KAPITEL 10

Efter Fryksdalen drog vildgässen rakt över Värmlands underbara lövskogar som strålade i höstens alla färger, och över de klarblåa långa sjöarna med sina gula stränder. Pojken var glad att han hade fått tala med en människa. Den gamla damen hade givit honom en smula hopp och tillförsikt och det var säkert det som gjorde att han nu kom på hur han skulle hindra den store vite från att resa hem.

”Titta så vackert, Mårten”, sa han. ”Jag sitter och grunnar på om vi inte borde följa med gässen till utlandet också. Det vore synd att inte få se mer av världen.”

”Det kan väl inte vara ditt allvar!” svarade gåskarlen förskräckt.

Han hade ju visat att han kunde göra en lapplandsresa och nu var han alldeles nöjd med att få komma tillbaka till gåskätten i Holger Nilssons kostall.

”Jag trodde att du ville visa mor och far vilken duktig pojke du har blivit, Tummetott!” fortsatte han.

Hela sommaren hade han själv drömt om att få visa Dunfin och ungarna för alla de andra djuren och för bondmoran, och därför blev han inte vidare glad över pojkens förslag.

Vildgässen strök nu fram över västra delen av Dalsland och där var det ännu grannare än i Värmland. Där fanns så fullt av sjöar att landet gick som höga bankar mellan dem, och de branta stränderna låg som vackra parker med sina klarröda aspar, gulvita björkar och rödgula rönnar. Kvällssolen kastade strimmor av guld över de mörka vattnen.

”Tycker du inte det vore synd att aldrig mer få se nåt så här grant?” undrade pojken.

”Jag tycker bättre om de feta åkrarna hemma på Söderslätt”, snattrade Mårten.

”Titta, titta, Mårten!” ropade Nils på nytt. ”Har du nånsin sett på maken!”

Högt över landsvägen gled en stor båt i en ränna, och över den gick en järnväg där tåget rusade fram och tänk, ovanför den gick en bro där människor stod och såg ner på alltsammans.

”Akvedukten vid Håverud”, skrek de äldre gässen. ”Det är Dalslands kanal som rinner under oss.”

”Sådant hittar du inte i Skåne!” sa Nils.

”Nåja”, svarade Mårten, ”om du nödvändigtvis vill fortsätta resan för att se mer konstigheter, så får jag väl följa med dig.”

”Det svaret trodde jag att jag skulle få”, sa pojken och det hördes på honom att han blivit kvitt ett stort bekymmer.

När gässen flög in över Bohuslän såg han att bergvidderna blev mer sammanhängande och dalarna gick som smala klyftor med svartblänkande sjöar på bottnen. Pojken spanade mot den blanka strimma som var havet och som växte och blev bredare och bredare tills det låg där mjölkvitt och skiftande i rosenrött och himmelsblått framför dem. Den stora röda solen var just i färd med att dyka ner i vågorna.

Pojken kände en stor frid och trygghet när han betraktade det fria oändliga havet och den milda aftonsolen.

”Inte lönt att vara bedrövad, Nils Holgersson”, sa solen, ”världen är härlig att leva i för både små och stora. Och det är en god sak att vara fri och sorglös och ha hela rymden framför sig.”

Bohuslän var som en enda lång och bred stenmur med lite saftigt gräs i springorna, tyckte Nils. Här och var hade muren rasat och där kunde havet smyga in i milslånga fjordar. Men som tur var låg en präktig skärgård utanför alltihop och tog emot de värsta angreppen från hav och storm.

Nog var det annat att vara bohuslänning, tänkte pojken.

Bohuslänningarna kan färdas på vägar de inte behöver bygga eller laga, de kan fånga in hjordar som inte behöver vallas och vårdas. Och deras farkoster fraktas av dragare som varken behöver foder eller stallrum. De fruktar inte att slå sig ner där det knappt finns rum för en potatistäppa ty de vet att det stora och rika havet kan ge dem allt de behöver.

Men havet är också vanskligt att ha att göra med. Den som vill vinna något ur det, måste vara mångkunnig och först och främst ha ett modigt hjärta och inte rädas att var dag våga livet i kampen mot havet.

Nästa morgon, när vildgässen flög neråt kusten, var det ändå lugnt och stilla i de små fiskelägena med sina grant målade stugor. De bruna näten var upphängda på torkställena och blå och gröna båtar med beslagna segel låg och guppade i hamnarna. Rensbänkarna låg tomma, lotshusen var stängda och i kuststäderna var badhusen tillbommade för vintern. Men plötsligt störtade en måssvärm iväg söderut och skarvarna följde efter i tung flykt. Pojken såg delfiner glida genom havet som långa svarta spolar och en hop sälar hasade ner från ett skär och styrde mot söder de också. På fiskelägenas glatta stenhällar sprang nu folk om varandra, fiskebåtarna gjordes redo och de torra vadarna bars försiktigt ombord. Snart var sunden fyllda av bruna och grå segel.

”Vad står på? Vad står på?” frågade unggässen och en alfågel svarade i förbifarten:

”Sillen har kommit till Marstrand! Sillen har kommit till Marstrand!”

Vildgässen nådde den breda fjorden just som sillstimmen rusade in västerifrån. Där vattnet krusade sig och mörknade visste folket i båtarna att sillen hade stannat och där lade de ut sina långa vadar i en rundel. Sedan snörpte de ihop dem i bottnen så att sillen kom att ligga som i en enorm säck. Den drogs och snörptes ihop tills den glittrande fångsten kunde håvas upp ur djupet.

Männen stod till knäna i sill, det blänkte av fiskfjäll från sydvästen till randen av den gula oljerocken. Människor på land var som yra av allt detta silver som östes upp ur vågorna. Vildgässen for runt flera gånger så Nils skulle få se alltsammans.

Nu lade han märke till fler och fler fartyg nere på havet och alla såg ut att komma från eller fara till en bestämd ort.

”Där borta ser du Göteborg!” ropade Akka.

Och även om gässen flög högt kunde Nils se att detta var något till rik handelsstad! Så många glada röda tegeltak och ärggröna koppartak hade han då inte sett förut. Och genom de gröna parkerna sicksackade blå kanaler som ledde ut till den vida hamnen vid Götaälvens mynning. Där låg hundratals skepp längs kilometerlånga kajer. Snart skulle de ut på alla världens hav, till utlandet precis som Nils Holgersson.

Vildgässen tog vägen in i Västergötland och slog sig ner på en stor slätt i trakten av Falköping. Där gjorde de ett uppehåll och hade en glad tid med andra vildgässflockar. Nils var inte lika glad.

”Om jag bara hade lämnat Skåne bakom mig och var i utlandet, då visste jag att det inte längre fanns något att hoppas på…, sa han för sig själv.

Efter ett par veckor bröt de äntligen upp och for över Hallandsåsen in i Skåne. Pojken hängde över gåshalsen och lyfte inte ögonen från marken. När slätten bredde ut sig ända till horisonten blev han både glad och ängslig:

”Nu kan jag inte vara långt hemifrån!”

Och när han fick se den första pilvallen och det första korsvirkeshuset värkte hans hjärta av hemlängtan!

Under en middagsvila kom Akka fram till Nils.

”Det är lugnt väder nu så jag tänker att vi far över Östersjön i morgon”, sa hon.

”Jaså”, svarade han helt kort, för strupen snördes samman så att han inte kunde tala.

Han hade nog ändå hoppats att han skulle bli löst ur förtrollningen.

”Vi är ganska nära Västra Vemmenhög”, sa Akka. ”Du kanske vill fara hem ett litet slag och hälsa på.”

”Det är nog bäst att låta bli”, sa Nils, men det hördes på hans röst att han blev glad över förslaget.

”Om gåskarlen stannar här hos oss kan ju ingen olycka ske”, fortsatte Akka. ”Du borde nog ta reda på hur de har det där hemma. Kanske kan du hjälpa dem på något sätt, även om du är liten.”

”Ja, det har ni rätt i, mor Akka, det borde jag ha tänkt på förut”, svarade han ivrigt och i nästa ögonblick var de iväg.

Det dröjde inte länge förrän Akka sänkte sig ner bakom stengärdet som omgav Holger Nilssons gård. Nils Holgersson klättrade snabbt upp på gärdsgården.

”Tänk vad allt är sig likt. Jag tycker att det är som i går jag såg er komma flygande.”

”Har far din en bössa?” frågade Akka oroligt.

”Javisst, det var ju för bössans skull jag stannade hemma från kyrkan den där söndagen”, sa Nils.

”Då törs jag inte vänta på dig. Du får komma och möta oss vid Smygehuk i morgon bittida.”

”Ånej, res inte än, mor Akka!” Pojken fick en känsla av att något skulle hända, och att de aldrig skulle få råkas mer. ”Ni har nog sett att jag är ledsen för att jag inte kan bli stor igen”, sa han, ”men tro inte att jag ångrar att jag följde med er. Nej, jag ville hellre förbli tomte än att jag inte hade fått göra den här resan.”

Akka sög in luft ett par gånger innan hon svarade:

”Du pratar som om vi aldrig skulle träffas mer, men vi möts ju i morgon, vet jag.”

Hon strök med näbben över huvudet på Tummetott och flög iväg.

Majros stod ensam och hängde med huvudet. Utan fruktan sprang pojken in i båset.

”Goddag Majros! Hur står det till med far och mor och er alla här på gården?”

Majros ryckte till och måttade med hornen, men så gav hon sig tid att se på honom. Jo, han var lika liten och klädd på samma vis som då han for. Men ändå var han olik sig. Han var lätt och vig, ingen lat trögmåns längre, ögonen lyste och han hade en käck hållning. Majros blev glad när hon såg honom.

”Muuu!” råmade hon. ”Välkommen hem. De sa att du blivit annorlunda, men det var knappt jag kunde tro det. Föräldrarna har bara haft sorger sedan du for din väg. Värst är det med den nya hästen, han har fått ett fel som ingen begriper sig på. Arbeta kan han inte och sälja honom går inte. De fick göra sig av med Stjärna och Lilja i stället.”

”Mor blev väl ledsen när Mårten var bortflugen?” frågade pojken.

”Ja, men mest för att hon trodde att du hade tagit gåskarlen och smugit iväg med honom. Fast du ska veta att hon sörjer dig som man sörjer när det käraste man äger går förlorat.”

I stallet stod en häst som var så präktig och grann att Nils knappt kunde tro att det var något som fattades honom.

”Nej, jag har bara fått en spik i foten, och det sticker så jag inte kan gå. Doktorn har inte kunnat finna den, men vill du hjälpa mig skulle jag bli glad. Jag riktigt skäms att stå och äta utan att arbeta.”

”Det var för väl att du inte har någon sjukdom”, sa Nils. ”Jag ska försöka ordna så du blir botad. Får jag rita lite på din hov med kniven?”

Han var nätt och jämnt färdig när han hörde fars och mors röster ute på gården. Och så bekymrade de lät!

”Får jag inte hästen frisk snart måste vi kanske sälja gården”, sa far.

”Jag skulle inte säga något om det om det inte vore för pojken”, suckade mor. ”Men vart ska han ta vägen om han kommer hit fattig och eländig, och vi inte finns här? Bara jag hade honom tillbaka skulle jag inte fråga efter annat.”

Och far höll alldeles med henne.

Så kom han in i stallet och Nils fick kvickt krypa in i en vrå. Som vanligt tog Holger Nilsson upp hästens fot för att försöka hitta felet.

”Men vad är nu detta? Här står något ristat på hoven. Tag järnet ur foten. Ja, jag tror minsann att det sitter något vasst här!”

Medan far sysslade med hästen och pojken satt gömd i stallvrån kom det annat främmande till gården. Det var Mårten som inte hade kunnat motstå frestelsen att visa sin familj hur präktigt han haft det som tamgås och nu gick han stolt runt hela gårdsplanen med dem. Eftersom dörren till kostallet stod öppen klev han på och efter kom Dunfin och alla sex ungarna på en lång rad.

”Kom ska ni få se på gåskätten! Det är inte farligt”, sa han. ”Titta det finns havre i mathon!”

Men knappt hade gässen hunnit fram till hon förrän dörren till kätten smällde igen och matmor stod utanför och lade på kroken.

”Far! Kom hit och se!” ropade hon. ”Gåskarlen är inne i kätten med sju vildgäss!”

”Och jag har fått reda på vad som fattades hästen”, sa far. ”Jag tror lyckan har vänt sig. Men det bästa är att vi inte behöver tro att Nils stal gåsen med sig.”

”Det är nästan synd men vi får lov att slakta dem nu i kväll om vi ska få dem till staden i tid. Det är ju Mårtengås om ett par dar. Kom och hjälp mig bära in dem i stugan”, sa mor.

Och ett par ögonblick därefter såg pojken hur far kom med Dunfin och Mårten under vardera armen och gick in i huset. Gåskarlen skrek:

”Tummetott! Kom och hjälp mig!” som han brukade när han var i fara, fast han inte visste att pojken var i närheten.

Nils Holgersson hörde honom nog, men stod ändå kvar bakom stalldörren. Hans tvekan berodde inte på att han själv hade fördel av att Mårten blev lagd på slaktbänken — han hade inte en tanke på tomtens villkor i detta ögonblick — utan på att han måste visa sig för far och mor om han skulle rädda gåskarlen. Och det ville han inte gärna. De har det ju svårt nog ändå, tänkte han. Ska jag behöva göra dem en sådan sorg?

Men när stugdörren stängdes kom det liv i Nils. Han rusade över gårdsplanen, hoppade upp på ekbrädan framför ingången och sprang in i förstugan. Här strök han av gammal vana av sig träskorna och gick fram till dörren. Men så bar det honom emot att visa sig för far och mor som en pyssling och han förmådde inte lyfta handen för att knacka.

”Kom ihåg att det gäller Mårten, han som varit din bäste vän allt sedan du stod här sist”, sa han till sig själv.

Han tänkte på allt som han och gåskarlen gått igenom på frusna sjöar och stormigt hav och bland farliga rovdjur. Då kände han tacksamhet och kärlek i sitt hjärta. Han övervann sig själv, och slog på dörren så att den gled upp.

När han såg gåskarlen ligga där på slaktbänken skrek han:

”Mor, ni får inte röra gåskarlen!”

Och i detsamma gav Mårten och Dunfin upp ett glädjeskrik så han hörde att de ännu var vid liv.

Den som också gav till ett glädjeskrik, det var mor!

”Nej vad du har blivit stor och grann!” ropade hon och släppte gåsen.

Pojken hade inte kommit in i stugan utan stod kvar på tröskeln liksom en som inte är säker på hur han ska bli mottagen.

”Tack och lov att jag har dig här igen!” sa mor. ”Kom in! Kom in!”

”Välkommen ska du vara!” sa far.

Och inte ett ord till kunde han få fram.

Men Nils dröjde ännu på tröskeln. Han kunde inte förstå att de blev så glada åt att se honom, sådan som han var. Men så kom mor och slog armarna om honom och drog honom in i rummet, och då märkte han hur det var fatt.

”Mor och far, jag är stor, jag är människa igen!” ropade han.

Tidigt nästa morgon vandrade Nils Holgersson ensam ner till stranden öster om Smygehuks fiskeläge. Han hade försökt väcka Mårten gåskarl, men den store vite hade inte sagt ett ord, bara stuckit huvudet under vingen och somnat om.

Själv var han ännu i ett slags yrsel. Än kände han sig som en tomte, än som en människa.

Det såg ut att bli en härlig och klar dag, och han gladde sig åt att gässen skulle få en fin överresa. Uppifrån luften ljöd oupphörligt locktoner när den ena stora flocken följde på den andra. Nils smålog vid tanken på att ingen såsom han visste vad fåglarna ropade till varandra. Bara det inte är mina gäss som far bort utan att säga farväl! tänkte han och ställde sig ytterst på strandbädden för att de skulle se honom.

En flock skrek högre och flög raskare än de andra. Den saktade farten och for sökande fram och tillbaka. Pojken begrep att det var den rätta. Men varför slog de sig inte ner bredvid honom? Han hörde Akka ropa, men han förstod inte vad hon sa. Vad nu? Hade gässen bytt språk?

Han försökte stämma upp en lockton som skulle kalla dem till honom. Men tänk, tungan ville inte! Han kunde inte få fram det rätta ljudet.

Han vinkade med luvan, hojtade och sprang. Men det bara skrämde dem och de flög iväg utåt havet. Då förstod han äntligen. De kände inte igen honom. De visste inte att han var människa och han kunde inte kalla dem till sig, för en människa kan inte tala fåglarnas språk.

Men strax därpå hörde han brus av vingar. Akka hade känt det tungt att fara från Tummetott och hon vände tillbaka än en gång. Och nu när pojken satt stilla, vågade hon komma närmare. Något hade väl öppnat hennes ögon för vem han var. Hon slog sig ner på sanden bredvid honom.

Pojken jublade av glädje och tog den gamla Akka i famn. De andra vildgässen kom också och strök näbbarna mot honom och trängdes omkring honom. De kacklade och pratade och gav honom all sin lyckönskan. Och han tackade för den underbara resan som han hade fått göra i deras sällskap.

Men när han talade till dem blev vildgässen underligt stilla och drog sig bort från honom. Det var som ville de säga:

”Ack, han är en människa! Han förstår inte oss, och vi förstår inte honom…”

Då reste sig pojken och gick fram till Akka. Han klappade henne och smekte henne över halsen. Därpå gick han över stranden mot land för han visste ju att fåglarnas sorg aldrig varar länge, och han ville skiljas från dem medan de ännu var bedrövade över att de hade mist honom.

På strandvallen vände han sig om och betraktade fågelflockarna som for ut över havet och skrek sina locktoner. Endast en vildgåsflock flög tyst så länge han kunde följa den med blicken. Fylkingen var jämn och välordnad, farten god, och vingslagen starka och kraftiga. Pojken kände en sådan längtan efter de bortflygande fåglarna att han nära nog önskade att åter igen vara Tummetott som kunde rida över land och hav med en vildgåsflock.