KAPITEL 7
Det hade med ens blivit det allra vackraste väder — varmt, stilla och ljuvligt. Nils Holgersson låg på en kabbelekstuva och njöt i solen då en korp kom flygande och ställde sig bland de granna blommorna. Det var Bataki och honom hade pojken redan haft att göra med. Han var nog inte alltid att lita på. Han såg dyster och högtidlig ut, men pojken trodde sig ändå se en odygdig glimt i ögat. Korpen hade säkert kommit för att göra narr av honom och Nils beslöt att inte fästa sig vid vad han sa.
”Du var flink som fångade Smirre räv”, sa korpen, ”och därför ska du få veta en hemlighet. Jag kan tala om hur du ska göra för att bli människa igen, förstår du.”
Och Bataki trodde säkert att Nils genast skulle nappa på ett sådant bete, men pojken svarade bara att det visste han redan. Kunde han bara föra den vite gåskarlen oskadd hem till Skåne igen så…
”Men om det slår slint så kanske en annan utväg behövs”, sa Bataki. ”Fast jag kan ju tiga.”
”Låt mig få höra din hemlighet då.”
”Det ska du få när rätta stunden kommer. Sätt dig på min rygg och följ med på en utfärd först, så får vi se vad som händer.”
Pojken tvekade för han visste inte riktigt var han hade korpen.
”Jaså törs du inte?” kraxade Bataki.
Men de orden kunde Nils inte tåla, och i nästa ögonblick satt han på korpryggen. Det bar av i ett huj och när de kom till Uppsala slog sig Bataki ner på ett tak.
”Se dig omkring och säg vem du tror det är som styr och ställer här i staden?” sa han.
”Det kan vara kungen”, sa Nils som hade fått syn på ett ståtligt slott med två tunga torn.
”Inte så illa gissat”, svarade korpen. ”Men det var förr i tiden det.”
Domkyrkan låg och blänkte i kvällssolen med sina höga tornspiror och sköna portaler.
”Kanske biskopen och hans präster”, föreslog pojken.
”Inte illa det heller, för här bor en ärkebiskop, men det är inte heller han som regerar.”
”Då vet jag inte vad jag ska hitta på”, sa pojken.
”Jo, det är lärdomen som regerar här i stan”, upplyste Bataki.
”Alla granna hus du ser har man rest åt honom och hans
folk. Kom ska du få se!”
Korpen tog honom med till universitetet och biblioteket, och svävade förbi fönstren till forskningssalar och institut av alla de slag. Överallt satt man och läste och studerade.
”Om jag inte vore korp, utan bara en människa som du, så skulle jag slå mig ner här och lära mig allt som står i böckerna”, sa korpen. ”Har du inte lust till det, du också?”
”Å nej”, svarade Nils, ”jag far nog hellre omkring med vildgässen.”
”Vill du inte bli en sådan som botar sjukdomar, eller en som vet allt om sol och måne eller en som talar alla språk?”
Åjo, det kunde ju för all del vara roligt.
”Eller en som kan skilja mellan ont och gott, rätt och orätt. Då kunde du predika i kyrkan där hemma…”
Då glimmade det till i pojkens ögon:
”Far och mor skulle allt bli glada om jag kom så långt.”
Ja, nog var de lyckliga, de som fick studera här, men det var ändå inget för honom.
I Botaniska trädgården hade stora skaror ungdomar samlats. De bar vita mössor på huvudet och de sjöng vårsånger och höll tal och hurrade. Det var en sådan munterhet och lycka och plötsligt kände pojken hur bedrövligt hans eget liv var. Det bar honom nästan emot att vända tillbaka till sina arma reskamrater.
Då började korpen kraxa igen:
”Nu ska jag tala om hemligheten för dig, Tummetott. Du ska vänta tills du råkar någon som säger till dig att han gärna skulle vilja vara i dina kläder och fara omkring med vildgässen. Då ska du säga så här…”
Och Bataki viskade några ord i hans öra, ord som var så starka och farliga att de bara kunde sägas högt, om man ville bruka dem på fullt allvar.
”Ja, det där lär aldrig komma till användning”, sa pojken. ”Hjälp mig i stället att hitta lite mat, jag är så rysligt hungrig.”
Korpen gjorde en sväng över stan och satte ner Nils på taket utanför en vindskupa. Därinne brann en lampa trots att studenten, som bodde i rummet, låg och sov. Fönstret stod på glänt och på bordet låg en halväten smörgås. Snart satt pojken och kalasade på smörgåsen. Han smackade belåtet för varje tugga.
”Hallå, vad är du för en”, sa en röst.
Nils spratt till, men studenten satt stilla i sin säng och såg snäll ut.
”Nils Holgersson heter jag och är människa fast jag har blivit förvandlad till tomte. Och nu far jag omkring med vildgässen”, svarade han käckt.
”Det var högst besynnerligt”, sa studenten och började fråga om allt som hänt.
Till slut sa han:
”Tänk den som ändå vore i dina kläder och fick fara bort från alla bekymmer!”
Bataki knackade med näbben mot rutan. Pojken kände både yrsel och hjärtklappning, det lät ju nästan som de rätta orden…
”Inte lär du vilja byta med mig? En student vill väl inte vara något annat?”
”Å, du skulle bara veta vad som har hänt mig i dag”, suckade studenten och berättade att han samma morgon fått besök av en försagd och fattig kamrat.
Kamraten hade haft en tjock lunta med sig, ett manuskript som han hade arbetat med i fem år och nu ville han höra studentens ärliga mening om det. Studenten skulle iväg till sin sluttentamen, men började ändå genast läsa, blad efter blad.
”När den här boken blir tryckt är hans lycka gjord”, sa han för sig själv. ”Det ska bli roligt att säga honom det.”
Men i detsamma såg han att klockan var mycket och fick brått ut genom dörren. I tvärdraget slogs fönstret upp och alla papperen på bordet virvlade ut över taken.
Förtvivlad störtade studenten in och försökte rädda några blad. Men han var tvungen att skynda till sin tentamen. Det gäller ju hela min framtid, tänkte han och sprang iväg. Han var emellertid så upprörd att alla hans kunskaper också var som bortblåsta och han blev kuggad. När han kom hem tittade han ut på taket för att se om det låg några papper där, men det fanns inte ett enda kvar. Hur skulle han kunna säga till kamraten att boken var ett mästerverk, men att manuskriptet var förlorat. Ingen skulle tro honom…
”Jag står inte ut med tanken på att jag har gjort en kamrat så olycklig!” stönade studenten. ”Det vore mycket bättre för mig om jag vore i dina kläder och fick dra iväg med vildgässen!”
Bataki knackade häftigt igen, men pojken satt länge tyst.
”Vänta litet”, sa han sedan lågt och gick med dröjande steg ut på fönsterblecket.
I samma stund steg solen upp och det lyste och blänkte i alla tinnar och torn i lärdomens stad.
”Vad tar det åt dig?” sa korpen. ”Nu går du miste om att bli människa.”
”Jag bryr mig inte om att byta”, sa Nils, ”jag skulle ju bara få ledsamheter för de där bortblåsta papperens skull.”
”Dem kan jag nog skaffa tillbaka”, sa Bataki.
”Det kan du säkert, men jag vill allt se att du gör det först”, sa Nils.
Korpen for åstad och återvände med ett par pappersblad. En hel timme for han fram och tillbaka med nya ark i näbben.
”Nu tror jag de är här allihopa”, flämtade han till sist och såg i detsamma att studenten redan stod och ordnade papperen. ”Du är då det största nöt jag har råkat på!” skrek korpen till Nils. ”Har du givit honom boken? Nu kommer han aldrig att säga att han vill vara i dina kläder!”
Pojken betraktade också den lycklige studenten.
”Tack Bataki”, sa han, ”jag förstår att du ville sätta mig på prov. Du tänkte nog att jag skulle låta Mårten sköta sig ensam på den här svåra resan, så snart jag kunde få det bra själv. Men när studenten berättade sin historia, kom jag att tänka på hur fult det var att svika en kamrat, så det ville jag inte göra.”
Bataki krafsade sig i nacken och såg förlägen ut. Sedan flög de raka vägen över domkyrkan tillbaka till gässen.
Dunfin kände igen sig redan här vid Mälaren. Längre ut i havsbandet bodde hennes föräldrar på en holme. Och nu bad hon vildgässen så vackert att de skulle fara till hennes hem så att hon fick visa sin familj att hon var vid liv. Ingen kunde vara mer mild och god än den lilla grågåsen.
”När hon ber om något kan inte ens Akka säga nej”, sa Mårten.
Och det skulle ju bara fördröja resan med en enda dag.
De bröt upp och flög mot öster över Mälaren. Ju längre österut de kom, desto livligare blev det på sjön och desto tätare blev bebyggelsen på stränderna. Pojken satt och såg ner på alla lustiga villor då Dunfin gav till ett rop:
”Där ligger staden som simmar på vattnet! Nu känner jag igen mig!”
Nils såg först inte annat än dimmor, men här och var stack det upp höga tornspiror. När han kom närmare lättade dimmorna och han skymtade tak och gavlar och hus med många fönsterrader. Han förstod att det var en stor stad han for över. Den såg nästan förtrollad ut i de kringvälvande töcknen som fick färg av morgonsolens sken.
När gässen kom till Dunfins ö blev hennes föräldrar innerligt glada över att upptäcka sin dotter i den främmande fågelskaran. Vildgässen blev så väl mottagna att de beslöt stanna där över natten.
Nästa morgon låg pojken fortfarande och sov bland gässen när han hörde Dunfin ropa:
”Tummetott! Tummetott! Mårten gåskarl blir riven av en örn!”
Blixtsnabbt kastade sig Nils upp på Dunfins rygg. De fann Mårten i full strid med en kungsörn. Han var blodig och tilltufsad, men ännu kämpade han tappert. Pojken förstod att han själv ingenting kunde göra, här behövdes det bättre hjälp.
”Fort Dunfin, kalla hit Akka och vildgässen!”
Men i samma stund stannade örnen upp och släppte Mårten fri.
”Hälsa Akka från örnen Gorgo att jag aldrig väntat mig att träffa på henne eller någon av hennes flock här ute i havsbandet”, sa han och svävade bort i snabb flykt.
Nils kunde bara stirra häpet efter honom.
Akka ville dock inte förklara vem Gorgo var. Hon kallade till uppbrott och strax var flocken på väg över skäret. Plötsligt störtade en mås mot den store vite, grep fatt i pojken och flög bort med honom i näbben. Det blev en vild jakt in över skärgårdshavet. I sin iver märkte inte gässen att de kom över en båt där det satt en fiskare med bössa i hand. Han fyrade av ett skott och i samma ögonblick öppnade måsen näbben och lät pojken falla ner till havet.
Nils Holgersson låg på bottnen av en spånkorg, surrad till händer och fötter, och under väl tillslutet lock. Det var rätt så ängsligt för han visste inte alls vad som skulle hända. Han förstod bara att fiskaren bar iväg med honom någonstans.
Plötsligt stannade fiskaren och frågade någon om föreståndaren var hemma.
”Det är han nog”, svarade en gubbröst. ”Vad har du med dig i dag då? En fin levande sjöfågel som du brukar?”
”Titta själv och säg vad jag kan begära för den här spefågeln”, sa fiskaren och öppnade locket.
Pojken såg förskräckt upp i ett skäggigt gammalt ansikte.
”Vad i alla mina dar, hur har du fått tag i den där?” sporde gubben och ryggade tillbaka.
”Är du rädd för honom, månntro?” skrattade fiskaren, stängde locket och satte korgen på marken. ”Han kom till mig alldeles själv, rakt ner ur skyn. Jag tog bössan med när jag skulle ut och fiska i morse och hade knappt lagt ut från land förrän jag fick se några vildgäss och slängde iväg ett skott. Jag träffade ingen, men i stället kom den här nerdimpande och det var bara att plocka upp honom med håven.”
”Du måtte väl inte ha skjutit honom?” frågade den gamle oroligt.
”Nej, han är frisk nog. Men han var först lite omtöcknad och jag passade på att binda honom för att han inte skulle rymma. Jag tänkte genast att det här skulle vara något för doktor Hazelius här på Skansen.”
Skansen hade pojken hört talas om. Där hade allt gammalt och gott från hela landet förts samman. Det var bondstugor och herrgårdar, kolarkojor och klockstaplar, husgeråd och sockendräkter av alla de slag. Där kunde man också titta på vilda och tama djur som älg, björn och säl, hjort och rådjur, häst och ko och får, apor och påfåglar.
Och nu skulle han kanske själv ställas ut i en inhägnad, och få ett dockhus att bo i, och folk skulle komma och titta på honom som på ett vidunder? Pojken vände på sig — och upptäckte ett hål nära bottnen på korgen. Genom det kunde han se rakt på en ekorre som klängde i en stam.
Den synen gav honom nytt mod. Han fick tag i sin slidkniv, och började såga med den över snöret.
Sa han ingenting?” frågade gubben.
”Jo, han skrek till fåglarna och de till honom. De följde med ända hem till stugan och väsnades. Men sedan satte jag en av barnens dockor i fönstret, och då trodde gässen att det var han och jag fick fara i frid med min korg. Hur mycket tror du doktorn vill ge för honom?”
Mer hörde inte Nils för just då kröp han som bäst ur korgen, smög osedd in bland buskarna och gömde sig.
Det blev inte svårt för honom att få tiden att gå på Skansen! Han bekantade sig med alla djuren och fick många vänner. Och eftersom han nog frusit en hel del i kölden och ruskvädret på resan så tänkte han att det kanske var bra om han fick avbryta färden. Kanske hade han rent av fått frysa ihjäl om han kommit till Lappland nu! Han hade förresten inget annat val än att stanna. Fast nog längtade han mycket efter Mårten och de andra.
Dagarna blev varmare och det blev sommar på allvar. Marken stod grön, björkar och popplar var klädda med sidenskimrande blad, körsbärsträden stod i full blom och det satt redan småkart på bärbuskarnas kvistar. Nu måste det väl vara varmt och vackert också uppe i Lappland, tänkte Nils sorgset.
Så hände det en dag att pojken kom förbi örnburen. Den var uppförd av järnstänger och ståltråd ute i det fria och så stor var den att ett par träd fick plats där inne. Och ett stenkummel för att örnarna skulle känna sig mer hemmastadda. Ändå vantrivdes de. De satt nästan hela dagen orörliga på samma ställe, deras vackra mörka fjäderskrudar blev ruggiga och glanslösa och de stirrade med hopplös längtan ut i luften.
Nils hörde en djurskötare berätta att en av de tre örnarna var nykomling och hade inte varit där mer än högst en vecka. Den nye satt lika orörlig han, men fjäderskruden var ännu blank och vacker — och plötsligt visste pojken vem det var.
”Gorgo! Gorgo!” ropade han nere från marken.
Örnen var så dåsig att han knappt orkade sänka blicken.
”Vem är det som ropar på mig?” frågade han matt.
”Gorgo! Det är Tummetott som brukar flyga med vildgässen! Kommer du inte ihåg mig?”
”Är Akka också fången?” frågade örnen, som om han försökte samla tankarna efter en lång sömn.
”Nej, alla de andra är nog välbehållna uppe i Lappland vid det här laget, det är bara jag som har hamnat här. Kan jag hjälpa dig på något sätt, Gorgo?”
”Stör mig inte, Tummetott. Jag sitter och drömmer att jag svävar fri omkring i rymden. Jag vill inte vara vaken!”
”Nej, kungsörn, du måste röra på dig och se efter vad som händer, annars blir du lika eländig som de andra”, förmanade Nils.
”Jag önskar att jag vore som de”, svarade örnen. ”Ingenting kan mer störa dem.”
Pojken gick tankfull därifrån.
Och när den ljusa natten kom, hördes ett lätt skrapande uppe från örnburens tak. Gorgo vaknade och lyfte på huvudet. Det var pojken som klängde på nätet och filade på en ståltråd!
”Jag är en stor fågel, Tummetott”, sa örnen. ”Hur ska du kunna fila av så många trådar att jag kan komma ut? Det är lika bra att du slutar med det där.”
”Sov du bara”, sa pojken, ”och bry dig inte om mig. Jag tänker försöka befria dig, för här blir du alldeles förstörd.”
Nästa dag såg örnen att flera trådar var av och han kände sig genast mindre dåsig. Han hoppade omkring på trädgrenarna och slog med vingarna för att få stelheten ur kroppen.
En tidig morgon, just när den första gryningsstrimman tändes på himlen, väckte Tummetott örnen.
”Försök nu, Gorgo!”
Örnen såg upp. Det var ett stort hål i taket, örnen kastade sig emot det, misslyckades ett par gånger, men så kom han lyckligen ut i det fria. Han steg i stolt flykt mot skyn och försvann.
Nils satt kvar och spanade efter örnen. Tänk att få följa med, tänkte han vemodigt. Tänk att få rida på gåskarlens rygg och råka Akka igen…
Plötsligt sköt örnen ner ur skyn och satte sig bredvid honom på burens tak.
”Jag ville pröva mina vingar för att se om de ännu duger”, sa Gorgo. ”Du trodde väl inte att jag skulle lämna dig kvar i fångenskapen?”
Och därmed fattade han om Nils Holgersson med sin stora fot och höjde sig med honom mot himlen och strax susade de iväg mot norr.