Men när hon klämmer fram några droppar blod och låter dem falla ner i provröret måste Anna-Karin titta bort. Linnéa klämmer hårdare, pressar fram fler droppar.

Till slut torkar hon av Anna-Karins finger. Hon slänger nålen och den blodiga servetten i en papperskorg, sätter korken i provröret och lägger det i väskan.

”Jag fattar att det är skitjobbigt med olyckan”, säger hon och räcker Anna-Karin ett plåster. ”Men du kan faktiskt inte bara tänka på dig själv.”

”Du fattar ingenting.”

”Nej, vad vet jag om hur det är att ha det jobbigt”, säger Linnéa med ironi i rösten. ”Tack för hjälpen.”

Hon försvinner bakom hyllorna. Det bultar lite svagt i Anna-Karins finger när hon sätter på plåstret. Hon öppnar fysikboken igen och försöker läsa, men det går inte att ta in en rad. Hon ger upp och svär över Linnéa. Nu måste hon hitta ett nytt gömställe.

* * *

”Jag börjar bli jävligt less på Anna-Karin”, säger Vanessa.

Minoo sitter vid Nicolaus köksbord. Han och Katten har just lämnat dem ensamma i lägenheten. Minoo tycker lite synd om honom som måste sitta på Sture & Co hela kvällen och vänta tills de är klara. Mönstrens bok var väldigt tydlig med att bara De utvalda fick vara närvarande under ritualen.

Minoo rör med en träslev i en plastbunke och ser Anna-Karins blod lösas upp i geggan som ska användas till krafttecknet i den inre cirkeln. Hon har rört i en kvart och nu börjar hon få kramp i armarna. ”Rör till en jämn smet”, sa Ida att det stod i boken, som om det var ett kakrecept.

Förutom Anna-Karins och Linnéas blod består röran av ektoplasma, jord från Elias och Rebeckas gravar, mjölk som fått surna i månens sken och Minoos och Vanessas spott. Nu fattas bara Idas salivbidrag.

”Jag menar, först går hon runt och divar sig på skolan hela hösten och sätter oss i skiten”, fortsätter Vanessa, ”och nu vill hon inte vara med och det sätter oss i skiten igen. Det är ju inte som att nån av oss andra har anmält sig frivilligt.”

”Jag vet”, säger Minoo. ”Men jag tror inte att det är så lätt för henne med allt som har hänt. Dom måste sälja gården, har jag hört.”

Branden har väckt en hel del uppmärksamhet. Det går rykten om att Anna-Karins mamma tuttade på ladugården för att få ut försäkringspengar.

”Men varför undviker hon oss?” säger Vanessa. ”Vi har ju bara försökt stötta henne.”

Minoo har undrat detsamma. Anna-Karin har ignorerat alla hennes kontaktförsök. I början tyckte hon inte att det var konstigt. Tänkte att Anna-Karin ju måste vara i chock. Men hon har blivit alltmer säker på att Anna-Karin döljer något.

”Jag tror att det är nåt skumt med olyckan”, säger Linnéa som kommer in i köket.

”Varför då?” frågar Minoo.

”Jag fick bara en känsla av att hon döljer nåt.”

Linnéa går fram till bordet och kastar en blick ner i plastbunken.

”Fy fan”, säger hon.

”Ska det bli kul att använda det där som fingerfärg?” säger Vanessa till Linnéa.

”Nån av er får gärna ta över nu. Min arm håller på att lossna”, säger Minoo.

Linnéa tar skålen och sleven ur Minoos händer och börjar röra. Minoo lutar sig tillbaka i stolen och ser på henne.

Det är första gången de ska utföra en ritual, och eftersom Anna-Karin vägrar att vara med har deras chans att lyckas minskat radikalt. Nu hänger allt på Linnéa.

Ytterdörren öppnas och stängs igen med en smäll.

”Och här kommer Ida”, säger Linnéa, inte direkt ogillande men långt ifrån entusiastiskt.

Ida är mörk under ögonen och snörvlar. Hon har influensan som går i skolan och borde egentligen ligga hemma.

Linnéa räcker fram bunken mot henne utan ett ord. Ida hostar och spottar rakt ner i den. Linnéa gör en liten grimas och rör några varv med sleven.

”Shit”, säger hon.

Minoo tittar ner i skålen. Det som nyss var en kornig gegga har förvandlats till en helt jämn, rödbrun smet.

”Det är nog bäst att vi sätter i gång”, säger Linnéa.

* * *

De få möblerna i Nicolaus vardagsrum står uppradade längs väggarna. Persiennerna är nerdragna. Alla lampor är släckta. Ida har tänt vita blockljus som hon placerat ut i rummet, fyra stycken i varje hörn. Av någon anledning kan ritualen inte utföras vare sig i dagsljus eller elektriskt ljus.

Det ser ut som en b-film där huvudpersonerna antingen ska ha en satanistmässa eller en sexorgie eller både och, tänker Vanessa.

”Kom ihåg nu”, säger Ida. ”När ritualen väl har börjat får ingen lämna rummet eller korsa den yttre cirkeln. I så fall är allt förstört. Så passa på att gå på toa nu om ni behöver. Jag måste bara ta en Alvedon …”

Hon försvinner ut i köket.

Linnéa står mitt i rummet. Håret är uppsatt i en hästsvans och hon har strukit den långa luggen åt sidan. Vanessa ser att hon är rädd.

Lågornas sken dansar över väggarna och deras ansikten. Stundens allvar börjar sjunka in. Det känns högtidligt.

”Okej”, hostar Ida och kommer tillbaka in i rummet. ”Är du klar, Linnéa?”

”Ja”, svarar hon tyst.

Vanessa skruvar av locket på burken med resten av ektoplasman och ger den till Linnéa. Hon tar emot den och griper sedan tag i Vanessas hand.

”Om nåt går snett …”, mumlar Linnéa.

”Inget ska gå snett”, svarar Vanessa. ”Du fixar det här. Och vi finns här hela tiden.”

Linnéa nickar och släpper taget.

Minoo går fram och ställer plastbunken och en liten tom glasburk på golvet vid Linnéas fötter. Om de lyckas ska burken vara fylld med sanningsserum när ritualen är över.

”Lycka till”, säger hon.

”Tack.”

”Lycka till”, mumlar Ida.

Linnéa kastar en snabb blick åt hennes håll.

”Tack”, svarar hon kort. ”Nu kör vi.”

Vanessa ställer sig vid väggen tillsammans med Ida och Minoo. Jävla Anna-Karin. Hon borde ha varit här. Hon borde inte ha låtit Linnéa göra det här ensam. För två hade bördan – och risken – varit mindre.

”Cirkeln som binder”, säger Ida.

Det har börjat.

Linnéa tar ett långt, djupt andetag. Så doppar hon vänsterhandens tre mittersta fingrar i burken med ren ektoplasma och sätter sig på knä. Långsamt börjar hon rita upp den yttre cirkeln.

Hennes fingrar lämnar ett onaturligt jämnt spår av ektoplasma efter sig på den ljusa parketten. Det är som om det marängsmetsaktiga kletet har en egen vilja och självmant lägger sig till rätta.

Vanessa vet att det är omöjligt att rita en helt rund cirkel bara så där på känsla. Och ändå är det precis det som Linnéa gör.

När cirkeln sluts kring Linnéa känner Vanessa en ilning genom kroppen. Tystnaden i rummet förtätas. Det enda som hörs är Linnéas andhämtning. Hon ställer sig upp och torkar svett ur pannan. Hon ser dem inte längre. Hon har helt och hållet gått in i sig själv.

”Cirkeln som ger kraft”, säger Ida.

Linnéa går fram till cirkelns mitt. Hon doppar handen i ektoplasmaburken och börjar dra upp den inre cirkeln på samma sätt. Hennes vita linne är fuktigt. Svetten rinner längs hennes nacke, ner mellan skulderbladen. Det droppar från hennes hårfäste. Dropparna tycks dunsta så fort de träffar parketten.

När den inre cirkeln sluts känner Vanessa samma ilning, fast starkare. Den vibrerar genom skelettet ända ut i tänderna. Linnéa rätar på sig och vacklar till.

”Krafttecknet”, viskar Ida.

Linnéa tar plastbunken, doppar handen i det brunröda och börjar rita upp symbolerna för vattnets och jordens element så att de tillsammans bildar ett tecken.

Vanessa känner hur huden knottrar sig över hela kroppen. Ett dovt ljud, på gränsen till ohörbart för det mänskliga örat, fyller rummet. Det värker i hennes trumhinnor. Och någonting är fel med skuggorna i rummet.

De har blivit fler.

Vanessas händer söker sig till Minoos och Idas. Eller är det deras händer som söker sig till hennes? Hon är inte säker. Men på något sätt vet hon att det hjälper Linnéa.

Linnéa placerar den tomma glasburken på krafttecknet och pressar handen över öppningen. Hennes snabba andhämtning hörs över det dova ljudet. Musklerna i hennes arm spänns och ryggen kröker sig som på en katt. Och det dova ljudet vibrerar i Vanessas blod, det stiger och sjunker medan skuggorna pulserar över väggarna. Röster viskar på urgamla, glömda språk. Luften smakar salt. Linnéas bröstkorg häver sig, snabbare och snabbare och snabbare.

Och plötsligt sliter Linnéa bort sin hand från burken och faller ihop.

Ljuslågorna fladdrar till och är nära att slockna. När de börjar brinna stadigt igen är de främmande skuggorna försvunna. Det dova ljudet är borta och vardagen börjar åter sippra in i rummet. Vanessa kan höra teven från lägenheten ovanför. Ett barn som springer omkring där uppe. Vanessa släpper de andras händer.

”Linnéa?”

Linnéa svarar inte. Rör sig inte.

”Är det klart?” frågar Minoo.

”Vänta lite”, säger Ida.

Vanessa försöker se om Linnéa andas. Det är omöjligt att avgöra. Hon får panik.

”Bryt inte cirkeln!” ropar Ida.

Men det är för sent. Vanessa är redan framme hos Linnéa. Hon sjunker ner på knä och böjer sig fram, sätter sitt ansikte tätt intill Linnéas. Lättnaden sköljer genom henne när hon ser att Linnéas läppar börjar röra sig, som om hon försöker säga något.

”Jag är här”, viskar Vanessa och tar Linnéas kladdiga hand.

”Shit”, hör hon Ida säga. ”Vi har hållit på i två timmar.”

”Funkade det?” frågar Linnéa svagt.

Vanessa tittar på glasburken som Minoo lyfter upp. Där finns ett centimeterdjupt lager grumlig vätska. Det ser inte alls ut som Vanessa hade föreställt sig en magisk brygd. Å andra sidan vet hon inte vad hon hade föreställt sig. Något självlysande kanske. Små virvlande slöjor. Mystiskt glitter. Det här ser ut som om man dykt ner till Dammsjöns leriga botten och hämtat upp lite vatten.

”Det finns bara ett sätt att ta reda på det”, säger Minoo.

Linnéa sitter vid Nicolaus köksbord och slevar i sig makaroner direkt ur grytan. Hon häller i sig apelsinjuice mellan tuggorna. Hon ser enormt trött ut, men hon är i alla fall inte halvdöd längre. Vanessa är lättad. Ritualen är över och Linnéa mår bra. Om serumet fungerar eller inte känns inte alls lika viktigt.

”Jag tänker inte göra det här”, säger Ida och sväljer ner ytterligare en Alvedon. ”Jag är faktiskt sjuk. Och jag har ätit paracetamol. Jag kanske får biverkningar.”

”Kom igen”, säger Linnéa och lassar in ytterligare en sked makaroner. ”Vi måste testa det innan vi kan använda det på Gustaf.”

”Lätt för dig att säga som inte behöver …”

”Ursäkta, men tycker du inte att jag har gjort tillräckligt i kväll?” frågar Linnéa med munnen full med makaroner.

Ida tiger.

På bordet står tre små kaffekoppar med juice. Linnéa har hällt en droppe av sanningsserumet i någon av dem.

”Vi dricker samtidigt”, säger Minoo och ser livrädd ut. ”Linnéa, har du tänkt ut en fråga? Inget för personligt.”

”Nej då”, säger Linnéa med ett leende som plötsligt gör Vanessa nervös.

Egentligen har hon ju inga hemligheter. Eller har hon det? Tänk om det är hon som får koppen som lämnar hjärnan vidöppen så att Linnéa kan rota i den? Tänk om Linnéa frågar något som hon inte ens själv vet att hon vill dölja?

Vanessa sträcker sig efter mittenkoppen, men Ida hinner före. Vanessa tar den vänstra i stället och Minoo den högra.

”Jag fattar inte att jag ställer upp på det här”, muttrar Ida.

”Okej”, säger Linnéa. ”Ett. Två. Drick!”

Vanessa tömmer koppen i ett svep och ställer ner den på bordet. Hon smackar försiktigt med tungan i munnen. Försöker känna om det finns någon främmande smak där. Ida ger ifrån sig en kvävd rap.

”Minoo”, säger Linnéa och ler brett. ”Vad är du mest rädd för att jag ska fråga dig just nu?”

Minoo ler tillbaka. Hon ser lättad ut.

”Det tänker jag inte berätta för dig”, säger hon.

Linnéa vänder sig mot Vanessa och hennes mörka ögon borrar sig in i hennes.

”Och du, Vanessa? Vad är du allra mest rädd för att behöva avslöja?”

”Jag är inte rädd för nåt.”

Det är först när hon hör sig uttala lögnen som hon är säker på att hon klarat sig.

De tittar på Ida. Nu gäller det. Om det inte funkar på Ida så funkar det inte alls.

”Och du, Ida …”

”Alltså”, säger Ida. ”Hur stor är chansen att råka ut för det här två gånger? Jag tycker det är så sjukt orättvist att jag har fått sanningsserumet eftersom Anna-Karin fick mig att tala sanning den där gången i folkparken, och jag har verkligen ingen lust att berätta för er att jag har varit kär i G ända sen fyran.”

Hennes mun stängs tvärt. Ögonen vidgas.

”Det verkar som om serumet fungerar som det ska”, säger Minoo.

”Vad sa jag?” säger Ida.

”Det förklarar en hel del”, säger Vanessa och börjar skratta.

”Vad? Säg!”

”Serumet gör att du redan har glömt bort det. Är det inte ganska skönt att ha det så?” säger Linnéa och flinar.

Ida reser sig från bordet och sveper sin kofta tätare om sig. Hon snörvlar till på ett lite överdrivet sätt. Som för att påminna dem alla om att hon faktiskt är sjuk och att de borde vara snälla mot henne.

”Vad jag än har sagt så kan jag stå för det”, säger hon. ”Och nu tänker jag faktiskt gå hem och lägga mig.”

”Krya på dig”, säger Minoo.

Ida snörvlar till igen och fingrar på sitt halsband.

”Fan ta er om ni sprider ut nåt i skolan”, säger hon.

”Oroa dig inte”, säger Linnéa. ”Vi ska inte berätta för nån att du har känslor.”

* * *

När Anna-Karin kommer in i tamburen möts hon av skrattsalvor från teven. Hon behöver inte ens titta in i vardagsrummet för att veta att mamma ligger där i soffan. Kanske har hon somnat med en cigarett i handen igen, men Anna-Karin orkar inte se efter.

Hon går ut i köket, tar fram en ask chokladbollar ur kylen och en påse källarfranska ur brödlådan. Hon äter chokladbollssmörgåsarna stående och häller i sig ett glas mjölk. Men det ger inte den sköna trötta känslan som det brukar göra. Hon mår bara illa.

Hon ser bort mot fönstret som vetter mot morfars stuga. Som om han plötsligt skulle sitta där på sin vanliga plats och vinka åt henne att komma.

Hon undrar om han ens har märkt att hon inte hälsat på honom på sjukhuset.

Plötsligt känner hon något varmt och mjukt som trycker sig mot vaden. Hon böjer sig ner och möter Peppars gröna blick.

”Hej, lilla vän”, viskar Anna-Karin.

Hon sjunker ner på köksgolvet och lyfter upp katten i famnen, masserar den mjuka pälsen.

Peppar spinner. Tevemänniskorna skrattar.

”Du tycker i alla fall om mig igen”, jollrar Anna-Karin.

Men trots Peppar känner hon sig ensammare än någonsin. Linnéas ord skaver i henne. Hon har intalat sig att hon dragit sig undan för alla andras skull. Hon är farlig. Hon kan skada. Men har Linnéa rätt? Är det egentligen så att hon bara är självisk och feg?