1

Hon väntar på ett svar men Elias vet inte vad han ska säga. Det finns inget som skulle göra henne nöjd. I stället stirrar han på sina händer. De är så bleka att varje blodåder syns i det skarpa lysrörsljuset.

”Elias?”

Hur står hon ut med att jobba i det här patetiska lilla rummet med dess pärmar, trötta krukväxter och utsikt över skolans parkering? Hur står hon ut med sig själv?

”Kan du förklara hur du tänker?” säger hon.

Elias höjer blicken och ser på rektorn. Det är klart att hon står ut. Människor som hon passar in i den här världen på ett självklart sätt. De gör alltid det förväntade och normala. Framför allt är de övertygade om att de sitter inne med lösningen på alla problem. Lösning nummer ett: Passa in och följ reglerna. Som rektor är Adriana Lopez drottning över en hel värld som bygger på den filosofin.

”Den här situationen gör mig väldigt bekymrad”, säger hon, men Elias märker att hon egentligen är arg. För att han inte bara kan ta sig i kragen. ”Det har inte ens gått tre veckor av terminen och du har redan femtio procents frånvaro. Jag tar upp det här med dig nu eftersom jag inte vill att du ska tappa fotfästet fullständigt.”

Elias tänker på Linnéa. Det brukar hjälpa, men nu minns han bara hur de skrek åt varandra i natt. Det gör ont att tänka på hennes tårar. Han kunde inte trösta eftersom det var han som orsakat dem. Hon kanske hatar honom nu.

Linnéa är den som håller mörkret borta. Den som får honom att låta bli utvägarna. Rakbladet som ger honom kontroll över ångesten för en stund. Rökandet som får honom att glömma den. Men i går orkade han inte stå emot och Linnéa upptäckte det, naturligtvis. Och nu kanske hon hatar honom.

”Det är annorlunda här på gymnasiet”, fortsätter drottningen. ”Du har större frihet, men det är frihet under ansvar. Ingen kommer att dalta med dig. Det är helt upp till dig hur du vill att resten av ditt liv ska se ut. Det är här som det avgörs. Hela din framtid. Vill du verkligen bara kasta bort den?”

Elias blir nästan full i skratt. Tror hon verkligen på det där skitsnacket? Han är inte en person för henne, bara ännu en elev som ”hamnat lite snett”. Han kan omöjligt ha problem som inte kan förklaras bort med ”pubertet” och ”hormoner”. Det enda som hjälper är ”fasta regler” och ”tydliga gränser”.

”Det finns väl högskoleprov.”

Det bara slinker ur honom. Rektorns mun blir till ett smalt streck.

”Även högskoleprovet kräver studievana.”

Elias suckar. Det här mötet har redan dragit ut på tiden.

”Jag vet”, säger han utan att möta hennes blick. ”Jag vill faktiskt inte sjabbla bort allt. Jag hade tänkt att gymnasiet skulle bli en nystart för mig, men det var svårare än jag trodde … Jag ligger ju så långt efter dom andra. Men jag ska klara det.”

Rektorn ser förvånad ut. Sedan sprider sig ett leende över hennes ansikte, det första naturliga leendet under hela mötet. Elias har sagt precis det hon vill höra.

”Bra”, säger hon. ”Du kommer att märka att när du väl bestämt dig för att ta dig i kragen så rullar det bara på sen.”

Hon lutar sig fram och plockar ett hårstrå från Elias svarta tröja och snurrar det mellan fingrarna. Det glänser till i solen som skiner in genom fönstren. Lite ljusare invid roten, där hans naturliga hårfärg växt ut en centimeter. Adriana Lopez stirrar fascinerat på det, och Elias får en vansinnig känsla av att hon kommer att stoppa det i munnen och börja tugga på det.

Hon ser hans blick och lägger försiktigt hårstrået i papperskorgen.

”Ursäkta, jag är lite pedantisk av mig”, säger hon.

Elias ler på ett sätt som kan betyda vad som helst, för han vet inte riktigt vad han ska svara.

”Men då tror jag att vi är klara för i dag”, säger rektorn.

Elias reser sig och lämnar rummet. Dörren går inte riktigt igen bakom honom. Han vänder sig om för att stänga den och får en skymt av rektorn där inne.

Hon böjer sig över papperskorgen och fiskar upp något med sina långa smala fingrar. Detta något låter hon glida ner i ett litet kuvert som hon sedan försluter.

Elias blir stående, osäker på vad han egentligen har sett. Han litar inte på sina egna sinnen längre, inte efter de senaste dagarna. Om det inte vore så obegripligt skulle han trott att det var hårstrået som hon nyss plockade från hans tröja.

I samma ögonblick tittar rektorn upp. Hennes blick hårdnar, innan hon hinner pressa fram ett leende.

”Var det nåt mer?” frågar hon.

”Nej”, mumlar Elias och knuffar igen dörren.

När den stängs med ett klick känner han en oproportionerlig lättnad, som om han klarat sig undan en livsfara.

Skolan är tom och ödslig. Det känns onaturligt. För bara en halvtimme sedan, när han gick till rektorns kontor, var här fullt av elever i rörelse.

Elias slår Linnéas nummer medan han dundrar nerför spiraltrappan. Hon svarar samtidigt som han når trappans fot och slänger upp dörren till korridoren på bottenvåningen.

”Linnéa.”

”Det är jag”, säger han.

Det värker i honom av nervositet.

”Ja, det är det”, svarar hon till slut, som hon alltid gör.

Elias slappnar av en smula.

”Förlåt”, säger han. ”Jag är så jävla ledsen för i går.”

Egentligen ville han säga det i morse, så fort de såg varandra. Men det gavs inget tillfälle. Linnéa höll sig undan hela dagen. Och före sista lektionen försvann hon.

”Jaha”, säger hon bara.

Hennes röst låter inte arg. Inte ens ledsen. Den är tom och uppgiven – som om hon gett upp – och det skrämmer Elias mer än något annat.

”Det är inte … jag har inte hållit på igen. Jag tänker inte börja igen. Det var bara en joint.”

”Du sa det i går.”

”Det verkade inte som om du trodde mig.”

Elias går längs raderna av skåp, förbi sittgruppen med hårda träbänkar som skruvats fast i golvet, förbi anslagstavlan och Linnéa har fortfarande inte sagt någonting. Plötsligt blir han medveten om ett annat ljud. Steg som inte är hans.

Han vänder sig om. Ingen syns till.

”Du lovade att du hade lagt av”, hörs Linnéas röst.

”Jag vet. Förlåt. Jag vet att jag har svikit dig …”

”Nej”, avbryter Linnéa. ”Det är för fan dig själv som du sviker! Du kan inte göra det för min skull. Då kommer du aldrig …”

”Jag vet, jag vet”, säger han. ”Jag vet allt det där.”

Elias är framme vid sitt skåp, låser upp det och stoppar ner några böcker i sin svarta tygkasse och smäller igen den tunna plåtdörren. Han hinner precis uppfatta de andra stegen innan de tystnar. Han vänder sig om igen. Ingen där. Ingen alls. Och ändå känner han sig iakttagen.

”Varför gjorde du det?”

Hon ställde samma fråga i går, upprepade den flera gånger. Men han berättade aldrig sanningen. Den är för skrämmande. För galen. Till och med för ett psykfall som han.

”Jag sa ju det. Jag hade ångest”, säger han och försöker hålla rösten fri från irritation, inte sätta i gång bråket igen.

”Jag vet att det är nåt mer.”

Elias tvekar.

”Okej”, säger han tyst. ”Jag ska berätta. Kan vi ses i kväll?”

”Okej.”

”Jag smiter ut så fort mamma och pappa har somnat. Linnéa …”

”Ja?”

”Hatar du mig?”

”Jag hatar att du ställer en så idiotisk fråga”, fräser hon.

Äntligen. Det är den Linnéa han känner.

Elias lägger på. Han ler där han står i korridoren. Det finns hopp. Så länge hon inte hatar honom finns det hopp. Han måste berätta för Linnéa. Hon är hans syster i allt utom blod. Han behöver inte gå igenom det här ensam.

I samma stund slocknar lamporna. Elias stelnar till. Ett svagt ljus letar sig in genom fönstren i ena änden av korridoren. Någonstans i närheten stängs en dörr. Sedan lägger sig tystnaden.

Det finns inget att vara rädd för, försöker han intala sig.

Han börjar gå mot utgången. Tvingar sig att gå med lugna, stadiga steg. Att inte ge efter för paniken som börjar växa i honom. Han viker runt hörnet på en rad med skåp.

Det står någon där.

Vaktmästaren. Elias har bara sett honom ett par gånger, men han är omöjlig att glömma. Det är de stora, isblå ögonen. Ögonen som stirrar på Elias som om de kan se alla hans hemligheter.

Elias tittar ner i golvet när han går förbi. Ändå kan han känna den där blicken bränna i nacken. Illamåendet stiger i halsen. Det är som om pulsen slår så hårt i halsgropen att den kittlar kräkreflexen. Han skyndar på stegen.

Det senaste halvåret har allt blivit bättre. Han har känt att det händer saker inom honom, att han förändras. Den nya psykologen på BUP är inte en idiot som den förra, och det verkar faktiskt som om hon förstår honom lite grann. Men framför allt har han Linnéa. Hon får honom att känna sig levande, att vilja ta sig ur det kvävande men ändå hemtama mörkret.

Därför är det så svårt att förstå varför det här händer nu – nu när han äntligen kan sova okej på nätterna, nu när han till och med kan känna sig glad.

För tre dagar sedan såg han sitt ansikte förändras i spegeln. Dras ut och förvridas till oigenkännlighet. Och han insåg att han höll på att bli galen på riktigt. Höra röster- och hallucineragalen. Det skrämde skiten ur honom.

I tre dagar stod han emot både rakbladen och Jontes varor. Han undvek speglar. Men i går fick han syn på sig själv i ett skyltfönster, såg ansiktet skälva och flyta ut som om det var gjort av vatten. Det var då han ringde Jonte.

Du tappar greppet.

En främmande viskning i hans huvud. Elias ser sig omkring och upptäcker att han har gått uppför spiraltrappan igen och kommit tillbaka till korridoren utanför rektorns kontor. Han vet inte varför han har gått hit.

Lamporna blixtrar till och slocknar. Dörren till trapphuset glider långsamt igen bakom honom. Precis innan den slår igen hör han det. Ljudet av en mjuk skosula i spiraltrappan.

Göm dig.

Elias springer längs den dunkla korridoren. Efter varje skåprad väntar han sig att någon eller något ska dyka fram. Just som han har rundat ett hörn hör han dörren till trapphuset öppnas långt bakom honom. Stegen närmar sig, långsamt men målmedvetet.

Han når fram till den stora stentrappan som är skolans ryggrad.

Spring uppför trappan.

Elias ben lyder, tar två trappsteg i taget. När han kommit högst upp fortsätter han springa genom den lilla korridoren där en låst dörr leder till skolans vind. Det är en återvändsgränd, en av skolans få bortglömda platser. Här ligger några toaletter som ingen annan använder. Linnéa och han brukar träffas här.

Stegen kommer närmare.

Göm dig.

Elias öppnar dörren till toaletterna och smiter in. Han stänger försiktigt efter sig och försöker andas så tyst det bara går. Lyssnar. Det enda ljudet i hela världen är en motorcykel som accelererar och försvinner i fjärran.

Elias lägger örat mot dörren.

Han hör ingenting. Men han vet. Någon står där. På andra sidan dörren.

Elias.

Viskningen är starkare nu, men Elias är helt säker på att den bara finns i hans huvud.

Nu har det hänt, jag har blivit galen, tänker han och genast hörs rösten:

Ja. Det har du.

Han ser mot fönstret, mot den blekblå himlen utanför. Det vita kaklet glänser. Det är kallt här inne. En väldig ensamhet fyller honom.

Vänd dig om.

Elias vill inte men ändå vänder han sig långsamt om. Det är som om han inte har makt över sin egen kropp längre. Det är rösten som styr den, som om han är en marionett av kött och blod.

Nu står han framför de tre handfaten med speglar ovanför. När han får syn på sitt bleka ansikte vill han blunda men det går inte.

Krossa glaset.

Elias kropp lyder. Handens grepp hårdnar om tygkassens handtag, och han svingar den genom luften.

Ljudet ekar mellan kakelväggarna när spegeln krossas. Stora skärvor lossnar och faller ner i handfatet där de med ett klirrande splittras i mindre bitar.

Nån måste ha hört, tänker Elias. Snälla, låt nån ha hört.

Men ingen kommer. Han är ensam med rösten.

Elias kropp går fram till handfatet och plockar upp den största glasskärvan. Han förstår vad som ska hända. Skräcken ger honom svindel.

Du är trasig. Omöjlig att laga.

Långsamt backar han in i ett av de öppna toalettbåsen.

Snart är det över. Snart behöver du aldrig vara rädd igen.

Rösten låter nästan tröstande nu.

Elias låser om sig och sjunker ner på toalettstolen. Han kämpar för att öppna munnen, kämpar för att skrika. Greppet om glasskärvan hårdnar och de vassa kanterna skär in i handflatan.

Ingen smärta.

Och han känner ingen smärta. Han ser blodet sippra fram ur handflatan och droppa ner på det grå klinkergolvet men han känner ingenting. Kroppen är bortdomnad. Bara tankarna finns kvar. Och rösten.

Livet blir inte bättre. Lika bra att avsluta det nu. Du slipper smärtan. Du slipper sveken. Det skulle aldrig bli bättre ändå, Elias. Livet är bara en förnedrande kamp. Dom döda är dom lyckliga.

Elias försöker inte längre kämpa emot när glasskärvan skär genom den långa tröjärmen och blottar den ärrade huden inunder.

Mamma. Pappa, tänker han. Dom kommer att klara det. Dom har sin tro. Dom tror att vi kommer att ses igen, i himlen.

Jag älskar er, tänker han samtidigt som den vassa skärvan drar det första snittet genom huden.

Han hoppas att Linnéa kommer förstå att han inte valde själv. Alla andra kommer tro att han tog livet av sig och det spelar ingen roll. Bara inte hon gör det.

Han skär på ett helt annat sätt än han någonsin gjort förut. Djupt och målmedvetet.

Snart är det över, Elias. Bara lite till. Sen är det över. Det blir bättre så här. Du har lidit så mycket.

Blodet pumpar ur hans arm. Han ser det hända men ingenting känns och nu dansar svarta prickar framför ögonen. De dansar och vidgas och växer samman tills hela världen blir alldeles svart. Det sista ljud han hör är steg ute i korridoren. Den som är där ute försöker inte längre smyga. Det finns ingen anledning nu.

Elias försöker hålla fast vid Linnéa. Som när han var liten och hoppades slippa mardrömmarna om han bara lyckades hålla kvar en ljus tanke när han gled in i sömnen.

Förlåt mig.

Han vet inte om det är han själv eller rösten som har yttrat orden.

Och det är då han känner smärtan.