7

Vagnen skumpar och kränger på vägen. Hon står på knä och har just lyckats befria sig från säcken de drog över hennes huvud. Morgonluften svalkar hennes svettiga ansikte. Hon kastar en blick mot kuskens krökta rygg och svarta slokhatt.

Hon rätar lite på sig och kämpar med repen. De är för hårt knutna.

På ena sidan vägen far skogen förbi, mörk och tigande. På den andra breder vidsträckta ängar ut sig. Små grå bodar ligger utspridda här och var, kurande under den klara himlen. I öster lyser morgonstjärnan ovan den skära gryningsranden.

Hon försöker samla mod att hoppa ner från vagnen. Men hur långt skulle hon komma med sin brutna kropp och sina kedjade fötter? Skulle hon ens överleva fallet? Hon kan inte ta emot sig med sina bundna händer.

Men det som framför allt håller henne tillbaka är känslan av uppgivenhet.

Vilket liv skulle vänta henne om hon lyckades fly in i skogarna?

Ett liv ensam och utstött. Jagad av dem som hon trodde att hon kunde lita på. Sviken av dem som lovat att alltid beskydda henne.

Vid horisonten kommer den röda solen att visa sig vilket ögonblick som helst.

De är snart framme.

Rebecka slår upp ögonen. Lukten av brandrök sticker i näsan, starkare än i går morse.

Golvet är kallt mot fötterna. Hon drar på sig gårdagens strumpor, sportbehå, en gammal använd T-shirt och mjukisbyxor. Sedan smyger hon ut ur rummet och stänger försiktigt dörren efter sig.

Hon tittar in i småsystrarnas rum. Alma och Moa sover fortfarande. Rebecka kan höra fem- och treåringens snusande andetag och hon fylls av den där stora kärleken och beskyddarinstinkten som hon ofta känner för sina småsyskon. Den suddar ut sorgen och skräcken som hon nyss kände i drömmen.

Först när hon kommer ut i hallen ser hon att klockan bara är sex. Det enda som hörs är mammas svaga snarkningar bakom sovrummets stängda dörr och kylskåpets brummande och knäppande. Från brödernas rum kommer inte ett ljud. Rebecka snör på sig joggingskorna, tar den grå huvtröjan från klädhängaren och lämnar lägenheten.

Redan när hon springer nerför trappan känner hon hur endorfinerna börjar strömma i blodet. När hon kommer ut på gatan bubblar glädjekänslan upp. Det är vackert väder i dag igen. Solen kastar ett vänligt ljus över kvarterens trista trevåningshus av tegel.

Rebecka tar upp den kantstötta mp3-spelaren ur huvtröjans ficka och tar på sig hörlurarna.

Hon joggar gatan fram och svänger till vänster där den slutar. Hon ökar hastigheten. Den enda gången som hon verkligen älskar sin kropp är när hon springer – när hon känner blodet forsa genom den. Kroppen blir som en maskin som förbränner kalorier och syre.

Hon önskar att hon kunde se sin kropp så som Gustaf påstår att han ser den. Men för henne blir alla blanka ytor som Lustiga huset-speglar. Det började i sexan när hon och några kompisar skulle banta tillsammans. De andra gav upp efter bara några dagar men Rebecka märkte att hon var bra på det. Alldeles för bra. Sedan dess har det inte gått en dag utan att hon tänker på vad hon äter och hur mycket hon tränar. Flera gånger om dagen lägger hon ihop siffrorna i huvudet: liten frukost, liten lunch, lite större middag mot ett extra långt joggingpass – hur många kalorier blir det?

Under hösten i nian var det som värst. Då åt hon som minst och var som bäst på att dölja det. På helgerna kunde hon ibland proppa i sig godis och chips för att mamma och pappa inte skulle bli misstänksamma. För att kompensera åt hon ännu mindre under veckan som följde. Under just en sådan vecka svimmade hon på gymnastiken och läraren skickade henne till skolsyster där hon halvt om halvt erkände att hon hade ”slarvat” lite med maten. Men bara i några veckor. Lovar. Och skolsyster trodde henne. Rebecka var ju en så klok tjej, inte alls en sådan som får ätstörningar, tyckte skolsyster.

Under vårterminen blev det lite bättre. Och sedan träffade hon Gustaf. Nu svälter hon sig inte längre men tankarna finns kvar. Även om monstret håller sig lugnt för det mesta, finns det där hela tiden, viskande, väntande.

Radhusområde övergår i villaområde. Framför henne ligger Olssons kulle där den stora majbrasan tänds varje år. Hon spurtar uppför den långa branta backen. När hon når krönet saktar hon ner och stannar.

Hjärtat bultar och bankar i bröstet. Ansiktet hettar. Med ens känns det som om musiken dånar i öronen. Hon tar av sig hörlurarna.

Där nere rinner kanalen förbi. Och på andra sidan ligger kyrkan. Kyrkogården. Och prästgården. Där Elias bodde.

Där hans tomma rum finns. Där två föräldrar har mist sin son.

De kommer att se hans gravplats när de tittar ut genom fönstret, inser Rebecka.

Plötsligt märker hon att hon gråter. Hur länge har hon gjort det?

Hon kände inte Elias och vill inte gotta sig i någon annans elände, som Ida Holmström och hennes vänner. Ändå värker en stor sorg i bröstet. För att det som hände var så meningslöst. För att han kanske skulle ha kunnat bli lycklig om han bara hållit ut lite till. Och för något annat som hon inte kan sätta ord på.

Hon torkar tårarna med tröjärmen och vänder sig om.

Vid foten av kullen står någon och håller i styret på en cykel. Han eller hon bär en svart munkjacka med huvan uppfälld, inte helt olik hennes egen. Rebecka kan inte se ansiktet, men hon vet att personen tittar rakt på henne.

Det känns som en evighet innan den svartklädda hoppar upp på cykeln och trampar i väg. Rebecka låter det gå ytterligare några minuter innan hon vänder om och springer hemåt igen.

När Rebecka kommer hem har Alma och Moa börjat röra oroligt på sig i sina sängar. Klockan är snart sju, och Rebecka börjar förbereda frukosten, tyst så att hon inte väcker mamma som kom hem på småtimmarna efter nattskiftet på sjukhuset.

Rebecka ställer fram mjölk, flingor, limpa och messmör på bordet. Sedan pappa började veckopendla till Köping har det blivit fler sådana här morgnar, då hon hjälper till att få i väg Anton och Oskar till skolan och Alma och Moa till dagis. Oftast är det okej. Ibland får det henne att känna sig som Askungen, före förvandlingen. Men just nu, när gestalten i svart huvtröja spökar i bakhuvudet, känns det skönt att få göra något helt vanligt.

Rebecka går in i brödernas rum. Oskar rynkar på näsan och grymtar när ljuset utifrån hallen faller över hans säng. Han har just fyllt tolv och blivit längre och smalare över sommaren. Fastän ansiktet fortfarande är barnsligt, kan Rebecka ana hur han kommer att se ut som vuxen. Anton, som bara är ett år yngre, är inte långt efter. Men när de ligger och sover så här ser de fortfarande små ut. Hjälplösa.

Rebecka går fram till fönstret och öppnar persiennerna.

Det finns tusen anledningar till att den där personen i svart huvtröja stod där vid kullen, tusen andra förklaringar än att det var för att förfölja henne. Rebecka tror inte på en enda av dem.

* * *

”Är du säker på att du ska gå till skolan i dag?” frågar pappa vid frukostbordet.

Han och Minoo äter ensamma eftersom mamma är på sjukhuset. P1-rösterna rapporterar om världsläget. Mamma orkar aldrig med radio på morgnarna, så pappa passar på när hon inte är hemma.

”Det kommer bara att bli jobbigare ju längre jag väntar.”

Han nickar som om han förstår, men han har ingen aning. Om hon skulle stanna hemma i dag skulle rykten genast börja cirkulera. Kanske skulle folk säga att hon hade blivit galen. Eller själv tagit livet av sig. När hon väl kom till skolan skulle alla stirra på henne ungefär hundra tusen gånger mer än om hon går i dag.

”Det är lika bra att få det överstökat”, säger hon.

”Ska jag skjutsa dig?”

”Nej, tack.”

Pappa ser oroligt på henne och Minoo känner sig tvungen att byta samtalsämne.

”Har du bestämt dig för om ni ska skriva om det?”

”Vi ska avvakta och se hur det utvecklar sig. Eventuellt kommer skolans ansvar att utredas. Pojkens föräldrar kanske kräver det. Då hamnar vi i ett helt annat läge.”

Minoo känner sig lättad. Främst av själviska skäl. Ju snabbare alla glömmer det här, desto snabbare kan hon bli anonym igen.

Hon borstar tänderna och går in på sitt rum för att hämta väskan. Hon kastar en blick genom fönstret och blir kall när hon tänker på gårdagskvällen. På gestalten som stod där ute.

Pappa väntar i hallen, står med händerna knäppta över magen som har växt rejält de senaste åren.

”Är du säker på att du ska gå?”

”Ja, säger jag ju”, svarar hon och ångrar genast sitt irriterade tonfall.

Hon går fram till pappa och ger honom en kram.

Minoo är ofta orolig för honom – han sover för lite, jobbar för mycket och äter alldeles för mycket skräpmat. Farfar, som hon aldrig träffade, dog i hjärtinfarkt när han var femtiofyra. Pappa är femtiotre. Mamma och han bråkar om det här med jämna mellanrum. För det mesta kallas bråken för ”diskussioner” och sker med låga, hetsiga röster som det är meningen att Minoo inte ska höra, men ibland tappar pappa besinningen.

”Läkare kan du vara på jobbet!” ryter han.

Då hatar Minoo honom. Om han inte bryr sig om sig själv, så borde han åtminstone ta hand om sig för hennes och mammas skull.

”Ring om det är nåt”, säger pappa.

Minoo nickar och kramar om honom igen. Lite extra hårt den här gången.

Minoo behöver inte höra viskningarna på skolgården för att veta att alla handlar om samma sak: Om Elias. Om hur han gjorde det. Om dem som hittade honom.

”Kolla, där är hon”, säger några killar från tvåan när hon passerar.

Hon drar ryggsäcken åt sig och går in i skolan. Hon sänker huvudet och försöker vara så osynlig som möjligt när hon tränger sig fram genom den överfulla entréhallen. Hela skolan ska samlas i aulan där det kommer att hållas en tyst minut för Elias.

Blickarna och de viskande rösterna följer henne hela vägen. För varje steg hon tar blir hennes öron rödare och rödare. Minoo står inte ut. Hon springer nerför trappan till källarplanet där matsalen ligger. Så här dags är det ingen där förutom matpersonalen. Hon styr stegen mot tjejtoan.

Först när Minoo dragit igen dörren efter sig kan hon andas ut. Hon tittar på klockan. Om hon väntar ett par minuter, smiter in i aulan precis när ceremonin ska börja och sätter sig längst bak, så borde ingen lägga märke till henne.

Hon går fram till en av speglarna och stirrar på sitt ansikte.

Stod Elias så här innan han … innan han gjorde det?

Det håller på att bli en tvångstanke som återkommer varenda gång hon ser sig i spegeln. Hon blundar och öppnar ögonen igen. Försöker se sitt ansikte utifrån, som Max skulle se det.

Om det inte vore för alla jävla finnar så skulle jag kanske vara snygg, tänker hon. Helt okej i alla fall.

Sedan blir hon osäker igen. Hur är det möjligt att tillbringa så mycket tid framför spegeln varje dag och ändå inte veta hur man egentligen ser ut?

Hon tänker på stunden när hon var ensam i klassrummet med Max. Värmen från hans hand. Hon känner den igen och den sprider sig genom hela kroppen. Varför sprang hon därifrån? Vad hade hänt om hon hade stannat?

Dörren slängs upp. Minoo vänder sig om. Där står Linnéa.

”Hej”, säger Minoo och undrar om det står stämplat i pannan precis vad hon tänkte på.

”Hej”, svarar Linnéa och går in.

Hon har på sig svarta jeans och en lång svart huvtröja. Hon ser på Minoo uppifrån och ner.

”Gömmer du dig igen?” säger hon med antydan till ett leende.

Minoo borde kanske vara arg på Linnéa men det går inte. De hårda ord som sas i går – de räknas inte. De är för futtiga jämfört med det som har hänt.

”Kan vi glömma det jag sa i går?” frågar Linnéa, som om hon precis hade tänkt detsamma.

”Visst.” Minoo försöker rycka lagom nonchalant på axlarna. Hon undrar vad hon ska säga till Linnéa. ”Hur mår du?” hasplar hon ur sig.

Inte den mest begåvade frågan att ställa till någon som har hittat sin bästa kompis död på en toalett.

Linnéa ser ut som om hon tänker säga något sarkastiskt. Men så mjuknar ansiktet.

”Jag tänkte inte komma i dag”, säger hon tyst. ”Men jag kände att jag måste. För Elias skull.”

Minoo tänker på sina egna själviska skäl till att inte stanna hemma och är glad att Linnéa inte ser på henne. Hennes blick är någon helt annanstans, som om hon snarare ser in i sig själv. Hon biter på en chockrosa tumnagel.

”Jag önskar att fler hade känt honom”, säger hon. ”Han kunde vara så rolig. Och omtänksam.”

Minoo är osäker på vad hon ska svara.

”Ska vi gå?” säger hon efter en stunds tvekan.

Linnéa nickar och går ut före henne.

Entréhallen är helt tom så när som på några eftersläntrare som skyndar sig mot aulan.

”Är du okej?” frågar Minoo innan de går in.

Sorlet inifrån aulan påminner om en gigantisk bikupa.

”Nej”, svarar Linnéa med sitt lilla hårda leende. ”Men det är jag aldrig.”