23

När Minoo och Vanessa berättar om vad de sett hemma hos rektorn känner sig Anna-Karin oväntat avstängd. Det är som om hon själv skulle ha behövt se det för att kunna tro det. Hon om någon borde vid det här laget ha accepterat att det övernaturliga är naturligt. Men när hon hör dem berätta låter det bara som vilken spökhistoria som helst.

Anna-Karin sitter uppkrupen på scenen och ser ut över dansbanan. Hennes föräldrar träffades här för länge sedan. Hon vet inte mycket mer än så. Mamma brukar säga att pappa var snygg och att han var bra på att dansa.

”Om jag vetat hur usel han var på allt annat skulle jag ha sprungit så långt benen bar mig”, brukar hon avsluta historien med ett bittert skratt. Det låter alltid som om hon önskar att hon hade sprungit, fast det skulle ha inneburit att Anna-Karin inte blivit till.

Ett milt regn har börjat falla och trummar lätt mot dansbanans tak. Det läcker och små pölar bildas på trägolvet. Vid Nicolaus fötter har den enögda svarta katten burrat upp sig. Nicolaus tycks ha vant sig vid den och har till och med gett djuret det fantasifulla namnet Katten.

”Så nu vet vi säkert att det är rektorn som är mördaren”, säger Vanessa till slut.

”Inte säkert”, invänder Minoo.

”Hur mycket bevis behöver du egentligen?” frågar Linnéa.

”Ursäkta”, säger Ida. ”Men ni missar liksom poängen här.”

”Och vad är den?” snäser Linnéa.

”Jo, förstår du”, säger Ida med en röst som dryper av socker och gift. ”Poängen är inte att vi vet att det är hon. Den är att hon vet att vi har varit där. ”

”Vi vet inte om hon såg oss”, säger Vanessa. ”Om det ens var hon.”

Ida himlar med ögonen.

”Vi är faktiskt inte helt hjälplösa”, säger Minoo, utan att se särskilt övertygad ut.

”Mot henne kan ni mycket väl vara det, är jag rädd”, säger Nicolaus.

Han har stått tyst och bläddrat bland bilderna i Vanessas mobil. Nu stirrar han ut i tomma intet.

”Jag anar att rektorn står i förbund med demonerna.”

Minoo tar fram en liten anteckningsbok och skriver frenetiskt.

”Demoner? Var fan kom det ifrån? Har du plötsligt koll på nåt?” säger Vanessa.

”Gud bevare era själar”, mumlar Nicolaus och svajar till.

Minoo sänker anteckningsblocket och ser frågande på honom.

”Hur är det?”

Nicolaus ser på henne. Förvirringen är tillbaka i blicken.

”Vad dryftade vi?”

”Rektorn”, svarar Anna-Karin. ”Och nåt om demoner.”

”Så sant! Demoner. Rektorn.” Hans blick glider tillbaka till bilderna. ”Jag har sett den här tingesten förut. Gud hjälpe oss.”

”Okej …”, säger Vanessa.

Anna-Karin reser sig och går närmare när han håller upp mobilen för att visa en av bilderna. Den föreställer ett föremål av järn med en stor skruv.

”Jag tyckte att jag kände igen den … Det är en tungsträcka.”

”En vad?” frågar Ida gällt.

”Man tvingar in offrets tunga genom den här öglan, skruvar fast den och drar ut tungan så här …” Han visar genom att sträcka ut tungan så långt han kan. ”Sedan snurrar man på en vev så att tungan sträcks allt längre ut. Man fortsätter så tills muskelfästena brister och tungan lossnar. Den mänskliga tungan är förvånansvärt lång.”

Anna-Karin ser på bilden och drar in tungan så långt hon kan i munhålan, som för att skydda den. Helt plötsligt har hon inga problem alls med att tro på den här spökhistorien.

”Hon såg oss”, säger Minoo svagt. ”Jag är ganska säker på det. Tror ni att hon kommer göra nåt i skolan?”

”Det var där Elias och Rebecka dog”, säger Linnéa.

”Vi får väl se vem av oss det blir på måndag”, säger Vanessa.

Kanske är det ett försök att skämta, men det är ingen som skrattar.