36

Dörrarna till skolmatsalen slås upp framför Anna-Karin. Det är mörkt där inne, så mörkt att hon bara kan ana konturerna av människorna som fyller rummet.

Hon vill inte vara här. Hon bad aldrig om att bli vald. Men hon kan inte längre styra över de andras beundran. Den har spridit sig vidare till folk hon inte ens försökt påverka. De är bara påverkade av det faktum att andra verkar gilla Anna-Karin. Och det här är resultatet.

Luciakronan på hennes huvud är tung. Några stearindroppar landar på huvudduken som skyddar håret.

”Och en … två … en, två, tre, fyr!”

Det är musik- och dramaläraren Kerstin Stålnacke som räknar entusiastiskt. Hennes armar flaxar så ivrigt att den tomteröda tunikan böljar som ett lakan på tork. Det hennafärgade håret står rakt upp på hjässan. På ”fyr” börjar luciatåget sjunga bakom Anna-Karin.

Natten går tunga fjät, runt gård och stuva …

Anna-Karin mimar bara fram de välbekanta men obegripliga orden medan hon sakta skrider in i mörkret.

De levande ljusen sprider ett varmt sken runt henne där hon går. Ansikten tonar fram i mörkret. Där är Vanessa, som knäcker en hjärtformad pepparkaka i handen så att den går i tre delar. Och där är Minoo, som ser på Anna-Karin med allvarlig blick. Kevin sitter och vickar på sin stol och trummar med fingrarna mot bordsskivan. Felicia och Julia ler som de hängivna medlemmar i Anna-Karin-sekten de är. Det var de som anmälde henne till luciaomröstningen.

Det känns som om sången aldrig tar slut.

Natten var stor och stum. Nu, hör, det svingar. I alla tysta rum, sus som av vingar.

Fler stearindroppar landar på Anna-Karins huvudduk medan hon går genom den nersläckta matsalen. Det luktar alkoholfri glögg och varma kroppar, och när hon närmar sig änden av matsalen, där man flyttat undan bord och stolar för att bereda plats för luciatåget, känner hon kaffedoften från ett av lärarnas bord.

När Anna-Karin ställer sig längst fram i rummet, och tåget intar sina platser i en halvcirkel bakom henne, genomborras hon av rektorns blick. Anna-Karin börjar svettas i värmen från alla ljus, en fuktig hinna lägger sig över hela ansiktet och handflatorna som vilar mot varandra i den obligatoriska luciaposen är våta. Bredvid rektorn sitter Max och ler uppmuntrande mot henne. På hans andra sida sitter bildläraren Petter Backman, som är känd för att lägga armen om sina kvinnliga elever så fort han får chansen, och låter lystet blicken vandra över Anna-Karin.

Äntligen tar sången slut. Ida, som är tärna på Anna-Karins högra sida, tar i lite extra på sitt sista ”Luciaaa” och hennes röst tränger igenom alla andras. Det hörs tydligt att Ida helst av allt skulle vilja sjunga solo och waila loss ordentligt. Ida var skolans lucia hela högstadiet.Anna-Karin hoppas bara att Ida ska lyckas stå emot frestelsen att tända eld på hennes hår med sitt ljus. Det känns betryggande att biträdande rektorn Tommy Ekberg står beredd med brandsläckaren.

Julsångerna avlöser varandra och Anna-Karin fortsätter att mima sig igenom dem. Kerstin Stålnacke svänger med armarna som om hon just råkat trampa i ett getingbo.

Så får Anna-Karin syn på Jari, som glider fram längs en av väggarna så att han till slut står bara några meter ifrån henne. Han är ensam. Och han har bara ögon för Anna-Karin. Hennes leende blir plötsligt alldeles äkta. Och när han ler tillbaka är det som om han tindrar och lyser starkare än någon av ljuslågorna här inne. Hon blir lugn. Det är snart över.

Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara

Anna-Karin håller fast Jaris blick.

En liten tid, vi leva här, med mycket möda och stort besvär …

Anna-Karin hör hur Ida tar sats inför det sista varvet.

”Heeeeeeeeeeeeeeeeeeeee …!”

Idas sång övergår i ett skärande skrik.

”… eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee …”

Det blir alldeles knäpptyst i salen. Rektorn lutar sig fram i stolen, på väg att resa sig. En duns hörs bredvid Anna-Karin och hon vänder sig så hastigt att ljuskronan glider av henne. Den slår i golvet och några av ljusen faller ur den. Tärnor, stjärngossar och tomtegubbar hoppar undan de fladdrande lågorna och i ögonvrån ser hon Tommy Ekberg komma springande med brandsläckaren.

Ida har sjunkit ner på knä. Hennes ögonlock fladdrar och ögonen är riktade uppåt så att bara vitan syns.

Hennes läppar rör sig och Anna-Karin tror att Ida säger hennes namn. Hon lutar sig framåt för att höra bättre.

Ida är snabb som en kobra. Hennes hand flyger fram och hugger tag om Anna-Karins handled.

Ett vitt ljus blixtrar till och bländar Anna-Karin.

Anna-Karin ser en blå himmel. Och kanten av ett tak. Skolans tak. Hon ligger där och känner sig så trött, så oändligt trött. En hård vind piskar hennes ansikte. Det snurrar och spränger i huvudet och hon längtar efter Gustaf.

Gustaf. Det finns så mycket kärlek i henne som bara är till för honom. Den bryter till och med igenom den fruktansvärda smärtan som dunkar innanför skallbenet.

Anna-Karin inser att hon inte längre befinner sig i sin egen kropp. Hon är inuti Rebecka. Som om hon är en liten parasit som iakttar världen genom Rebeckas ögon. Hon kan inte höra hennes tankar men varenda känsla och intryck genomsyrar henne som om de var hennes egna.

Känslan övergår i längtan efter annan person. Minoo. Den enda som kan hjälpa henne. Hon fumlar efter mobilen och får fram den.

Hon hör steg närma sig från den öppna dörren bakom henne.

Rebecka och Anna-Karin vänder sig om tillsammans, i en enda rörelse, en enda kropp.

Och där står han ju. Anna-Karin känner Rebeckas förvirring.

”Hej”, säger hon. ”Hur visste du att jag var här?”

Gustaf svarar inte. Han kommer närmare men ser henne inte i ögonen. Rebecka känner knappt igen honom. Hon förstår inte.

”Vad är det?” frågar hon.

I nästa stund böjer sig Gustaf fram och hjälper henne på fötter. Men han släpper henne inte. I stället börjar han dra henne över taket.

”Sluta, Gustaf … Vad gör du? Släpp mig …”

Hennes röst är så svag. Hon har ingen kraft kvar för att skrika och smärtan som bultar i huvudet gör det än mer omöjligt. Gustafs ansikte är uttryckslöst när han släpar henne mot kanten, som om han bara vill få det överstökat. Rebecka försöker spjärna emot men fötterna får inget fäste.

”Gustaf, sluta … Snälla, sluta!”

Gustaf vänder henne så att hon står med ryggen mot skolgården långt där nedanför. Vinden sliter i hennes kläder. Skräcken som omsluter Rebecka och Anna-Karin är förlamande.

Anna-Karin försöker blunda, men det går inte. Inte när Rebecka inte kan släppa sin pojkvän med blicken. Hon kan fortfarande inte tro det som händer.

”Se på mig”, ber Rebecka.

Gustaf möter hennes blick. Under några fruktansvärda, knäpptysta sekunder stirrar Anna-Karin rakt in i de kalla blå ögonen. Knuffen i bröstet överrumplar henne totalt och hon faller. Armarna far ut, fingrarna klöser i tomma luften efter något att gripa tag i, och sedan…

Anna-Karin hör den ofattbara smällen när Rebeckas kropp träffar marken. Men hon känner ingenting. Huvudet ligger så konstigt platt mot marken. Hon förstår inte hur hon fortfarande kan vara vid liv. Hon försöker ta ett andetag, men det kommer bara fuktiga, bubblande ljud från hennes lungor och munnen fylls med blod.

Något okänt finns plötsligt i hennes medvetande. Rebecka känner igen närvaron.

Snart är det över, säger en främmande röst.

Och nu kommer smärtan, som inte går att jämföra med något Anna-Karin har känt i hela sitt plågade liv. Den är som ett bländande, radioaktivt ljus som bränner sönder varje tanke, varje känsla, varje minne som är Rebecka – allt hon någonsin har varit.

Och sedan: Aska. Tomhet. En bit blå himmel högt där uppe. En bit blå himmel som sakta övergår i mörker. Svart bläck rinner långsamt ut och täcker allt tills det enda som finns kvar är rösten:

Förlåt mig.

Anna-Karin öppnar ögonen och ser rakt in i Idas. Hon ser sin egen panik återspeglas. Hon inser att de har upplevt samma sak. Ida släpper Anna-Karins hand och backar undan från henne.

Anna-Karin ser sig omkring. Hundratals ögonpar möter henne. Ett av de slocknade ljusen från hennes krona rullar fortfarande över golvet. Tommy Ekberg är fortfarande på väg mot dem med brandsläckaren.

Här, i verkligheten, har ingen tid förflutit alls.