ЛитагентLukeman Literary Managementa4f150fa-b5eb-11e4-9cc3-002590591ed2 Uppkomsten Av De Tappra (Kungar Och Trollkarlar – Bok 2) 9781632913432

Morgan Rice

Uppkomsten Av De Tappra (Kungar Och Trollkarlar – Bok 2)

Morgan Rice

Morgan Rice är nummer #1 bästsäljande, och i USA Today är han den bästsäljande författaren av den episka fantasy-serien TROLLKARLENS RING, omfattar sjutton böcker; av # 1 bästsäljande serien EN VAMPYRS DAGBOK, bestående av elva böcker, av # 1 bästsäljande serie ÖVERLEVNADSTRILOGIN, en post-apokalyptisk thriller bestående av två böcker; och de nya episka fantasy-serien KONUNGAR OCH HÄXMÄSTARE, innefattar två böcker. Morgans böcker finns tillgängliga i ljudböcker och tryckta utgåvor, och finns översatt i 25 språk.

OMVÄND (Bok #1 En vampyrs dagbok), ARENA ETT (Bok #1 av Överlevnadstrilogin) och HJÄLTARS VÄG (Bok #1 Trollkarlens ring) DRAKARNAS GRYNING (Konungar Och Häxmästare – Bok #1) är alla tillgängliga att ladda ner gratis!

Morgan älskar att höra vad ni tycker, så besök www.morganricebooks.com för att gå med i mejllistan, få en gratis e-bok, få gratis gåvor, ladda ner gratis-appen, skaffa de senaste exklusiva nyheterna, anslut på Facebook och Twitter, och håll kontakten!

Sagt om Morgan Rice

“Om du trodde att där inte fanns någon anledning kvar till att leva efter slutet av TROLLKARLENS RING serierna, så har du fel. I DRAKARS GRYNING har Morgan Rice lovat en annan briljant serie, som fördjupar oss i en fantasi av troll och drakar, av tapperhet, ära, mod, magi och hopp om ditt öde. Morgan har lyckats att producera en stark samling av karaktärer som får oss att heja för deras framgång på varje sida…Rekommenderas för det permanenta biblioteket för alla läsare som älskar fantasy.”

– Books and Movie ReviewsRoberto Mattos

“DRAKARS GRYNING har lyckas – redan från början… En överlägsen fantasy…Det börjar med, precis som det borde, med huvudpersonens kamper och flyttar försiktigt in i en vidare krets av riddare, drakar, magi och monster, och öde…Alla de yttre tecknen på hög fantasi finns här, från soldater och strider till konfrontationer med sig själv…En rekommenderad vinnare för de som njuter av episk fantasy driven av kraftfulla, trovärdiga unga vuxna huvudpersoner.”

– Midwest Book ReviewD. Donovan, e-Bok Recensent

“[DRAKARS GRYNING] är en drivande novell med intriger som är lätt att läsa ut över helgen…En bra start till en lovande serie.”

– San Francisco Bokrecensent

“En action-packad fantasy som garanterat kommer falla de i smaken som tycker om Morgan Rices tidigare noveller, tillsammans med fans av THE INHERITANCE CYCLE av Christopher Paolini… Fans som tycker om ungdoms-fiction kommer att sluka den senaste novellen av Rice och be efter mer.”

— The Wanderer, A Literary Journal (angående Rise of the Dragons)

“En själfull fantasy som väver in element av mysterium och intriger i en röd tråd. A Quest of Heroes handlar om mod och om att inse att livet har mening som leder till utveckling, mognad, och överlägsenhet…För de som söker kraftiga fantasy äventyr, protagonister och åtgärder ger som en kraftfull uppsättning av möten som fokuserar väl på Tors utveckling från ett drömmande barn till en ung vuxen som har omöjliga odds för överlevnad … .Det är endast början av vad som ser ut att vara en episk ungdomsserie. "

– Midwest Book Review (D. Donovan, e-Bok Recensent)

“THE SORCERER’S RING har alla ingredienser för en lyckad bok: intriger, motintriger, mysterier, tappra riddare och spirande förälskelser, brustna hjärtan och svek. Det här är många timmars underhållning, och något för alla åldrar. Ett måste i varje fantasyläsares bokhylla.”

– Books and Movie Reviews, Roberto Mattos

“Rices underhållande episka fantasy [TROLLKARLENS RING] har klassiska drag av genren – en stark miljö, highly inspirerar av gamla Skottland och dess historia, och det ger en bra känsla för intriger.”

– Kirkus Reviews

“Jag älskar hur Morgan Rice byggde upp Thors karaktär och världen han levde i. Landskapet och varelserna som vandrade där var välbeskrivna…Jag tyckte om [intrigen]. Den var kort och ljuv…Det var den rätta mängden av mindre karaktärer, så man blev inte förvirrad. Där var äventyr och hemska stunder, men den actions om skedde var inte överdrivet grotesk. Boken är perfect för en ungdomlig läsare… Detta är är början på något anmärkningsvärt…”

– San Francisco Book Review

“I denna action-packade första boken i den episka fantasy-serien av Trollkarlens ring (som för nuvarande består av 14 böcker), Rice introducerar sina läsare till den 14 år gamla Thorgrin "Thor" McLeod, vars dröm är att gå med i Silvergardet, elitknektarna som tjänar kungen… Rices skrivning är kompakt och lovar spännande förutsättningar.”

– Publishers Weekly

“[HJÄLTARS VÄG] är snabb och enkel att läsa. Slutet på varje kapitel gör så att du måste läsa vad som händer sedan och du vill inte lägga ifrån dig boken. Där är några stavfel i boken, och några namn är hopblandade, men det distraherar inte dig från självaste storyn. Slutet på boken gjorde så att jag ville köpa nästa direkt och det är precis vad jag gjorde. Alla nio böcker från Trollkarlens ring kan köpas på Kindle, och Hjältars väg är just nu gratis för dig att börja läsa! Om du letar efter något snabbt och roligt att läsa medans du är på semester, är denna boken perfekt.”

– FantasyOnline.net

Böcker av Morgan Rice

KONUNGAR OCH HÄXMÄSTARE

DRAKARNAS GRYNING (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/1)

DE TAPPRAS UPPKOMST (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/2)

TROLLKARLENS RING

HJÄLTARS VÄG (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/1)

KONUNGARS MARSCH (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/2)

DRAKARS ÖDE (Book 3)

EN KAMP OM ÄRA (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/4)

ÄRANS LÖFTE (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/5)

ETT TAPPERT ANFALL(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/6)

SVÄRDSRITEN (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/7)

VAPENGÅVAN(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/8)

BESVÄRJELSERNAS HIMMEL (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/9)

ETT HAV AV SKÖLDAR(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/10)

STÅLFURSTEN(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/11)

ELDENS RIKE(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/12)

DROTTNINGARS VÄLDE(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/13)

BRODERSEDEN (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/14)

DÖDLIGAS DRÖM (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/15)

RIDDARES DUST (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/16)

STRIDENS GÅVA (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/17)

ÖVERLEVNADSTRILOGIN

ARENA ETT: SLAVJÄGARNA(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/1)

ARENA TVÅ(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/2)

THE VAMPIRE JOURNALS / EN VAMPYRS DAGBOK

OMVÄND(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/1)

ÄLSKAD(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/2)

FÖRRÅD(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/3)

ÄMNAD (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/4)

ÅTRÅDD(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/5)

TROLOVAD(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/6)

VIGD(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/7)

FUNNEN(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/8)

ÅTERUPPSTÅNDEN(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/9)

BEGÄRD(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/10)

DÖMD(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/11)

Lyssna på KUNGAR OCH HÄXMÄSTARE i ljudboks-varianten!

Vill du ha gratis böcker?

Prenumerera på Morgan Rices mejllista och få 4 gratis böcker, 2 gratis kartor, 1 gratis app och exklusiva gratisgåvor! För att prenumerera, besök: www.morganricebooks.com

Copyright © 2015 av Morgan Rice

Alla rättigheter reserverade. Förutom vad som tillåts av U.S. Copyright Act från 1976, inga delar av denna publicering får reproduceras, distribueras eller överföras i någon form eller på något sätt, eller lagras i en databas eller söksystem, utan tillstånd av författaren.

Denna e-bok är licensierad för din personliga underhållning endast. Denna e-bok får inte återförsäljas eller ges bort till någon annan. Om du vill dela denna bok med en annan person, var vänlig köp en ytterligare kopia per mottagare. Om du läser denna boken utan att ha köpt den, eller om den endast inte köptes för dig, var då vänlig och återlämna den och köp en egen kopia. Tack för att du respekterar det hårda arbetet från denna författaren.

Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, evenemang, och händelser är antingen från författarens fantasi eller används litterärt. Någon likhet till verkliga personer, levande eller döda, är bara slumpartat.

Jacket image Copyright St. Nick, använd under licens från Shutterstock.com.

“Fega dör många gånger före deras död;

De tappra känner bara smaken av döden en gång.”

– William Shakespeare

Julius Caesar

KAPITEL ETT

Kyra gick sakta genom massakern, snön knastrade under hennes skor, som tog in förödelsen som draken hade lämnat efter sig. Hon var helt stum. Tusentals av kungens män, de flesta fruktade från Escalon, låg döda framför henne, utplånade på direkten. Förkolnade kroppar låg rykande runt om henne, snön smälte under dem, deras ansiktskonturer visade smärta. Skelett, som låg vridna i onaturliga positioner, greppade fortfarande sina vapen med sina beniga fingrar. Få lik stod fortfarande upp, deras kroppar var fortfarande vertikala, som om de kollade upp mot himlen för att se vad det var som dödade dem.

Kyra stannade bredvid en, kollade på det med förundran. Hon sträckte på sig och tog på det, hennes fingrar smekte bröstkorgen, och hon kollade med förundran på när det smulades ihop, rasslade ner i marken i en hög av ben, svärdet föll harmlöst vid dess sida.

Kyra hörde ett gällt skrik ovanför henne och böjde på nacken för att se Theos, cirkulerande högt ovan, som andades flammor som om han fortfarande inte var nöjd. Hon kunde känna vad han kände, känna ilskan bränna i ådrorna, hans lust att förstöra hela Pandesia – ja, till och med hela världen – om han kunde. Det var en djurisk ilska, en ilska som inte visste några gränser.

Ljudet av kängor i snön tog henne tillbaka, och Kyra kollade bakåt för att se sin fars män, ett dussin av de, gå igenom, tog in förstörelsen med chockade ögon. Dessa krigshärdade män hade tydligen aldrig sett en syn lik denna; till och med hennes far, som stod bredvid, tillsammans med Anvin, Arthfael och Vidar, såg chockad ut. Det var som att gå genom en dröm.

Kyra märkte hur dessa tappra krigare gick från att söka i skyarna, till att kolla på henne, de hade en känsla av förundran i deras ögon. Det var som att det var hon som hade gjort allt, som om det var hon som var draken. Hon hade ju trots allt lyckats sammankalla den. Hon kollade bort, kände sig obekväm; hon kunde inte se om de kollade på henne som om hon vore en krigare eller ett freak. Kanske visste de inte själva.

Kyra tänkte tillbaka på hennes bön på Vintermånen, hennes önskan om att få veta om hon var speciell, om hennes krafter var riktiga. Efter idag, efter denna striden, kunde hon inte tveka längre. Hon hade velat att draken skulle komma. Hon kände det själv. Hur visste hon inte. Men nu visste hon, definitivt, att hon var annorlunda. Och hon kunde inte hjälpa att undra om det också betydde att andra profetior om henne också var sanna. Var det hennes öde att bli en stor krigare? En grym härskare? Även större än hennes far? Skulle hon leda stora nationer in i krig? Skulle Escalons öde ligga på hennes axlar?

Kyra kunde inte se hur detta skulle kunna vara möjligt. Kanske hade Theos kommit på grund av sina egna anledningar; kanske hans förstörelse här inte hade med henne att göra. Trots allt hade ju Pandesianerna skadat honom – visst hade de?

Kyra var inte längre säker på någonting. Allt hon visste var att i den stunden, kände hon drakens styrka brinna i hennes ådror, och när hon gick genom slagfältet, och såg att deras största fiende var död, så kände hon att allt detta var möjligt. Hon visste att hon inte längre var en femton-årig tjej som hoppades på att bli godkänd i andra mäns ögon; hon var inte längre en leksak för Lord Governor – eller för någon annan man – att göra som han ville med; hon var inte längre en egendom för andra män, att giftas med, misshandlas av, torteras. Hon var nu sin egen person. En krigare runt om alla män – och en som skulle fruktas.

Kyra gick genom havet av kropper tills kropparna äntligen tog slut och landskapet gick över till is och snö igen. Hon tog en paus bredvid sin far, tog in utsikten av dalen som spred ut sig framför dem. Där låg de vidöppna portarna in till Argos, en tömd stad, allla dess män döda på dessa kullar. Det var kusligt att se ett så stort fort vara ledigt, obevakat. Pandesias viktigaste fort var nu vidöppet för vem som helst att gå in i. Dess skrämmande höga murar, gjorda på tjocka stenar och spikar, de tusentals män och lager av försvar, hade uteslutit alla idéer för en revolt; dess närvaro har gett Pandesia ett järngrepp på hela nordöstra Escalon.

Alla börjar gå ner för backen mot den slingriga vägen som leder mot stadens portar. Det var en segrande promenad, men samtidigt högtidlig, vägen kantades med ännu fler döda kroppar, släntrare som draken hade sorterat ut, små markörer på vägen till förstörelse. Det var som att gå genom en kyrkogård.

När de passerade de fantastiska portarna, stannade Kyra vid tröskeln, hon tappade nästan andan: på insidan kunde hon se, tusentals mer lik, förkolnande och rykande. Det var de som återstod av kungens män, de som inte hann röra på sig. Theos hade inte glömt någon; hans ilska var synlig även på muren, stora delar av stenen var brända efter .

När de gick in, märkte det hur tyst Argos var. Dess gårdsplan var tom, det var kusligt, precis som om det var en stad som saknade liv. Det var som om gud sög upp allt med ett enda andetag.

När hennes fars män rusade framåt, började ljud av spänning att fylla luften, och Kyra förstod snart varför. Hon kunde se att marken framför, var fylld som en skattkista med vapen av aldrig dess like. Där, utspridda på gårdsplanen, låg resterna efter ett krig: de finaste vapen, det finaste stålet, det finaste pansar någon sett, allt glänste med Pandesians stadssköld på. Där fanns till och med säckar med guld, utspritt bland det andra.

Men vad som var ännu bättre var att vid slutet av gårdsplanen så var där ett stort vapenförråd i sten, dess dörrar var öppna som om de män som var där, lämnade i all hast, och avslöjade insidan full med skatter. Väggarna var fyllda med svärd, hillebards, hackor, spjut och pilbågar – allt gjort av det finaste stålet som fanns att erbjuda i denna värld. Det var tillräckligt med vapen här för att beväpna hela Escalon.

Det kom ett gnäggande ljud, och Kyra kollade mot andra sidan av gårdsplanen för att se en rad med stall gjorda av sten, och inuti stod de finaste hästar och stampade, alla skonade från drakens andedräkt. Tillräckligt med hästar för att bära en hel armé.

Kyra hoppet tändas i hennes fars ögon, en syn hon inte sett på flera år, och hon visste vad han tänkte: Escalon kunde uppstå igen.

Det hördes ett skrik, och Kyra kollade upp för att se att Theos cirkulerade längre, med sina klor blottade, flaxande med sina stora vingar när han flög över staden, ett segrarvarv. Hans glödande gula ögon låste sig i hennes, till och med från det avståndet. Hon kunde inte kolla bort.

Theos dök neråt och landade utanför portarna. Han satt där stolt, mot henne, som om han kallade på henne. Hon kände att han kallade på henne.

Kyra fick gåshud, glöden steg med henne, när hon kände en intensiv kontakt med denna varelsen. Hon hade inget mer val än att närma sig honom.

När Kyra vände sig om och gick över gårdsplanen, tillbaka mot stadsportarna, så kände hon att ögonen från alla män, brände i nacken och blickarna skiftades mellan draken och henne, som om de slutade kolla. Hon gick ensam mot portarna, med sina kängor som knastrade i snön, och hennes hjärta som slog medans hon gick.

Medans hon gick, kände Kyra plötslig en varsam hand på hennes axel, som stannade henne. Hon vände sig om för att se sin fars oroande ansikte kolla på henne.

“Var försiktigt,” varnade han.

Kyra fortsatte att gå, utan att känna rädsla, trots den ilskna blicken i drakens ögon. Hon kände endast ett intensivt band mellan de två, som om en del av henne hade återkommit, en del hon inte kunde leva utan. Hennes tankar sprudlade med nyfikenhet. Var hade Theos kommit från? Varför hade han kommit till Escalon? Varför hade han inte kommit tillbaka tidigare?

När Kyra passerade genom Argo’s portar och närmade sig draken, växte hans nos sig större, ett ljud som var lite mellan ett spinnande och ett morrande ljud, som om han väntade på henne, hans kraftiga vingar rörde på sig. Han öppnade sin mun som om han skulle släppa ut sin eld, och visade sina gigantiska tänder, varje tand lika lång som henne själv, och vassa som svärd. Under en liten stund var hon rädd, hans ögon fixerades vid henne med en intensitet som gjorde det svårt att tänka.

Kyra stannade en liten bit framför honom. Hon studerade honom med fruktan. Theos var magnifik. Han var 9 meter hög, hans fjäll tjock, hård, urtida. Marken skakade när han andades, hans bröst skramlade, och hon kände hela hans nåd.

De stod där i tystnad, båda ansikte mot ansikte, och undersökta varandra. Kyra’s hjärta dunkade hårt i hennes bröst, spänningen i luften var så tjock så hon kunde knappt andas.

Med hennes torra halls, lyckades hon äntligen framkalla modet att börja prata.

“Vem är du?” frågade hon, med en röst som inte var högre än en viskning. “Varför har du kommit till mig? Vad vill du ha av mig?”

Theos sänkte sitt huvud, morrade, och lutade sig framåt, så nära att hans stora nos nästan nuddade hennes bröst. Hans ögon, så stora, glödande gula, verkade kolla rakt igenom henne. Hon stirrade in i dem, nästan lika stora som henne, och hon kände sig vilsen i en annan värld, i en annan tid.

Kyra väntade på svaret. Hon väntade på att hon skulle fyllas med hans tankar, som det en gång var.

Hon väntade och väntade, och var chockad när hon märkte att där var helt tomt. Inget kom till henne. Hade Theos blivit stum? Hade hon förlorat sin kontakt till honom?

Kyra stirrade tillbaka och undrade, denna draken är mer än ett mysterium än tidigare. Plötsligt sänkte han sin rygg, som ett tecken att hon ska rida honom. Hennes hjärta slog snabbare när hon föreställde sig flyga genom skyarna på hans rygg.

Kyra gick sakta fram till hans sida, sträckte sig, och tog tag i hans fjäll, hård och grov, och förberedde sig att ta tag i hans nacke och dra sig upp.

Men precis när hon hade rört honom, vred han sig bort från henne, och fick henne att förlora sitt grepp. Hon snubblade och han började flaxa sina vingar och i en snabb rörelse, lyfta han, så snabbt att hennes handflator skrapades mot hans fjäll, som sandpapper.

Kyra stod stilla, stum och chockad – men mest av allt, förkrossad. Hon kollade hjälplöst på när den kolossala varelsen flög genom luften, skrikande, och flög högre och högre. Så snabbt som han hade kommit, var Theos försvunnen i molnen igen, med inget annat än tystnad efter sig.

Kyra stod där, helt urholkad, mer ensam än någonsin. Och när de sista skriken försvann, visste hon, hon bara visste, att Theos var borta för gott.

KAPITEL TVÅ

Alec sprang genom skogen i nattens mörker, med Marco vid sin sida, snubblande över rötter som låg gömda i snön och undrande ifall de kommer kunna ta sig därifrån levande. Hans hjärta slog i hans bröst när han sprang för sitt liv, kippande efter andan, han ville stanna men behövde hålla samma takt som Marco. Han kollade bakom sin axel för den hundrade gången och såg glöden från Flammorna bli svagare desto djupare in i skogen de kom. Han passerade ett stycke av täta träd, och snart var glöden helt borta, de försvann i nästan komplett mörker.

Alec vände och vred, grenarna sträckte sig och slet i hans armar. Han försökte se in i mörkret framför honom, och försökte se en väg han kunde ta, försökte att inte lyssna på alla exotiska ljuden runt om honom. Han hade blivit ordentligt varnad om dessa skogarna, där inga som hade flytt överlevde, och han hade en sjunkande känsla desto djupare in de gick. Han kände farorna, onda varelser som lurar överallt, skogen var så tät så det var svårt att hitta och man fastnade desto fler steg man tog. Han började undra om det inte var bättra att stanna med Flammorna.

“Denna vägen!” väste en röst.

Marco tog tag i hans axel medans han svängde höger, mellan två gigantiska träd, och duckade under de knotiga trädgrenarna. Alec följde efter, halkande i snön, och såg hur dimman i den täta skogen började att klarnas upp, månljuset sken igenom och visade deras väg.

De båda stannade, böjde sig ner, med händerna på höfterna, och kippade efter andan. De utbytte en snabb blick, och Alec kollade bakom sin axel igen mot skogen. Han andades tungt, hans lungor värkte från kylan, hans revben gjorde ont, och han undrade.

“Varför följer de inte efter oss?” frågade Alec.

Marco skakade på sina axlar.

“Kanske visste de att skogen skulle göra jobbet åt dem.”

Alec lyssnade efter ljudet av Pandesians soldater, väntade sig att de skulle jaga efter dem – men där kom inga. Istället, trodde Alec att han hörde ett annat ljud – typ som ett lågt, argt morrande.

“Hörde du det där?” frågade Alec, samtidigt som håret i nacken reste sig.

Marco skakade på huvudet.

Alec stod där, och väntade, undrade om hans hjärna spelade honom ett spel. Sedan, hörde han det igen. Det var ett avlägset ljud, ett svagt brummande, det lät hotfullt, olikt något annat som Alec någonsin hade hört. Medans han lyssnade, började ljudet att låta högre, som om det kom närmre.

Marco kollade nu på han med oro.

“Det var därför de inte följde efter,” sa Marco, med en skakig röst.

Alec var förvirrad.

“Vad menar du?” frågade han.

“Wilvox,” svarade han, med ögon fyllda av rädsla. “De har släppt dem för att jaga oss.”

Ordet Wilvox skapade terror inuti Alec; han hade hört talas om de som barn, och han visste att ryktet sa att de bodde i Törnarnas skog, men han hade alltid antagit att det var en legend. Myten säger att de var de dödligaste varelserna av alla nattens djur – som gjord för mardrömmar.

Brummandets ljud ökade, och det lät som om det var flera stycken.

“SPRING!” skrek Marco.

Marco vände och Alec också när de två rusade tillbaka in i skogen igen. Adrenalinet pumpade in i ådrorna när Alec sprang, och han hörde sitt eget hjärtslag i bröstet, ljudet av snön och isen som krossades under hans kängor dränkte allt annat ljud. Snart, dock, hörde han ljudet av varelserna som närmade sig, och han visste att de var jagade av bestar som de inte kunde springa ifrån.

Alec snubblade över en rött och föll rätt in i et träd; han skrek av smärta, tappade luften, och sen fortsatte han att springa. Han sökte i skogen efter någonstans att fly, och insåg att de hade ont om tid – men där fanns ingenstans att ta vägen.

Medans han sprang blev det brummande ljudet ännu högre, Alec kollade över sin axel igen – och han önskade genast att han inte hade det. I full fart mot dem sprang fyra av de mest vildsinta varelser han någonsin sentt. Vargliknande, men Wilvoxarna var dubbelt så stora, med smala vassa horn som stack upp på baksidan av huvudet, och ett stort, rött öga mellan hornen. Deras tassar var lika stora som en björns, med långa, vassa klor, och deras pälsar var som polerade och svarta som natten.

När han såg varelserna på så nära håll, så visste Alec att han var en död man.

Alec rusade fram med sina sista krafter, han svettades om sina handflator trots kylan, hans andedräkt frös i kylan före honom. Wilvoxarna var knappast fem meter bort och han visste från deras desperata blick, från dräglet som hängde från deras munnar, att de kommer slita honom i bitar. Han såg ingen mening med att fly. Han kollade på Marco, hoppades på någon slags plan – men Marco hade samma förtvivlan i sin blick. Han hade tydligen inte heller någon idé.

Alec stängde sina ögon och gjorde något han aldrig gjort förut: han bad en bön. Han såg sitt liv passera i revy framför hans ögon, på något sätt förändrade det honom, fick honom att inse hur mycket han värdesatte sitt liv, och det gjorde honom mer desperat än vad han någonsin varit för att få behålla det.

Snälla Gud, ta mig ut ur detta. Efter vad jag gjorde för min bror, låt mig inte dö här. Inte på detta stället, och inte av dessa varelserna. Jag gör vad som helst.

Alec öppnade sina ögon, kollade framför sig, och precis när han gjorde det, såg han ett träd som skiljde sig svagt från alla andra. Dess grenar var mer krokiga, och hände närmare marken, precis lagom högt så att kan kunde få tag i en gren om han hoppade. Han hade ingen idé om Wilvoxarna kunde klättra, men han hade inget annat val.

“Den grenen!” skrek Alec till Marco, samtidigt som han pekade.

De sprang mot trädet tillsammans, och Wilvoxarna närmade sig, med någon meter kvar, utan paus, hoppade de och tog tag i grenen, och drog upp sig själva.

Alecs hand halkade på den hala grenen, men han klarade av att hänga sig kvar, och han drog sig själv upp och tog tag i nästa gren som hängde någon meter över marken. Han hoppade omedelbart upp på nästa gren, 1 meter högre, med Marco bredvid honom. Han hade aldrig klättrat så snabbt i hela sitt liv.

Wilvoxarna kom fram, flocken morrade argsint, hoppade och klöste deras fötter. Alec kände deras varma andedräkt mot baksidan av hans häl stunden innan han drog upp sin fot, huggtänderna missade honom med bara några centimeter. De fortsatte att klättra, fyllda med adrenalin, tills de var nästan fem meter från marken, och säkrare än vad de behövde bara.

Alec stannade, höll sig fast i grenen med all sin kraft, försökte komma ikapp med andningen, medans svetten stack i hans ögon. Han kollade ner, hoppades att Wilvoxarna de inte kunde klättra.

Till hans starka lättnad, var de fortfarande nere på marken, morrande och huggande, hoppandes upp mot trädet, men de kunde inte klättra. De klöste argsint på trädet, men det tjänade inget till.

De satt kvar på grenen, och medans verkligheten sjönk in, att de var säkra, suckade de båda av lättnad. Marco började skratta, till Alecs förvåning. Det var en galnings skratt, ett skratt av lättnad, skrattet av en man som hade klarat sig undan från döden på det mest osannolika sättet.

När Alec insåg hur nära de hade varit, kunde han inte låta bli att skratta han också. Han visste att de fortfarande var långt ifrån säkra; han visste att det inte kunde lämna detta trädet och att de antagligen skulle dö här. Men just nu var de i alla fall säkra.

“Ser ut som att jag är skyldig dig en tjänst” sa Marco.

Alec skakade på sitt huvud.

“Tacka mig inte än,” sa Alec.

Wilvoxarna morrade argsint, reste ragg, och Alec kollade upp för trädet, med skakande händer, och ville ta sig ännu längre ifrån, och han undrade hur högt de kunde klättra, och om de någonsin skulle kunna ta sig härifrån.

Plötsligt stelnade Alec till. När han kollade upp, ryggade han tillbaka, slagen av en rädsla han aldrig haft innan. Grenarna ovan honom, som såg ner, var den mest otäcka varelsen han någonsin sett 2.5 meter hög, med en kropp som liknade en orm, fast med 6 ben, alla utrustade med långa klor, och ett huvud format som en ål, den hade smala springor som ögon, svagt gula, och de var fokuserade på Alec. Bara en meter ifrån, reste den sig, väste, och öppnade sin mun. Alec, som var i chock, kunde inte tro hur stort gap den hade – stort nog för att svälja honom hel. Och han visste, från dess skakande svans, att den skulle attackera – och döda båda två.

Dess mun flög rätt mot Alecs hals, och han reagerade ofrivilligt. Han skrek och hoppade bakåt samtidigt som han förlorade greppet, med Marco bredvid honom, tänkande att han bara behövde undkomma de dödliga huggtänderna, det stora gapet, och en säker död.

Han tänkte inte alls på vad som var under honom. När han flög bakåt i luften, mot marken, fäktandes med armarna, insåg han alldeles för sent, att han flög från ett par huggtänder till ett annat. Han kollade bak och såg Wilvoxarna dregla, öppna sina käftar, och det fanns inget han kunde göra förutom att acceptera sitt fall.

Han hade bytt ut en död för en annan.

KAPITEL TRE

Kyra gick sakta tillbaka genom portarna mot Argos, med allas blickar på henne, och hon brann av skam. Hon hade missuppfattat sin relation med Theos. Hon trodde, dumt nog att hon kunde kontrollera honom – och istället, hade hon skämt ut sig framför alla dessa män. För alla att se, var hon maktlös, hon hade ingen dominans över draken. Hon var bara en vanlig krigare – inte ens en krigare, utan en flicka i tonåren som hade lett sitt folk in till ett krig, gjort av en drake, som de inte längre kunde vinna.

Kyra gick igenom portarna av Argos, och kände blickarna på henne bland den pinsamma tystnaden. Vad tänkte de om henne nu? Undrade hon. Hon visste inte ens vad hon skulle tycka om sig själv. Hade Theos inte kommit för hennes skull? Hade han bara bekämpat detta krig för sina egna anledningar? Hade hon ens några speciella krafter?

Kyra var lättad över att männen kollade bort och återgick till sitt rotande, alla upptagna av att samla vapen och förbereda för krig. De rusade fram och tillbaka, samlade ihop allt som hade lämnats av kungens män, fyllde vagnar, ledde iväg hästarna och ljudet av stål som användes för sköldar och rustningar kastades i högar. Eftersom mer och mer snö kom, och det började skymma, så hade de ingen tid att förlora.

“Kyra,” sa en familjär röst.

Hon vände sig om och var lättad att se Anvins leende ansikte när han gick mot henne. Han kollade på henne med respekt, med en försäkrad vänlighet och värme som den fadersfigur han alltid varit. Han la en arm runt om hennes axlar och log brett under sitt skägg. Han sträckte sig för att ta ett svärd, med ett blad etsat med Pandesians symbol.

“Det finaste stålet jag har hållt i på flera år,” sa han med ett brett flin. “Tack vare dig, har vi tillräckligt med vapen här för att starta ett krig. Du har gjort oss mer skräckinjagande.”

Kyra sökte tröst i hans ord, som hon alltid gjorde; men hon kunde ändå inte trycka undan känslorna av depression och förvirring, av att vara lämnad av draken. Hon ryste.

“Jag gjorde inte allt detta,” svarade hon. “Theos gjorde.”

“Ändå återvände Theos för din skull,” svarade han.

Kyra kollade upp mot de gråa skyarna, som nu var tomma, och hon undrade.

“Jag är inte så säker på det.”

De båda studerade himlen under en lång tystnad, som endast bröts av vinden som svepte förbi.

“Din far väntar på dig,” sa Anvin, med en allvarlig röst.

Kyra gick med Anvin, med snö och is som knastrade under deras kängor, slingrande sig fram genom gårdsplanen genom all uppståndelse. De passerade dussin av hennes fars män medans de gick genom det spretiga fortet av Argos, män överallt insåg att de vunnit, för första gången på flera år. Hon såg de skratta, dricka, de trängdes med varandra medans de samlade vapen och proviant. De var som barn på julafton.

Ett dussin mer av henne fars män stod på rad och skickade säckar med Pandesians vete, skickade till varandra som de sedan staplades på vagnarna; en annan vagn som åkte förbi, var fylld med sköldar som klingade när den åkte förbi. Den var så full, så att några trillade ner för sidorna och soldaterna var tvungna att gå bredvid och samla ihop de igen. Runt om henne var där fullt med vagnar påväg ut ur fortet, några på väg tillbaka till Volis, andra tog olika vägar till platser som hennes far valt ut, alla fyllda till kanten. Kyra tog en tröst av synen, hon kände sig inte lika skyldig till vad hon gjort.

De vände runt hörnet och Kyra såg sin far, omringad av sina män, upptagen med att inspektera ett dussin med svärd och spjut, medans hans män höll fram dem för ett godkännande. Han vände sig om när hon kom fram och gjorde en gest till sina män som försvann, och lämnade de ensamma.

Hennes far vände sig om och kollade på Anvin, och Anvin stod kvar en stund, osäker, och förvånad över hennes fars blick, som tydligt vill att han också ska gå. Till slut gick Anvin tillsammans med de andra och lämnade Kyra tillsammans med sin far. Hon var överraskad också – han hade aldrig tidigare bett Anvin att gå.

Kyra kollade på honom, hans ansiktsuttryck hemlighetsfullt som vanligt, han bar det avlägsna, offentliga ansiktet som en ledare bland sina män, inte den intima blicken, som hon kände och älskade. Han såg ner på henne, och hon kände sig nervös, många tankar rusade igenom henne samtidigt: var han stolt över henne? Var han arg över att hon ledde de in i detta krig? Var han besviken över att Theos hade lämnat henne och hans armé?

Kyra väntade, van vid hans långa tystnad innan han började prata, och hon visste inte längre; alldeles för mycket hade förändrats mellan de, för snabbt. Det kändes som om hon hade mognat över natten, medans han hade förändrats över de senaste händelserna; som om de inte längre visste hur de skulle relatera till varandra. Var han fadern hon alltid hade känt och älskat, som läste sagor för henne sent in på natten? Eller var han hennes befälhavare nu?

Han stod där och stirrande, och hon insåg att han inte visste vad hans kulle säga, eftersom tystnaden hängde tungt mellan dem, det enda ljud som lät var vinden som ven, facklorna som flimrade bakom som hans män hade tänt för att det hade börjat skymma. Kyra stod inte ut med tystnade längre.

“Kommer du att ta tillbaka allt detta till Volis?” frågad hon, när en vagn skramlade förbi full med svärd.

Han vände sig om och kollade på vagnen och verkade komma tillbaka från sin dagröm. Han kollade inte tillbaka på Kyra, utan han kollade hellre på vagnen medans han skakade på sitt huvud.

“Volis har inget att ge oss längre, förutom döden” sa han, med en röst full av allvar. “Vi ska söderut nu.”

Kyra blev överraskad.

“Söderut?” frågade hon.

Han nickade.

“Espehus,” påstod han.

Kyra’s hjärta fylldes med upprymdhet när hon föreställde sig till resan mot Espehus, det uråldriga fortet precis vid havet, deras största granne söderut. Hon blev till och med mer upprymd än vad hon insåg – om han skulle dit kunde det endast betyda en sak: han förberedde sig för krig.

Han nickade, som om kan kunde läsa hennes tankar.

“Det finns ingen återvändo nu,” sa han.

Kyra kollade på sin far med en känsla av stolthet som hon inte känt på flera år. Han var inte längre en självbelåten krigare, som levde sina år i ett litet säkert fort – utan nu, den modiga befälhavaren som hon en gång känt, som var redo att riskera allt för frihet.

“När ska vi dit?” frågade hon, hennes hjärta slog, den förutsåg sin första strid.

Hon var förvånad över att se att han skakade sitt huvud.

“Inte vu,” rättade han. “Jag och mina män. Inte du.”

Kyra var nedslagen, hans ord var som en dolk i hennes hjärta.

“Lämnar du mig?” frågade hon stammandes. “Efter allt som har hänt? Vad måste jag göra för att bevisa mig själv för dig?”

Han skakade sitt huvud försiktigt, och hon blev förstörd över att se den hårda blicken i hans ögon, en blick som betydde att han inte skulle ångra sig.

“Du ska till din farbror,” sa han. Det var en order, inte en fråga och med dessa ord så visste hon vart hon stod: hon var hans soldat nu, inte hans dotter, och det gjorde ont.

Kyra tog ett djupt andetag – hon skulle inte ge upp så lätt.

“Jag vill kämpa jämsides med dig,” insisterade hon. “Jag kan hjälpa dig.”

“Du kommer att hjälpa mig,” sa han, “genom att gå dit där du behövs. Jag behöver ha dig där.”

Hon fårade sin panna, och försökte att förstå.

“Men varför?” frågade hon.

Han var tyst under en lång tid, tills han suckade.

“Du besitter…” började han, “…krafter. Som jag inte förstår mig på. Krafter som vi behöver för att vinna detta krig. Krafter som din farbror vet hur man ska ta hand om.”

Han sträckte sig och tog meningsfullt tag i hennes axel.

“Om du vill hjälpa oss,” lade han till, “om du vill hjälpa ditt folk, så är det där du behöver vara. Jag behöver inte ytterligare en soldat – Jag behöver de unika talangerna som du har att erbjuda. Dessa talanger som ingen annan har.”

Hon såg allvar i hans ögon, och samtidigt som hon kände sig hemsk för att hon inte fick följa med honom, så kände hon lite tröst i hans röst – tillsammans med en kraftig känsla av nyfikenhet. Hon undrade vad för krafter det var han menade, och vem hennes farbror var.

“Gå och lär dig vad jag inte kan lära dig” sa han. “Kom tillbaka starkare, och hjälp mig att vinna”

Kyra kollade tillbaka i hans ögon, och hon kände värmen och respekten återvända, och hon började känna sig återställd igen.

“Det är en lång resa” sa han. “En tre-dagars ritt norrut. Du kommer att behöva korsa Escalon ensam. Du kommer att behöva rida snabbt, med list, och undvika vägarna. Ord kommer snart att spridas om vad som har hänt här – och Pandesians kung kommer att vara rasande. Vägarna kommer att vara farliga – du kommer att behöva hålla dig i skogarna. Rid norrut, hitta havet, och håll det i ditt synfält. Det kommer att vara din kompass. Följ kustlinjen, och du kommer att hitta din väg. Håll dig ifrån byar och människor. Stanna inte. Berätta inte för någon vart du ska. Tala inte med någon.”

Han tog ett stadigt grepp om hennes axlar och hans ögon mörknade av brådska, vilket skrämde henne.

“Förstår du?” sa han allvarligt. “Det är en farlig resa för vilken man som helst – inte mycket mindre för en ensam flicka. Jag kan inte ge dig något sällskap. Du behöver vara stark för att klara av detta ensam. Är du det?”

Hon kunde höra rädslan i hans röst, kärleken från en far, och hon nickade, hon kände sig stolt över att han litade på att hon skulle klara av detta uppdrag.

“Ja far, det är jag,” sa hon stolt.

Han studerade henne, och nickade slutligen, som om han var nöjd. Sakta så började hans ögon att fyllas med tårar.

“Av alla mina män,” sa han, “av alla dessa krigare, är du den jag behöver mest. Inte dina bröder, och inte ens mina lojala soldater. Du är den jag behöver, den enda som kan vinna detta krig.”

Kyra kände sig förvirrad och överväldigad; hon förstod inte riktigt vad han menade. Hon öppnade sin mun för att fråga honom – när hon plötsligt kände att någon närmade sig.

Hon vände sig om för att se Baylor, hennes fars befälhavare över hästarna, gå emot dem med hans vanliga leende. En kort, överviktig man med korta ögonbryn och stripigt hår, gick han emot dem med sitt vanliga luffande och log mot henne, och kollade sedan på hennes far, som om han väntade på hans godkännande.

Hennes far nickade åt honom, och Kyra undrade vad det var som pågick, när Baylor vände sig mot henne.

“Jag har hört att du ska på en resa,” sa Baylor. “För det, kommer du att behöva en häst”

Kyra rynkade pannan förvirrat.

“Jag har en häst,” svarade hon, och kollade på den fina hästen hon red under striden mot kungens män, uppbuden på andra sidan gårdsplanen.

Baylor log.

“Det där är inte en häst,” sa han.

Baylor kollade på hennes far och hennes far nickade, och Kyra försökte att förstå vad det var som hände.

“Följ mig,” sa han, och utan att vänta, vände han plötsligt och började gå mot stallet.

Kyra såg honom gå, förvirrat, och kollade sedan på sin far, som nickade tillbaka.

“Följ honom,” sa han. “Du kommer inte att ångra dig”

*

Kyra gick över den snöiga gårdsplanen med Baylor, tillsammans med Anvin, Arthfael och Vidar, som ivrigt gick mot det låga stallet i sten. Medans de gick, undrade Kyra vad Baylor hade menat, hon undrade vad det var för häst han hade tänkt ut åt henne. För henne var alla hästar ungefär likadana.

Medans de gick mot det sargade stallet, nästan 100 meter långt, vände sig Baylor mot henne, med en glad blick.

“Vår kungs dotter kommer att behöva en fin häst som ska ta henne vart hon än ska.”

Kyras hjärta slog snabbare; hon hade aldrig fått en häst från Baylor tidigare, en ära som oftast bara var till för erfarna krigare. Hon hade alltid drömt om att ha en när hon var gammal nog, och när hon hade förtjänat det. Det var en ära som hennes äldsta bröder inte ens fick njuta av.

Anvin nickade stolt.

“Du har förtjänat den,” sa han.

“Om du kan hantera en drake,” sa Arthfael med ett leende, “kan du garanterat hantera en häst.”

När man skymtade stallen, började en liten publik att samlas, som gick med fler och fler där de gick, männen tog en paus från deras samlande av vapen, klart nyfikna över att se vad som ska hända. Hennes två äldre bröder, Brandon och Braxton, gick också med, de glodde stort på Kyra med avundsjuka i deras ögon. De kollade bort snabbt, för stolta, som vanligt, för att ens berömma henne. Hon förväntade sorgligt nog inget från dem heller.

Kyra hörde fotsteg och vände sig om, glad för att se sin att hennes vän Dierdre gick med också.

“Jag hörde att du ska lämna oss,” sa Dierdre när hon kom upp bredvid henne.

Kyra gick bredvid sin nya vän, nöjd med hennes närvaro. Hon tänkte tillbaka på deras tid tillsammans i guvernörens cell, allt lidande de stod ut med, efter att de flytt kände hon ett direkt band mellan dem. Dierdre hade gått igenom ett värre helvete än vad hon hade, och när hon kollade på henne, kunde hon se svarta ringar under hennes ögon, en aura av lidande och sorg som fortfarande var kvar över henne, hon undrade vad det skulle bli av henne. Hon insåg att hon inte bara kunde leva ensam i detta fort. Med armén som skulle söderut, så skulle Dierdre bli lämnad ensam.

“Jag skulle kunna behöva sällskap när jag reser,” sa Kyra, en idé som kom samtidigt som hon yttrade sig.

Dierdre kollade på henne, med ögon som var överraskade, och började sedan att le brett, hennes tunga aura blev lättare.

“Jag hoppades på att du skulle fråga,” svarade hon.

Anvin, hörde vad de sa, och rynkade pannan.

“Jag vet inte om din far skulle godkänna det,” protesterade han. “Du har viktiga uppdrag framför dig.”

“Jag kommer inte att störa,” sa Dierdre. “Jag måste korsa Escalon hur som helst. Jag ska återvända till min far. Jag vill helst inte korsa det ensam.”

Anvin kliade sig i skägget.

“Din far kommer inte att tycka om det,” sa han till Kyra. “Hon kanske blir en påfrestning.”

Kyra la en försäkrande hand på Anvin’s vrist, då var de löst.

“Dierdre är min vän,” sa hon, för att säga det uppenbara. “Jag kommer inte att överge henne, precis som att du inte skulle övergiva någon av dina mannar. Vad är det du alltid har sagt till mig? Ingen lämnas efter.”

Kyra suckade.

“Jag må ha räddat Dierdre från den cellen,” la Kyra till, “men hon hjälpte även till att rädda mig. Jag är skyldig henne en skuld. Jag är ledsen, men vad min far tycker betyder lite. Det är jag som korsar Escalon ensam, inte han. Hon kommer med mig.”

Dierdre log. Hon gick upp bredvid Kyra och länkande sin arm med hennes, det var en ny stolthet i hennes steg. Kyra tyckte det kändes bra att han med henne på sin resa, och hon visste att hon hade gjort rätt val, vad som än skulle hända.

Kyra märkte att hennes brödrer gick nära och hon kunde inte hjälpa att hon kände sig lite besviken över att de inte var mer beskyddande över henne, så att de skulle erbjuda sig att följa med henne också; de var alldeles för tävlingsinriktade. Hon tyckte det var sorgligt att det var det naturliga i deras relationer, hon kunde dock inte förändra människor. Hon insåg att hon klarade sig bättre utan det. De var fyllda med övermod, och skulle endast göra något hänsynslöst för att hon skulle hamla i trubbel.

“Jag skulle gärna också göra dig sällskap,” sa Anvin, hans röst var tung av skuldkänslor. “Tanken på att låta dig korsa Escalon själv passar inte mig.” Han suckade. “Men din far behöver oss mer nu än någonsin. Han frågade om jag kunde följa med söderut.”

“Och jag,” lade Arthfael till. “Jag skulle gärna också följa med – men jag har också fått uppdraget söderut.”

“Och jag ska stanna kvar och vakta Volis under hans frånvaro,” sa Vidar.

Kyra blev rörd av deras stöd.

“Oroa er inte,” svarade hon. “Jag har bara en tre-dagars ritt framför mig, det kommer gå bra.”

“Du ska,” avbröt Baylor och gick närmare. “Och din nya häst ska garantera det.”

Med det sagt, öppnade Baylor den breda dörren till stallet, och alla följde efter honom i den långa stenbyggnaden, lukten av häst låg tungt i luften.

Kyra’s anpassade sig sakta till det låga ljuset medans hon följde efter honom. Stallet var fyllt av ljudet av förväntansfulla hästar. Hon kollade runt i stallet och såg till hennes förvåning, de största och vackraste hästar som hon någonsin sett – stora, starka, vackra hästar, bruna och svarta, varenda en var en hjälpte. Det var en skattkista.

“Kungens män sparade de bästa till sig själva,” förklarade Baylor medans de gick längre ner längs gången. Han rörde en av hästarna och klappade en annan och djuren verkade komma till liv i hans närvaro.

Kyra gick sakta och tog in alla intryck. Varje häst var som ett konstverk, större än de flesta hästar som hon någonsin sett, fulla med skönhet och kraft.

“Tack vare dig och din drake, är dessa hästar våra nu,” sa Baylor. “Det enda logiska är att du får välja häst. Din far har sagt att det är du som får välja först, till och med före honom.”

Kyra var chockad. När hon sökte genom stallet, kände hon en stark känsla av ansvar, då hon visste att detta var ett val som gällde hela livet.

Hon gick sakta, drog sin hand genom hästarnas manar, kände hur mjuka och lena de var, hur kraftfulla de var, och hur svårt det var att välja.

“Hur ska jag kunna välja?” frågade hon Baylor.

Han log och skakade sitt huvud.

“Jag har tränat hästar hela mitt liv,” svarade han, “Jag har uppfostrat dem också. Och om där är en sak som man behöver veta, så är det att det inte finns två likadana. Vissa är avlade för hastighet, andra för uthållighet; vissa är byggda för styrka, andra för att kunna bära mycket. Vissa är för stolta för att ens bära någonting. Och andra, ja de är byggda för strid. Vissa trivs i tornerspel, andra vill bara slåss, och andra är skapade för flera maraton av krig. Vissa vill vara din bästa vän, andra vill vända sig emot dig. Din relation till din häst är något magiskt. De måste kalla på dig, och du på de. Välj noga, och din häst kommer alltid att vara vid din sida, i alla tider av strider och krig. Ingen bra krigare är komplett utan en häst.”

Kyra gick sakta, hjärtat slog hårt av upprymdhet, hon gick förbi häst efter häst, vissa kollade bort, vissa gnäggande och vissa stampade otåligt, andra stod bara still. Hon väntade på en slags kontakt, och ännu kände hon inget. Hon var frustrerad.

Men plötsligt, kände Kyra en ilande känsla i hennes ryggrad, som en blixt som slog in i henne. Det kom som ett skarpt ljud som ekade i hela stallet, ett ljud som sa till henne att den var hennes häst. Det lät inte som en vanlig häst – utan den hade ett mycket mörkare ljud, mycket mer kraftfullt. Den skar genom och steg högre än alla andra ljud, som ett lejon som försökte ta sig ut ur sin bur. Det både skrämde henne – och drog henne närmare.

Kyra vände sig mot ljudkällan, vid slutet av stallet, och när hon gjorde det kom ljudet av krossat trä. Hon såg hur det började splittras, träet flög överallt, och det uppstod ett tumult när flera män skyndade för att försök undvika den trasiga trägrinden. En häst fortsatte att banka med sina hovar.

Kyra skyndade mot tumultet.

“Vart ska du?” frågade Baylor. “De fina hästarna är här.”

Men Kyra ignorerade honom och ökade, hennes hjärta slog snabbare desto snabbare hon gick. Hon visste att det kallade på henne.

Baylor och de andra skyndade sig för att hänga med henne när hon närmade sig slutet av stallet, och när hon gjorde det, vände hon sig och gapade av synen framför henne. Där stod, vad som skulle likna en yest, dock dubbelt så stor och med ben tjocka som trädstammar. Den hade två smala, rakblads-vassa horn, knappt synliga bakom öronen. Dess päls var inte svart eller brun som de andras, utan scharlakansrött – och dess ögon, som ingen annans, var starkt glödande gröna. De kollade rakt på henne, och intensiteten skar i bröstet och fick henne att tappa andan. Hon kunde inte röra på sig.

Varelsen som tornade upp sig ovanför henne och gjorde ett ljud, som lät som ett morrande, och avslöjade sina huggtänder.

“Vad är detta för häst?” frågade hon Baylor, hennes röst var knappast högre än en viskning.

Han skakade sitt huvud ogillande.

“Det där är inte en häst,” sa han medans han rynkade pannan, “utan en vildsint best. Ett freak. Väldigt sällsynt. Det är en Solzor. Importerad från hörnen av Pandesia. Kungens guvernör hade den nog som en trofé för att visa för andra. Han kunde inte rida varelsen – ingen kunde. Solzors är vildsinta varelser, som inte kan tämjas. Kom – du slösar din värdefulla tid. Tillbaka till hästarna.”

Men Kyra stod kvar, som fastrotad och kunde inte kolla bort. Hennes hjärta slog hårt när hon visste att det var menat att vara de två.

“Jag väljer denna,” sa hon till Baylor.

Baylor och de andra gapade, alla stirrade på henne som om hon vore galne. En tung tystnad spred sig.

“Kyra,” började Anvin, “din far skulle aldrig tillåta – ”

“Är det mitt val eller inte?” svarade hon.

Han rynkade pannan och satte händerna på höfterna.

“Det där är inte en höst!” insisterade han. “Det är en vild varelse.”

“Den kommer väldigt snart att döda dig,” lade Baylor till.

Kyra vände sig mot honom.

“Vad var det du sa om att lita på mina instinkter?” frågade hon. “Ja, det är hit de har lett mig. Detta djuret och jag hör ihop.”

Solzorn stegrade plötsligt med dess stora ben, och slog till ytterligare en trägrind, och skickade träsplitter överallt så männen fick skydda sig. Kyra var i vördnad. Den var vild, otämjd och magnifikt, ett djur för stort för detta stället, för stort för fångenskap, och för överlägsen de andra.

“Varför skulle hon få ha den?” frågade Brandon och gick fram samtidigt som han knuffade undan de andra. “Jag är trots allt äldre jag vill ha den.”

Före hon kunde svara, rusade Brandon fram som om han skulle paxa den. Han tänkte hoppa upp på hans rygg, och när han gjorde så, så bockade Solzorn vilt och kastade av honom. Han flög genom hela stallet och rätt in i väggen.

Braxton rusade fram, som om han också ville paxa den, och när han gjorde det så svängde den på huvudet och skar upp Brandon’s arm med sina huggtänder.

Blödande och skrikande sprang Brandon ut ur stallet, greppande om sin arm. Braxton reste sig upp och följde efter, Solzorn missade precis när han tänkte bita honom.

Kyra stod som i trans, men ändå orädd. Hon visste att för henne, skulle den vara annorlunda. Hon kände en kontakt till denna best, samma kontant som hon hade med Theos.

Kyra gick modigt framåt, så hon stod rakt framför den, inom räckhåll för dess dödliga huggtänder. Hon ville visa Solzorn att hon litade på den.

“Kyra!” skrek Anvin, med oro i sin röst. “Backa!”

Men Kyra ignorerade honom. Hon stod där och stirrade besten i ögonen.

Besten stirrade tillbaka, och ett lågt morrande steg från dess hals, som om den försökte bestämma sig för vad den skulle göra. Kyra skakade av rädsla, men hon ville inte att de andra skulle se det.

Hon tvingade sig själv att visa sitt mod. Hon höjde sakta en hand, gick framåt, och rörde sakta den röda pälsen. Den morrade högre, visade sina huggtänder, och hon kunde känna dess ilska och frustration.

“Lås upp kedjorna,” kommenderade hon de andra.

“Va!?” sa en av dem.

“Det är inte smart,” sa Baylor, med rädsla i sin röst.

“Gör som jag säger!” insisterade hon, samtidigt som hon kände en styrka höja sig inom henne, som om bestens vilja rinner genom henne.

Bakom henne rusade soldaterna fram med nycklar och låste upp kedjorna. Under hela denna stunden slutade inte besten att kolla på henne, morrande, som om den utmanade henne.

Så fort som kedjorna var upplåsta, började besten att stampa med hovana, som om den hotade med att gå till attack.

Men konstigt nog gjorde den inte det. Istället stirrade den på Kyra, fixerade sina ögon vid henne, och sakta såg det ut som att ilskan försvann och förvandlades till tolerans. Kanske till och med tacksamhet.

Väldigt försiktigt, såg den ut att sänka sitt huvud; det var en varsam gest, nästan omärkbar, men ändå en hon kunde tyda.

Kyra gick fram, tog tag i manen, och hoppade upp i en snabb rörelse.

En flämtning hördes i rummet.

I början så bockade och skakade besten. Men Kyra kände att det var för att den ville ge en show. Den ville egentligen inte kasta av henne – den ville bara visa sig trotsig, visa vem som bestämde, hålla henne på kanten. Den ville att hon skulle veta att det var en vild varelse, en varelse som inte kunde tämjas av någon.

Jag vill inte tämja dig, sa hon till den i sinnet. Jag vill endast vara din partner i strid.

Solzorn lugnade sig, den rörde sig fortfarande, men inte lika vilt, som om den hörde henne. Till slut stod den stilla, fortfarande under henne, morrande åt de andra, som om den skyddade henne.

Kyra, satt på Solzorn, nu var hon lugn, och hon kollade ner på de andra. Ett hav av chockade ansikten kollade tillbaka, med gapande munnar.

Kyra började sakta att le brett och kände en stark känsla av triumf.

“Detta,” sa hon, “är mitt val. Och hans namn är Andor.”

*

Kyra red Andor på en stig ner mot centrum av gårdsplanerna i Argos, och alla hennes fars män, tuffa soldater, stannade och såg på henne med vördnad i blicken. Självklart så hade de inte sett något liknande.

Kyra höll varsamt i hans man, försökte lugna honom då han morrade lågt åt alla män, samtidigt som han blängde kraftigt på dem, som om det var deras fel att han var fastkedjad. Kyra justerade sin balans, Baylor hade satt på en fräsch lädersadel på honom, och hon försökte vänja sig vid att rida så högt upp. Det kändes som om hon hade mer makt med denna best under sig, än vad hon någonsin haft.

Bredvid henne red Dierdre en vacker märr, en som Baylor valde åt henne, och de två fortsatte genom snön tills Kyra såg sin far på håll, där han stod vid porten och väntade på henne. Han stod med sina män, alla väntade på att få säga adjö, och de kollade också upp på henne med rädsla och vördnad, chockade över att hon kunde rida detta djur. Hon såg beundran i deras ögon, och det stärkte henne inför hennes resa. Om Theos inte skulle återvända till henne, hade hon i alla fall denna magnifika varelse under sig.

Kyra steg av när hon kom fram till sin far, guidade Andor genom att hålla i manen, samtidigt som hon såg den oroande blicken i hennes fars ögon. Hon visste inte om det var på grund av besten eller för resan som väntade. Hans oro i blicken gjorde även henne orolig, det fick henne att inse att hon inte var den enda som fruktade det som komma skall, och att han brydde sig om henne trots allt. Under den kortaste stunden, tog han ner sitt gard och gav henne en blick som endast hon kunde se: kärleken från en far. Hon kunde se att han kämpade med att skicka iväg henne på detta uppdrag.

Hon stannade ett par meter ifrån, mot honom och alla blev tysta när de samlades runt om för att se deras farväl.

Hon log upp mot honom.

“Oroa dig inte far,” sa hon. “Du uppfostrade mig till att vara stark.”

Han nickade tillbaka och låtsades att han var säker – ändå kunde hon se att han inte var det. Han var fortfarande, mest av allt, en far.

Han kollade upp, letade i skyarna.

“Om endast din drake hade kommit hit nu,” sa han. “Då hade du kunnat korsa Escalon på bara några få minuter. Eller bättre – han kunde hjälpa dig på din resa och bränna upp alla som kom i din väg.”

Kyra gav ett sorgligt leende.

“Theos är borta nu far.”

Han kollade på henne, med ögon fyllda av undran

“För alltid?” frågade han, frågan från en krigsherre som leder sina män i strid, behöver veta, men är för rädd för att be.

Kyra stängde sina ögon och försökte ”starta rätt kanal”, för att få ett svar. Hon bad om att Theos skulle svara henne.

Det enda som kom var en bedövande tystnad. Det fick henne att undra om hon någonsin ens hade en kontakt med Theos från början, eller om hon bara hade föreställt sig det.

“Jag vet inte far,” svarade hon ärligt.

Han nickade tillbaka accepterande, synen av en man som har lärt sig att acceptera saker som det var, och att lita på sig själv.

“Kom ihåg vad jag – ” började hennes far.

“KYRA!” ett upprymt skrik skar genom luften.

Kyra vände sig om, precis som männen runt om henne, och hennes hjärta lättade när det var Aidan som sprang genom portarna, med Leo vid sin sida, hoppandes ner från en vagn körd av hennes fars män. Han sprang rätt mot henne, snubblande genom snön, Leo ännu snabbare och långt före honom, och han var redan påväg in i Kyras armar.

Kyra skrattade när Leo brottade ner henne och stod på hennes bröstkorg med alla fyra och slickade henne i ansiktet igen och igen. Bakom henne morrade Andor, han var redan beskyddande över henne, och Leo hoppade bort och vände sig mot Andor och morrade tillbaka. De var två orädda varelser, båda lika beskyddande över henne, och Kyra kände sig ärad.

Hon hoppade upp och ställde sig mellan dem och höll tillbaka Leo.

“Det är okej, Leo,” sa hon. “Andor är min vän. Och Andor,” sa hon när hon vände sig om, “Leo är min också.”

Leo backade motvilligt medans Andor fortsatte att mörra, dock lite tystare.

“Kyra!”

Kyra vände sig om när Aidan sprang in i hennes armar. Hon sträckte sig ner och kramade honom hårt när hans hand tog tag runt hennes rygg. Det kändes så bra att omfamna sin lillebror, som hon garanterat aldrig kommer att se igen. Han var den del av det normala liv som lämnades i virvelvinden av det hennes live hade blivit, det enda som inte hade förändrats.

“Jag hörde att du var här,” sa han snabbt, “och jag red hit för att få träffa dig. Jag är så glad att du är tillbaka.”

Hon log sorgligt.

“Tyvärr inte särskilt länge min bror,” sa hon.

En blixt av oro visades i hans ansikte.

“Lämnar du?” frågade han, helt förstörd.

Hennes far avbröt.

“Hon ska iväg för att träffa sin farbror,” förklarade han. “Låt henne gå nu.”

Kyra märkte att han sa hennes farbror och inte din farbror, och hon undrade varför.

“Då ska jag följa med!” insisterade Aidan stolt.

Hennes far skakade sitt huvud.

“Det ska du inte,” svarade han.

Kyra log mot sin lillebror, så modig, som vanligt.

“Vår far behöver dig någon annanstanse,” sa hon.

“Vid krigsfronten?” frågade Aidan, och vände sig hoppfullt mot sin far. “Du ska mot Esephus,” lade han till lite snabbt. “Har jag hört! Jag vill följa med!”

Men han skakade sitt huvud.

“Det är Volis som gäller för dig,” svarade han. “Du kommer att stanna här, skyddad av männen som jag lämnar kvar. Krigsfronten är inte rätt plats för dig just nu. En annan dag.”

Aidan blev illröd av besvikelse.

“men far jag vill slåss!” protesterade han. “Jag vill inte vara fast i något tomt fort med kvinnor och barn!”

Hans män skrattade, men han såg seriös ut.

“Mitt val är gjort,” svarade han kort.

Aidan rynkade på pannan.

“Om jag inte kan följa med Kyra och inte följa med dig,” sa han, vägrade att släppa ämnet, “varför är det då lönt att lära mig om strid, lära mig hur jag ska använda vapen? Vad har all min träning varit till för?”

“Skaffa lite brösthår först lillebror,” sa Braxton skrattande och gick fram med Brandon bredvid sig.

Fler män började skratta och Aidan blev röd i ansiktet, och det var tydligt att han skämdes framför de andra.

Kyra, kände sig hemsk, och gick ner på knä framför honom och kollade på honom, samtidigt som hon la en hand på hans kind.

“Du kommer att bli en bättre krigare än alla dem,” försäkrade hon honom om mjukt, så att bara han kunde höra. “Ha tålamod under tiden, se över Volis. Staden behöver dig också. Gör mig stolt. Jag kommer att återvända, det lovar jag, och en dag kommer vi att slåss stora strider tillsammans.”

Aidan såg ut att mjukna lite och så kramade han henne ytterligare en gång.

“Jag vill inte att du ska åka,” sa han mjukt. “Jag hade en dröm om dig. Jag drömde…” Han kollade upp motvilligt, med en blick fylld av rädsla. “…att du skulle dö där ute.”

Kyra kände en chock av hans ord, speciellt när hon såg blicken i hans ögon. Den jagade henne. Hon visste inte vad hon kulle säga.

Anvin gick fram och drog över en stor tjock päls över hennes axlar för att värma henne; Hon kände sig flera kilo tyngre, men den stängde ute all vind och tog bort kylan från hennes vind. Han log tillbaka.

“Dina nätter kommer att bli långa, och elden kommer att vara långt bort,” sa han, och omfamnade henne kvickt.

Hennes far gick snabbt emot henne och omfamnade henne, den starkaste omfamningen av en krigsherre. Hon kramade tillbaka, förlorad i hans muskler, hon kände sig trygg och säker.

Du är min dotter.” sa han varsamt, “glöm inte det.” Han sänkte sedan sin röst, så att ingen annan kunde höra, och sa: “Jag älskar dig.”

Hon blev överrumplad av känslor, men före hon kunde svara vände han sig snabbt om och gick iväg – och samtidigt började Leo att gnälla och hoppa upp på henne, och gnugga sin nos mot hennes bröst.

“Han vill följa med dig,” sa Aidan. “Ta han – du kommer att behöva honom mycket mer än mig, instängd i Volis. Han är ju trots allt din.”

Kyra kramade Leo, och kunde inte vägra, då Leo vägrade lämna hennes sida. Hon kände sig tröstad av idén att få ha med honom, då hon hade saknat honom mycket. Hon skulle behöva ett till par med ögon och öron också, och där fanns ingen mer lojal än Leo.

Nu var Kyra redo och hoppade upp på Andor då hennes fars män delade på sig så hon kunde ta sig förbi. De höll upp facklor genom hela bron för att visa respekt, de fäktade bort natten, lyste upp en väg åt henne. Hon kollade ut framför männen, the där bredde vildmarken ut sig. Hon kände sig upprymd, och mest av allt, en känsla av att det var hennes plikt. Hennes mening. Framför henne låg det viktigaste uppdraget i hela hennes liv, ett uppdrag som inte bara skulle visa hennes identitet, utan avgöra ödet för alla i Escalon. Insatserna kunde inte vara högre.

Med hennes stav över ena axeln, hennes båge över den andra, och med Leo och Dierdre bredvid henne, Andor under henne, och alla hennes fars män som kollade på henne, så började Kyra att rida med Andor mot stadsportarna. Hon gick sakta från början, genom facklorna, förbi männen, och det kändes som om hon gick in i en dröm, som om hon gick sitt öde tillmötes. Hon kollade inte bakåt, hon ville inte förlora sin beslutsamhet. Ett signalhorn lät långt från hennes fars män, en signal för avgång, ett ljud för respekt.

Hon förberedde sig för att ge Andor en kick – men han hade redan förstått henne. Han började öka, först trav sedan galopp

Kyra sprang i full fart, genom portarna av Argos, över bron och ut på de öppna fälten. Kalla vindar i hennes hår, och inget annat än en lång väg framför sig, vilda varelser och mörker som sakta bredde ut sig.

KAPITEL FYRA

Merk sprang genom skogen, snubblade ner för den leriga backen, väjde mellan grenar och löv medan Vitskogen krasade under hans fötter när han sprang så snabbt han kunde, han kollade framför sig och höll koll på rökmolnen som bolmade på håll och blockerade den röda solnedgången, han började få en känsla av att det var bråttom. Han visste att flickan var där någonstans, och han hoppades innerligt att hon inte var mördad än och han kunde inte få sina ben att springa snabbare.

Mördandet verkade hitta honom, det kom runt varje hörn nästan varje dag, på samma sätt som männen blev hemkallade till middag. Han hade en dejt med döden brukade hans mamma säga. Dessa ord ringde i hans huvud, och jagade honom varje dag. Var hennes ord självuppfyllande? Eller hade han fötts med en svart stjärna ovanför sitt huvud?

Mördande för Merk var en naturlig del av sitt liv, som att andas eller att äta lunch, det kvittade vem han gjorde det för, och hur. Desto mer han tänkte på det, desto mer äcklad kände han sig, som om han ville spy upp hela sitt liv. Medan allt skrek åt honom att vända om, att starta ett nytt liv och fortsätta sin pilgrimsfärd till Tornet av Ur, men han kunde bara inte göra det. Våldet kallade på honom ytterligare en gång, och nu var det fel tid att vända om.

Merk sprang medan de bolmande rökmolnen kom närmare, vilket gjorde det svårare att andas, och lukten av rök fräste i hans näshår. En familjär känsla började ta över inom honom. Det var inte rädsla, eller efter alla dessa år, ens upprymdhet. Det var en familjär känsla. Av mördarmaskinen som han skulle bli. Det var alltid det som hände när han gick in i strid – sin egen, privata strid I hans strid, mördade han motståndarna ansikte mot ansikte; han behövde inte gömma sig bakom ett visir eller en rustning, eller en publiks applåder, som de flådiga knektarna. Hans synpunkt var att han var den modigaste krigaren någonsin, endast till för krigare som honom.

När Merk fortsatte springa kom en ovanlig tanke. Vanligtvis brukade Merk inte bry sig om vem som överlevde eller vem som dog; det var bara ett jobb. Det var det som höll honom fri från anklagelse, och fri från känslomässig inblandning. Denna gång var det dock annorlunda. För första gången någonsin som han kan komma ihåg, var det ingen som betalade honom för att göra detta. Han fortsatte för sin egen räkning, för ingen annan anledning än att han tyckte synd om flickan och ville rätta till saker och ting. Det gjorde honom inblandad, och han tyckte inte om den känslan. Han ångrade redan nu att han inte hade reagerat snabbare och vänt om.

Merk sprang som en stadig klippa, utan att bära vapen – och han behövde inte det heller. Han hade endast sin dolk i sitt bälte, och det var tillräckligt. Han behövde kanske inte ens använda den. Han föredrog att gå in i en strid utan vapen: det överraskade hans motståndare. Dessutom kunde han ta motståndarens vapen och använda de mot honom. Det lämnade honom med en känsla av alert vart han än gick.

Merk rusade ut ur Vitskogen, träden gav vida till de öppna fälten, de rullande kullarna och den störa röda solen som gick ner vid horisonten. Fälten spreds ut framför honom, med den svarta skyn ovanför, fylld med rök, och hus i lågor, där ett av de bara kan vara flickans hus. Merk kunde höra det där ifrån, det glädjefyllda skriken från männen, de kriminella, deras röster fylldes med glädje och blodlust. Med sitt professionella öga skannade han brottscenen och såg omedelbart ett dussin män, med ansikten upplysta av facklor, och satte eld på allt. Vissa sprang från stallet till husen, satte eld på höet, medan andra slaktade de oskyldiga boskapen och hackade ner dem med sina yxor. Han såg att en av dem släpade en kropp i leran.

En kvinna.

Merks hjärta rusade när han undrade om det var flickan – och om hon var död eller levande. Han drog henne mot vad som såg ut som att vara flickans familj, alla var bundna i rep mot ladan. Där var hennes far och mor, och bredvid, antagligen hennes syskon, två stycken yngre, flickor båda två. As a breeze moved a cloud of black smoke, Merk caught a glimpse of the body’s long blonde hair, matted with dirt, and he knew that was her.

Merk felt a rush of adrenaline as he took off at a sprint down the hill. He rushed into the muddy compound, running amidst the flame and the smoke, and he could finally see what was happening: the girl’s family, against the wall, were all already dead, their throats cut, their bodies hanging limply against the wall. He felt a wave of relief as he saw the girl being dragged was still alive, resisting as they dragged her to join her family. He saw a thug awaiting her arrival with a dagger, and he knew she would be next. He had arrived too late to save her family – but not too late to save her.

Merk knew he had to catch these men off-guard. He slowed his gait and marched calmly down the center of the compound, as if he had all the time in the world, waiting for them to take notice of him, wanting to confuse them.

Soon enough, one of them did. The thug turned immediately, shocked at the sight of a man walking calmly through all the carnage, and he yelled to his friends.

Merk felt all the confused eyes on him as he proceeded, walking casually toward the girl. The thug dragging her looked over his shoulder, and at the sight of Merk he stopped, too, loosening his grip and letting her fall in the mud. He turned and approached Merk with the others, all closing in on him, ready to fight.

“What do we have here?” called out the man who appeared to be their leader. It was the one who had dropped the girl, and as he set his sights on Merk he drew a sword from his belt and approached, as the others encircled him.

Merk looked only at the girl, checking to make sure she was alive and unharmed. He was relieved to see her squirm in the mud, slowly collecting herself, lifting her head and looking back out at him, dazed and confused. Merk felt relief that he had not, at least, been too late to save her. Perhaps this was the first step on what would be a very long road to redemption. Perhaps, he realized, it did not start in the tower, but right here.

As the girl turned over in the mud, propping herself up on her elbows, their eyes met, and he saw them flood with hope.

“Kill them!” she shrieked.

Merk stayed calm, still walking casually toward her, as if not even noticing the men around him.

“So you know the girl,” the leader called out to him.

“Her uncle?” one of them called out mockingly.

“A long-lost brother?” laughed another.

“You coming to protect her, old man?” another mocked.

The others burst into laughter as they closed in.

While he did not show it, Merk was silently taking stock of all his opponents, summing them up out of the corner of his eye, tallying how many they were, how big they were, how fast they moved, the weapons they carried. He analyzed how much muscle they had versus fat, what they were wearing, how flexible they were in those clothes, how fast they could pivot in their boots. He noted the weapons they held – the crude knives, daggers drawn, swords poorly sharpened – and he analyzed how they held them, at their sides or out in front, and in which hands.

Most were amateur, he realized, and none of them truly concerned him. Save one. The one with the crossbow. Merk made a mental note to kill him first.

Merk entered a different zone, a different mode of thinking, of being, the one that always naturally gripped him whenever he was in a confrontation. He became submerged in his own world, a world he had little control over, a world he gave his body up to. It was a world that dictated to him how many men he could kill how quickly, how efficiently. How to inflict the maximum damage with the least possible effort.

He felt bad for these men; they had no idea what they were walking into.

“Hey, I’m talking to you!” their leader called out, hardly ten feet away, holding out his sword with a sneer and closing in fast.

Merk stayed the course, though, and kept marching, calm and expressionless. He was staying focused, hardly listening to their leader’s words, now muted in his mind. He would not run, or show any signs of aggression, until it suited him, and he could sense how puzzled these men were by his lack of actions.

“Hey, do you know you’re about to die?” the leader insisted. “You listening to me?”

Merk continued walking calmly while their leader, infuriated, waited no longer. He shouted in rage, raised his sword, and charged, swinging down for Merk’s shoulder.

Merk took his time, not reacting. He walked calmly toward his attacker, waiting until the very last second, making sure not to tense up, to show any signs of resistance.

He waited until his opponent’s sword reached its highest point, high above the man’s head, the pivotal moment of vulnerability for any man, he had learned long ago. And then, faster than his foe could possibly foresee, Merk lunged forward like a snake, using two fingers to strike at a pressure point beneath the man’s armpit.

His attacker, eyes bulging in pain and surprise, immediately dropped the sword.

Merk stepped in close, looped one arm around the man’s arm and tightened his grip in a lock. In the same motion he grabbed the man by the back of his head and spun him around, using him as a shield. For it wasn’t this man that Merk had been worried about, but the attacker behind him with the crossbow. Merk had chosen to attack this oaf first merely to gain himself a shield.

Merk spun and faced the man with the crossbow, who, as he’d anticipated, already had his bow trained on him. A moment later Merk heard the telltale sound of an arrow being released from the crossbow, and he watched it flying through the air right for him. Merk held his writhing human shield tight.

There came a gasp, and Merk felt the oaf flinch in his arms. The leader cried out in pain, and Merk suddenly felt a jolt of pain himself, like a knife entering his own stomach. At first he was confused – and then he realized the arrow had gone through the shield’s stomach, and the head of it had just barely entered Merk’s stomach, too. It only penetrated perhaps a half inch – not enough to seriously wound him – but enough to hurt like hell.

Calculating the time it would take to reload the crossbow, Merk dropped the leader’s limp body, grabbed the sword from his hand, and threw it. It sailed end over end toward the thug with the crossbow and the man shrieked, eyes widening in shock, as the sword pierced his chest. He dropped his bow and fell limply beside it.

Merk turned and looked over at the other thugs, all clearly in shock, two of their best men dead, all now seeming unsure. They faced each other in the awkward silence.

“Who are you?” one finally called out, nervousness in his voice.

Merk smiled wide and cracked his knuckles, relishing the bout to come.

“I,” he replied, “am what keeps you up at night.”

KAPITEL FEM

Duncan rode with his army, the sound of hundreds of horses thundering in his ears as he led them south, throughout the night, away from Argos. His trusted commanders rode beside him, Anvin on one side and Arthfael on the other, only Vidar remaining home to guard Volis, while several hundred men lined up beside them, all riding together. Unlike other warlords, Duncan liked to ride side-by-side with his men; he did not consider these men to be his subjects, but rather his brothers-in-arms.

They rode through the night, the cool wind in their hair, the snow beneath their feet, and it felt good to be on the move, to be heading for battle, to no longer be cowering behind the walls of Volis as Duncan had for half his life. Duncan looked over and spotted his sons Brandon and Braxton riding alongside his men, and while he was proud to have them with him, he did not worry for them as he did for his daughter. Despite himself, as hour followed hour, even though he told himself he would not worry, Duncan found his nighttime thoughts turning to Kyra.

He wondered where she was now. He thought of her crossing Escalon alone, with only Dierdre, Andor, and Leo to join her, and his heart tugged at him. He knew the journey he had sent her on was one that could imperil even some hardened warriors. If she survived it, she would return a greater warrior than any of the men who rode with him here today. If she did not, he would never be able to live with himself. But desperate times called for desperate measures, and he needed her to complete her quest more than ever.

They crested a hill and descended another, and as the wind picked up, Duncan looked out at the rolling plains, spread out before him beneath the moonlight, and he thought of their destination: Esephus. The stronghold of the sea, the city built on the harbor, the crossroads of the northeast and the first major port for all shipping. It was a city bordered by the Sea of Tears on one side and a harbor on the other, and it was said whoever controlled Esephus controlled the better half of Escalon. The next closest fort to Argos and a vital stronghold, Esephus had to be his first stop, Duncan knew, if he were to have any chance of rallying a revolution. The once-great city would have to be liberated. Its harbor, once so proudly filled with ships waving the banners of Escalon, was now, Duncan knew, filled with Pandesian ships, a humbled reminder of what it once was.

Duncan and Seavig, the warlord of Esephus, had been close once. They had ridden into battle together as brothers-in-arms countless times, and Duncan had sailed out to sea with him more than once. But since the invasion, they had lost touch. Seavig, a once-proud warlord, was now a humbled soldier, unable to sail the seas, unable to rule his city or visit other strongholds, like all warlords. They might as well have detained him and labeled him what he truly was: a prisoner, like all other warlords of Escalon.

Duncan rode through the night, the hills lit only by the torches of his men, hundreds of sparks of light heading south. As they rode, more snow fell and the wind raged, and the torches struggled to stay alight as the moon fought to break through the clouds. Yet Duncan’s army pushed on, gaining ground, these men who would ride anywhere on earth for him. It was unconventional, Duncan knew, to attack at night, much less in the snow – yet Duncan had always been an unconventional warrior. It was what had allowed him to rise through the ranks, to become the old king’s commander, was what had led to his having a stronghold of his own. And it was what made him one of the most respected of all dispersed warlords. Duncan never did what other men did. There was a motto he tried to live by: do what other men expected least.

The Pandesians would never expect an attack, since word of Duncan’s revolt could not have spread this far south so soon – not if Duncan reached them in time. And they would certainly never expect an attack at nighttime, much less in the snow. They would know the risks of riding at night, of horses breaking legs, and of a myriad other problems. Wars, Duncan knew, were often won more by surprise and speed than by force.

Duncan planned to ride all night long until they reached Esephus, to try to conquer the vast Pandesian force and take back this great city with his few hundred men. And if they took Esephus, then maybe, just maybe, he could gain momentum and begin the war to take back all of Escalon.

“Down below!” Anvin called out, pointing into the snow.

Duncan looked down at the valley below and spotted, amidst the snow and fog, several small villages dotting the countryside. Those villages, Duncan knew, were inhabited by brave warriors, loyal to Escalon. Each would have but a handful of men, but it could add up. He could gain momentum and bolster his army’s ranks.

Duncan shouted above the wind and horses to be heard.

“Sound the horns!”

His men sounded a series of short horn blasts, the old rallying cry of Escalon, a sound which warmed his heart, a sound which had not been heard in Escalon in years. It was a sound that would be familiar to his fellow countrymen, a sound that would tell them all that they needed to know. If there were any good men in those villages, that sound would stir them.

The horns sounded again and again, and as they neared, slowly torches lit in the villages. Villagers, alerted to their presence, began to fill the streets, their torches flickering against the snow, men hastily getting dressed, grabbing weapons and donning whatever crude armor they had. They all gazed up the hill to see Duncan and his men approaching, gesturing as if filled with wonder. Duncan could only imagine what a sight his men made, galloping in the thick of night, in a snowstorm, down the hill, raising hundreds of torches like a legion of fire fighting the snow.

Duncan and his men rode into the first village and came to a stop, their hundreds of torches lighting the startled faces. Duncan looked down at the hopeful faces of his countrymen, and he put on his fiercest battle face, preparing himself to inspire his fellow men as never before.

“Men of Escalon!” he boomed, slowing his horse to a walk, turning and circling as he tried to address them all as they pressed close around him.

“We have suffered under the oppression of Pandesia for far too long! You can choose to stay here and live your lives in this village and remember the Escalon that once was. Or you can choose to rise up as free men, and help us begin the great war for freedom!”

There arose a cheer of joy from the villagers as they unanimously rushed forward.

“The Pandesians are taking our girls now!” called out one man. “If this is freedom, then I don’t know what liberty is!”

The villagers cheered.

“We are with you, Duncan!” shouted another. “We shall ride with you to our deaths!”

There arose another cheer, and the villagers rushed to mount their horses and join his men. Duncan, satisfied at his growing ranks, kicked his horse and continued to ride out from the village, starting to realize how long overdue Escalon was to revolt.

Soon they reached another village, its men already out and waiting, their torches lit, as they heard the horns, the shouts, saw the army growing and clearly knew what was happening. Local villagers called out to each other, recognizing each other’s faces, realized what was happening, and needed no more speeches. Duncan swept through this village as he did the last, and it took no convincing for the villagers, too eager for freedom, too eager to have their dignity restored, to mount their horses, grab their weapons, and join Duncan’s ranks, wherever he should take them.

Duncan charged through village after village, covering the countryside, all lighting up in the night, despite the wind, despite the snow, despite the black of night. Their desire for freedom was too strong, Duncan realized, to do anything but shine even in the darkest night – and to take up arms to win back their lives.

*

Duncan rode all through the night, leading his growing army south, his hands raw and numb from the cold as he gripped the reins. The further south they went, the more the terrain began to morph, the dry cold of Volis replaced with the wet cold of Esephus, its air heavy, as Duncan remembered it to be, with the damp of the sea and the smell of salt. The trees were shorter here, too, windswept, all seemingly bent from the easterly gale that never ceased.

They crested hill after hill. The clouds parted, despite the snow, and the moon opened up in the sky, shining down on them, lighting their way enough to see by. They rode, warriors against the night, and it was a night Duncan would remember, he knew, for the rest of his life. Assuming he survived. This would be the battle upon which hinged everything. He thought of Kyra, his family, his home, and he did not want to lose them. His life was on the line, and the lives of all he knew and loved, and he would risk it all tonight.

Duncan glanced back over his shoulder and was elated to see he had picked up several hundred more men, all riding together as one, with a single purpose. He knew that, even with their numbers, they would be vastly outnumbered and would be facing a professional army. Thousands of Pandesians were stationed in Esephus. Duncan knew that Seavig still had hundreds of his own disbanded men at his disposal, of course, but there was no knowing if he would risk it all to join Duncan. Duncan had to assume he would not.

They soon crested yet another hill and as they did, they all came to a stop, needing no prodding. For there, far below, sprawled the Sea of Tears, its waves crashing to shore, the great harbor, and the ancient city of Espehus rising up beside it. The city looked as if it had been built into the sea, the waves crashing against its stone walls. The city was built with its back to land, as if facing the sea, its gates and portcullises sinking into the water as if they cared more about accommodating ships than horses.

Duncan studied the harbor, the endless ships packed in it, all, he was chagrined to see, flying the banners of Pandesia, the yellow and blue that flew like an offense to his heart. Flapping in the wind was the emblem of Pandesia – a skull in the mouth of an eagle – making Duncan sick. Seeing such a great city held captive by Pandesia was a source of shame for Duncan, and even in the black night his cheeks blushed red. The ships sat there smugly, anchored safely, none expecting an attack. Of course. Who would dare attack them? Especially in the black of night, and in a snowstorm?

Duncan felt all his men’s eyes on him, and he knew his moment of truth had come. They all awaited his fateful command, the one that would change the fate of Escalon, and he sat there on his horse, wind howling, and he felt his destiny welling up within him. He knew this was one of those moments that would define his life – and the lives of all these men.

“FORWARD!” he boomed.

His men cheered, and as one they all charged down the hillside, racing for the harbor, several hundred yards away. They raised their torches high, and Duncan felt his heart slamming in his chest as the wind brushed his face. He knew this mission was suicide – yet he also knew it was crazy enough that it just might work.

They tore down the countryside, their horses galloping so fast that the cold air nearly took his breath away, and as they neared the harbor, its stone walls hardly a hundred yards before them, Duncan prepared for battle.

“ARCHERS!” he called out.

His archers, riding in neat rows behind him, set their arrows aflame, torching their tips, awaiting his command. They rode and rode, their horses thundering, the Pandesians below still not aware of the attack to come.

Duncan waited until they got closer – forty yards out, then thirty, then twenty – and finally he knew the time was right.

“FIRE!”

The black night was suddenly lit up with thousands of flaming arrows, sailing in high arcs through the air, cutting through the snow, making their way for the dozens of Pandesian ships anchored in the harbor. One by one, like fireflies, they found their targets, landing on the long, flapping canvas of Pandesian sails.

It took but moments for the ships to be lit up, the sails and then the ships all aflame, as the fire spread rapidly in the windy harbor.

“AGAIN!” Duncan yelled.

Volley followed volley, as fire-tipped arrows fell like raindrops all over the Pandesian fleet.

The fleet was, at first, quiet in the dead of night, the soldiers all fast asleep, all so unsuspecting. The Pandesians had become, Duncan realized, too arrogant, too complacent, never possibly suspecting an attack like this.

Duncan did not give them time to rally; emboldened, he galloped forward, closing in on the harbor. He led the way right up to the stone wall bordering the harbor.

“TORCHES!” he cried.

His men charged right up to the shoreline, raised their torches high, and with a great shout, they followed Duncan’s example and hurled their torches onto the ships closest to them. Their heavy torches landed like clubs on the deck, the thumping of wood filling the air, as dozens more ships were set aflame.

The few Pandesian soldiers on duty noticed too late what was happening, finding themselves caught in a wave of flame, and shrieking and jumping overboard.

Duncan knew it was only a matter of time until the rest of the Pandesians woke.

“HORNS!” he shouted.

Horns were sounded up and down the ranks, the old rallying cry of Escalon, the short bursts that he knew Seavig would recognize. He hoped it would rouse him.

Duncan dismounted, drew his sword, and rushed for the harbor wall. Without hesitating, he jumped over the low stone wall and onto the flaming ship, leading the way as he charged forward. He had to finish the Pandesians off before they could rally.

Anvin and Arthfael charged at his side and his men joined in, all letting out a great battle cry as they threw their lives to the wind. After so many years of submission, their day of vengeance had come.

The Pandesians, finally, were roused. Soldiers began to emerge from the decks below, streaming forth like ants, coughing against the smoke, dazed and confused. They caught sight of Duncan and his men, and they drew swords and charged. Duncan found himself being confronted by streams of men – yet he did not flinch; on the contrary, he attacked.

Duncan charged forward and ducked as the first man slashed for his head, then came up and stabbed the man in the gut. A soldier slashed at his back, and Duncan spun and blocked it – then spun the soldier’s sword around and stabbed him in the chest.

Duncan fought back heroically as he was attacked from all sides, recalling days of old as he found himself immersed in battle, parrying on all sides. When men got too close to reach with his sword, he leaned back and kicked them, creating space for himself to swing; in other instances, he spun and elbowed, fighting hand to hand in the close quarters when he needed to. Men dropped all around him, and none could get close.

Duncan soon found himself joined by Anvin and Arthfael as dozens of his men rushed forward to help. As Anvin joined him, he blocked the blow of a solider charging Duncan from behind, sparing him a wound – while Arthfael stepped forward, raised his sword, and blocked a hatchet coming down for Duncan’s face. As he did, Duncan simultaneously stepped forward and stabbed the solider in the gut, he and Arthfael working together to fell him.

They all fought as one, a well-oiled machine from all their years together, all guarding each other’s backs as the clang of swords and armor pierced the night.

All around him, Duncan saw his men boarding ships up and down the harbor, attacking the fleet as one. Pandesian soldiers streamed forth, all fully roused, some of them on fire, and the warriors of Escalon all fought bravely amidst the flames, none backing down even as fires raged all around them. Duncan himself fought until he could lift his arms no more, sweating, smoke stinging his eyes, swords clanging all around him, dropping one soldier after the next that tried to escape to shore.

Finally, the fires grew too hot; Pandesian soldiers, in full armor, trapped by the flames, leapt from their ships into the waters below – and Duncan led his men off the ship and over the stone wall, back to the harbor side. Duncan heard a shout and he turned and noticed hundreds of Pandesian soldiers trying to follow, to pursue them off the ship.

As he stepped down onto dry land, the last of his men to leave, he turned, raised his sword high, and hacked at the great ropes binding the ships to shore.

“THE ROPES!” Duncan yelled.

Up and down the harbor his men followed his lead and severed the ropes anchoring the fleet to shore. As the great rope before him finally snapped, Duncan placed his boot on the deck and with a great kick, shoved the ship away from shore. He groaned from the effort, and Anvin, Arthfael and dozens of others rushed forward, joining him. As one, they all shoved the burning hull away from shore.

The flaming ship, filled with shrieking soldiers, drifted inevitably toward the other ships in the harbor – and as it reached them, it set them aflame, too. Men leapt from ships by the hundreds, shrieking, sinking into the black waters.

Duncan stood there, breathing hard and watching, his eyes aglow, as the whole harbor soon lit in a great conflagration. Thousands of Pandesians, fully roused now, emerged from the lower decks of other ships – but it was too late. They surfaced to a wall of flame, and left with the choice of being burned alive or jumping into a death by drowning in the freezing waters, they all chose the latter. Duncan watched as the harbor soon filled with hundreds of bodies, bobbing in the waters, crying out as they tried to swim for shore.

“ARCHERS!” Duncan yelled.

His archers took aim and fired volley after volley, aiming for the flailing soldiers. One by one they found their marks, and the Pandesians sank.

The waters became slick with blood, and soon there came snapping noises and the sound of shrieking, as the waters were filled with glowing yellow sharks, feasting in the blood-filled harbor.

Duncan looked out and it slowly dawned on him what he had done: the entire Pandesian fleet, but hours ago sitting so defiantly in the harbor, a sign of Pandesian conquest, was no more. Its hundreds of ships were destroyed, all burning together in Duncan’s victory. His speed and surprise had worked.

There came a great shout amongst his men, and Duncan turned to see all of his men cheering as they watched the ships burn, their faces black with soot, exhaustion from having ridden through the night – yet all of them drunk with victory. It was a cry of relief. A cry of freedom. A cry they had been waiting years to release.

Yet no sooner had it sounded when another shout filled the air – this one much more ominous – followed by a sound which made the hair rise on Duncan’s neck. He turned and his heart dropped to see the great gates to the stone barracks slowly opening. As they did, there appeared a frightening sight: thousands of Pandesian soldiers, fully armed, in perfect ranks; a professional army, outnumbering his men ten to one, was preparing. And as the gates opened, they let out a cry and charged right for them.

The beast had been roused. Now, the real war would begin.

KAPITEL SEX

Kyra, clutching Andor’s mane, galloped through the night, Deidre beside her, Leo at her feet, all racing through the snow-filled plains west of Argos like thieves fleeing through the night. As she rode, hour passing hour, the sound of the horses thumping in her ears, Kyra became lost in her own world. She imagined what might lie ahead of her in the Tower of Ur, who her uncle might be, what he would say about her, about her mother, and she could barely contain her excitement. Yet she also had to admit, she felt fear. It would be a long trek to cross Escalon, one she had never done before. And looming ahead of them, she saw, was the Wood of Thorns. The open plains were coming to an end, and they would soon be immersed in a claustrophobic wood filled with savage beasts. She knew all rules were off once they crossed that tree line.

The snow whipped her face as the wind howled across the open plains, and Kyra, her hands numb, dropped the torch from her hand, realizing it had burned dead long ago. She rode through the dark, lost in her own thoughts, the only sound that of the horses, of the snow beneath them, and of Andor’s occasional snarl. She could feel his rage, his untamed nature, unlike any beast she had ever ridden. It was as if Andor was not only unafraid of what lay ahead – but openly hoping for a confrontation.

Wrapped in her furs, Kyra felt another wave of hunger pains, and as she heard Leo whine yet again, she knew they could not all ignore their hunger much longer. They had been riding for hours and had already devoured their frozen strips of meat; she realized, too late, that they had not brought enough provisions. No small game surfaced on this snowy night, and it did not bode well. They would have to stop and find food soon.

They slowed as they neared the edge of the Wood, Leo snarling at the dark tree line. Kyra glanced back over her shoulder, at the rolling plains leading back to Argos, at the last open sky she would see for a while. She turned back and stared at the wood, and a part of her was loath to move ahead. She knew the reputation of the Wood of Thorns, and this, she knew, was a moment of no turning back.

“You ready?” she asked Dierdre.

Dierdre appeared to be a different girl now than the one who had left prison. She was stronger, more resolute, as if she had been to the depths of hell and back and was ready to face anything.

“The worst that can happen has already happened to me,” Deidre said, her voice cold and hard as the wood before them, a voice too old for her age.

Kyra nodded, understanding – and together, they set off, entering the tree line.

The moment they did, Kyra immediately felt a chill, even in this cold night. It was darker here, more claustrophobic, filled with ancient black trees with gnarled branches resembling thorns, and thick, black leaves. The wood exuded not a sense of peace, but one of evil.

They proceeded at a quick walk, as fast as they could amidst these trees, snow and ice crunching beneath their beasts. There slowly arose the sounds of odd creatures, hidden in the branches. She turned and scanned them searching for the source, but could find none. She felt they were being watched.

They proceeded deeper and deeper into the wood, Kyra trying to head west and north, as her father had told her, until she found the sea. As they went, Leo and Andor snarled at hidden creatures Kyra could not see, while she dodged the branches scratching her. Kyra pondered the long road ahead of her. She was excited at the idea of her quest, yet she longed to be with her people, to be fighting at their side in the war she had started. She already felt an urgency to return.

As hour followed hour, Kyra peered into the wood, wondering how much further until they reached the sea. She knew it was risky to ride in such darkness – yet she knew it was also risky to camp out here alone – especially as she heard another startling noise.

“Where is the sea?” Kyra finally asked Dierdre, mainly to break the silence.

She could tell from Dierdre’s expression that she had stirred her from her thoughts; she could only imagine what nightmares she was lost in.

Dierdre shook her head.

“I wish I knew,” she replied, her voice parched.

Kyra was confused.

“Didn’t you come this way when they took you?” she asked.

Dierdre shrugged.

“I was locked in a cage in the back of the wagon,” she replied, “and unconscious most of the trip. They could have taken me any direction. I don’t know this wood.”

She sighed, peering out into the blackness.

“But as we near Whitewood, I should recognize more.”

They continued on, falling into a comfortable silence, and Kyra could not help but wonder about Deidre and her past. She could feel her strength, yet also her profound sadness. Kyra found herself getting consumed by dark thoughts of the journey ahead, of their lack of food, of the biting cold and the savage creatures awaiting them, and she turned to Dierdre, wanting to distract herself.

“Tell me of the Tower of Ur,” Kyra said. “What’s it like?”

Dierdre looked back, black circles beneath her eyes, and shrugged.

“I’ve never been to the tower,” Dierdre replied. “I am from the city of Ur – and that is a good day’s ride south.”

“Then tell me of your city,” Kyra said, wanting to think of anything but here.

Dierdre’s eyes lit up.

“Ur is a beautiful place,” she said, longing in her voice. “The city by the sea.”

“We have a city south of us that is near the sea,” Kyra said. “Esephus. It is a day’s ride from Volis. I used to go there, with my father, when I was young.”

Dierdre shook her head.

“That is not a sea,” she replied.

Kyra was confused.

“What do you mean?”

“That is the Sea of Tears,” Dierdre replied. “Ur is on the Sea of Sorrow. Our is a much more expansive sea. On your eastern shore, there are small tides; on our western coast, the Sorrow has waves twenty feet high that crash into our shores, and a tide that can pull out ships in a glance, much less men, when the moon is high. Ours is the only city in all of Escalon where the cliffs lower enough to allow ships to touch to shore. Our has the only beach in all of Escalon. It is why Andros was built but a day’s ride east of us.”

Kyra pondered her words, glad to be distracted. She recalled all of this from some lesson in her youth, but she had never pondered it all in detail.

“And your people?” Kyra asked. “What are they like?”

Dierdre sighed.

“A proud people,” she replied, “like any other in Escalon. But different, too. They say those of Ur have one eye on Escalon and one on the sea. We look to the horizon. We are less provincial than the others – perhaps because so many foreigners touch down on our shores. The men of Ur were once famed warriors, my father foremost amongst them. Now, we are subjects, like everyone else.”

She sighed, and fell silent for a long time. Kyra was surprised when she started to speak again.

“Our city is cut with canals,” Dierdre continued. “When I was growing up, I would sit atop the ridge and watch the ships come in and out for hours, sometimes days. They would come to us from all over the world, flying all different banners and sails and colors. They would bring in spices and silks and weapons and delicacies of every manner – sometimes even animals. I would look at the people coming and going, and I would wonder about their lives. I wanted desperately to be one of them.”

She smiled, an unusual sight, her eyes aglow, clearly remembering.

“I used to have a dream,” Dierdre said. “When I came of age, I would board one of those ships and sail away to some foreign land. I would find my prince, and we would live on a great island, in a great castle somewhere. Anywhere but Escalon.”

Kyra looked over to see Dierdre smiling.

“And now?” Kyra asked.

Dierdre’s face fell as she looked down at the snow, her expression suddenly filled with sadness. She merely shook her head.

“It’s too late for me,” Dierdre said. “After what they’ve done to me.”

“It’s never too late,” Kyra said, wanting to reassure her.

But Dierdre merely shook her head.

“Those were the dreams of an innocent girl,” she said, her voice heavy with remorse. “That girl is long gone.”

Kyra felt sadness for her friend as they continued in silence, deeper and deeper into the wood. She wanted to take away her pain, but did not how. She wondered at the pain that some people lived with. What was it her father had told her once? Do not be fooled by men’s faces. We all lead lives of quiet despair. Some hide it better than others. Feel compassion for all, even if you see no outward reason.

“The worst day of my life,” Dierdre continued, “was when my father conceded to Pandesian law, when he let those ships enter our canals and let his men lower our banners. It was a sadder day, even, than when he allowed them to take me.”

Kyra understood all too well. She understood the pain Dierdre had gone through, the sense of betrayal.

“And when you return?” Kyra asked. “Will you see your father?”

Dierdre looked down, pained. Finally, she said: “He is still my father. He made a mistake. I am sure he did not realize what would become of me. I think he shall never be the same when he learns what happened. I want to tell him. Eye to eye. I want him to understand the pain I felt. His betrayal. He needs to understand what happens when men decide the fate of women.” She wiped away a tear. “He was my hero once. I do not understand how he could have given me away.”

“And now?” Kyra asked.

Dierdre shook her head.

“No more. I am done making men my heroes. I shall find other heroes.”

“What about you?” Kyra asked.

Dierdre looked back, confused.

“What do you mean?”

“Why look any further than yourself?” Kyra asked. “Can you not be your own hero?”

Dierdre scoffed.

“And why would I?”

“You are a hero to me,” Kyra said. “What you suffered in there – I could not suffer. You survived. More than that – you are back on your feet and thriving even now. That makes you a hero to me.”

Dierdre seemed to contemplate her words as they continued on in the silence.

“And you, Kyra?” Dierdre finally asked. “Tell me something about you.”

Kyra shrugged, wondering.

“What would you like to know?”

Dierdre cleared her throat.

“Tell me of the dragon. What happened back there? I’ve never seen anything like it. Why did he come for you?” She hesitated. “Who are you?”

Kyra was surprised to detect fear in her friend’s voice. She pondered her words, wanting to answer truthfully, and wished she had the answer.

“I don’t know,” she finally answered, truthfully. “I suppose that is what I am going to find out.”

“You don’t know?” Dierdre pressed. “A dragon swoops down from the sky to fight for you, and you don’t know why?”

Kyra thought about how crazy that sounded, yet she could only shake her head. She looked up reflexively at the skies, and between the gnarled branches, despite all hope, she hoped for a sign of Theos.

But saw nothing but gloom. She heard no dragon, and her sense of isolation deepened.

“You know that you are different, don’t you?” Dierdre pressed.

Kyra shrugged, her cheeks burning, feeling self-conscious. She wondered if her friend looked at her as if she were some kind of freak.

“I used to be so sure of everything,” Kyra replied. “But now…I honestly don’t know anymore.”

They continued riding for hours, falling back into a comfortable silence, sometimes trotting when the wood opened up, at other times the wood so dense they needed to dismount and lead their beasts. Kyra felt on edge the entire time, feeling as if they could be attacked at any moment, never able to relax in this forest. She did not know what hurt her more: the cold or the hunger pains ripping through her stomach. Her muscles ached, and she couldn’t feel her lips. She was miserable. She could hardly conceive their quest had barely begun.

After hours more passed, Leo began to whine. It was a strange noise – not his usual whine, but the one he reserved for times when he smelled food. At the same moment Kyra, too, smelled something – and Dierdre turned in the same direction and stared.

Kyra peered through the wood, but saw nothing. As they stopped and listened, she began to hear the faintest sound of activity somewhere up ahead.

Kyra was both excited by the smell and nervous about what that could mean: others were sharing this wood with them. She recalled her father’s warning, and the last thing she wanted was a confrontation. Not here and not now.

Dierdre looked at her.

“I’m famished,” Dierdre said.

Kyra, too, felt the hunger pangs.

“Whoever it is, on a night like this,” Kyra replied, “I have a feeling they won’t be keen to share.”

“We have plenty of gold,” Dierdre said. “Perhaps they will sell us some.”

But Kyra shook her head, having a sinking feeling, while Leo whined and licked his lips, clearly famished, too.

“I don’t think it’s wise,” Kyra said, despite the pains in her stomach. “We should stick to our path.”

“And if we find no food?” Dierdre persisted. “We could all die of hunger out here. Our horses, too. It could be days, and this might be our only chance. Besides, we have little to fear. You have your weapons, I have mine, and we have Leo and Andor. If you need to, you could put three arrows in someone before he blinked – and we could be far off by then.”

But Kyra hesitated, unconvinced.

“Besides, I doubt a hunter with a spit of meat will cause us all any harm,” Dierdre added.

Kyra, sensing everyone else’s hunger, their desire to pursue it, could resist no longer.

“I don’t like it,” she said. “Let us go slowly and see who it is. If we sense trouble, you must agree to leave before we get close.”

Dierdre nodded.

“I promise you,” she replied.

They all headed off, riding at a fast walk through the woods. As the smell grew stronger, Kyra saw a dim glow up ahead, and as they rode for it, her heart beat faster as she wondered who it could be out here.

They slowed as they approached, riding more cautiously, weaving between the trees. The glow grew brighter, the noise louder, the commotion greater, as Kyra sensed they were on the periphery of a large group of people.

Dierdre, less cautious, letting her hunger get the best of her, rode faster, moving up ahead and gaining a bit of distance.

“Dierdre!” Kyra hissed, urging her back.

But Dierdre kept moving, seemingly overcome by her hunger.

Kyra hurried to keep up with her, and as she did, the glow became brighter as Dierdre stopped at the edge of a clearing. As Kyra stopped beside her, looked past her into a clearing in the wood, she was shocked by what she saw.

There, in the clearing, were dozens of pigs roasting on spits, huge bonfires lighting up the night. The smell was captivating. Also in the clearing were dozens of men, and as Kyra squinted, her heart dropped to see they were Pandesian soldiers. She was shocked to see them here, sitting around fires, laughing, jesting with each other, holding sacks of wine, hands full of chunks of meat.

On the far side of the clearing, Kyra’s heart dropped to see a cluster of iron carriages with bars. Dozens of gaunt faces stared out hungrily, the faces of boys and men, all desperate, all captives. Kyra realized at once what this was.

“The Flames,” she hissed to Dierdre. “They are bringing them to The Flames.”

Dierdre, still a good fifteen feet ahead, did not turn back, her eyes fixed on the roasting pigs.

“Dierdre!” Kyra hissed, feeling a sense of alarm. “We must leave this place at once!”

Dierdre, though, still did not listen, and Kyra, throwing caution to the wind, rushed forward to grab her.

No sooner had she reached her when suddenly, Kyra sensed motion out of the corner of her eyes. At the same moment Leo and Andor snarled – but it was too late. From out of the wood there suddenly emerged a group of Pandesian soldiers, casting a huge net before them.

Kyra turned and instinctively reached back to draw her staff, but there was no time. Before she could even register what was happening, Kyra felt the net falling down on her, binding her arms, and she realized, with a sinking heart, that they were all now slaves to Pandesia.

KAPITEL SJU

Alec flailed as he fell backwards, feeling the cold rush of air, his stomach dropping as he plummeted toward the ground and the pack of Wilvox below. He felt his life flash before his eyes. He had escaped the venomous bite of the creature above him only to fall to what would surely be an instant death below. Beside him, Marco flailed, too, the two of them falling together. It was little solace. Alec did not want to see his friend die, either.

Alec felt himself crashing into something, a dull pain on his back, and he expected to feel fangs sink into his flesh. But he was surprised to realize it was the muscular body of a Wilvox writhing beneath him. He had fallen so quickly that the Wilvox had had no time to react and he had landed flat on its back, it cushioning his fall as he knocked it to the ground.

There came a thump beside him, and Alec looked over to see Marco land atop one another Wilvox, flattening it, too, at least long enough to keep its snapping jaws away. That left only two other Wilvox to contend with. One of them leapt into action, lowering its jaws for Alec’s exposed stomach.

Alec, still on his back, a Wilvox beneath him, allowed his instincts to take over, and as the beast leapt on top of him, he leaned back, raised his boots and put them up protectively over his head. The beast landed on top of them and as it did, Alec shoved with his feet and sent it flying backwards.

It landed several feet away in the snow, buying Alec precious time – and a second chance.

At the same time, Alec felt the beast beneath him wiggle out. It prepared to lunge and as it did, Alec reacted. He spun around quickly, wrapping one arm tightly around its throat in a chokehold, holding it close enough so that it could not bite, and squeezing as hard as he could. The creature struggled like mad in his grip, trying desperately to snap at him, and it took all of Alec’s might to contain it. Somehow, he did. He squeezed tighter and tighter. The beast jerked away, turning and rolling in the snow, and Alec held on and rolled with it.

Out of the corner of his eye Alec spotted another beast charging for his now-exposed back, and he anticipated the feel of fangs sinking into his flesh. He had no time to react, so he did what was counterintuitive: still holding the Wilvox, he rolled onto his back, holding it out in front of him, its back atop his stomach, its legs kicking in the air. The other beast, airborne, landed with his fangs – and instead of finding a target in Alec, the fangs sunk into the exposed belly of the other beast. Alec held on tight, using it as a shield, as it shrieked and squirmed. Finally, he felt it go limp in his arms as its hot blood poured out all over him.

It was a moment both of victory and of profound sadness for him: Alec had never killed a living thing before. He did not hunt, like most of his friends, and he didn’t believe in killing anything. Even though he knew the beast would have surely killed him, it still hurt him to see it die.

Alec suddenly felt a searing pain on his leg and he cried out and looked down to see another Wilvox biting him. He kicked his leg away before the fangs could sink any deeper and immediately jumped into action. He shoved the dead beast off of him, and as another Wilvox lunged for him, he scrambled to think. He felt cold steel pressing into his belly, and he remembered: his dagger. It was small – yet it might be just enough to do the trick. In a final act of desperation, Alec grabbed the dagger, stiffened his arm, and held it out in front of him.

The Wilvox came down and as it lowered its jaws for Alec, its throat was impaled on the blade. It let out an awful shriek as Alec held tight and the blade sank all the way in. Its blood poured all over Alec as it finally went limp, its razor-sharp fangs just inches from his face, its dead weight atop him.

Alec lay there, his heart thumping, unsure if he was alive or dead, covered in blackness from the beast’s matted fur, which stuck to his face. He felt his leg throbbing where he had been bit, heard himself breathing, and he realized he was, somehow, still alive.

Suddenly a shriek ripped through the night air, and Alec snapped out of it and remembered: Marco.

Alec looked over to find Marco in dire straits: he was wrestling with a Wilvox, rolling in the snow, it snapping at him as he barely held back its jaws. As the beast snapped again, Marco’s hands, slick with blood, slipped, and the beast’s fangs came down and grazed his shoulder.

Marco cried out again, and Alec could see there wasn’t much time. The other Wilvox lunged for Marco, too, who lay there prone, his back exposed, about to be killed.

Alec burst into action, not stopping to think twice about risking his life to save his friend. He ran for Marco with all he had, praying to God he made it before the beast did, each of them about ten feet away. They leapt into the air at the same time, the Wilvox to tear Marco apart and Alec to jump in the beast’s way and take the injury in his stead.

Alec made it just in time, and as he did, he suddenly felt the horrific pain of the Wilvox’s fangs sinking into his arm instead of Marco’s. He had achieved his objective, had spared Marco from a lethal bite, but he had received a horrific bite in his stead, the pain intense.

Alec tumbled with the beast, throwing it off of him, clutching his arm in pain. He reached into his belt for his dagger, but he could not find it – and he remembered, too late, that he had left it lodged in the other beast’s throat.

Alec lay on his back, barely holding back the Wilvox, now on all fours on his chest, and he felt himself losing strength. He was exhausted from the wound, from the fighting, and he was too weak to fight off this creature, all muscle, and determined to kill. As it leaned in, ever closer, its saliva dripping onto Alec’s face, Alec knew he was out of options.

Alec looked for help from Marco, but he saw his friend still wrestling with a Wilvox himself, and losing strength, too. They would both die here, Alec realized, beside each other in the snow.

The Wilvox on top of him arched its back and prepared to sink its fangs into Alec’s chest with one final strike, which Alec knew he was too weak to resist – when suddenly, it froze. He was baffled as it lingered there, let out an awful cry of agony, then collapsed limply on top of him.

Dead.

Alec was stumped. Had it been shot in the back by an arrow? By whom?

As he sat up to figure it out, Alec suddenly felt something awful and cold and slimy slithering up his leg – colder even than the snow. His heart skipped a beat as he looked down and realized it was the snake. It must have slithered down the tree and struck the Wilvox, killing it with its lethal venom. Ironically, it had saved Alec.

The snake-like creature slithered slowly, alternately crawling on its legs, like a millipede, around the dead Wilvox, coiling itself around its body, and Alec felt a terror even greater than he had when the Wilvox was on top of him. He scurried out from under it, eager to get away while the snake was distracted.

Alec scrambled to his hands and knees and rushed forward and charged the Wilvox still pinning down Marco. He kicked it as hard as he could, its ribs cracking as it went rolling off his friend, right before it could bite him. The beast whined and rolled in the snow, clearly caught off guard.

Alec yanked Marco to his feet, and Marco turned and charged the beast, kicking it as it tried to get up, again and again in the ribs. The beast rolled several feet, down a bank of snow, until it was out of sight.

“Let’s go!” Alec urged.

Marco needed no prodding. They both took off, racing through the wood, the snake still coiled around the Wilvox, hissing and snapping at them as they went, barely missing them. Alec sprinted, his heart pounding in his chest, wanting to get as far away from here as possible.

They ran for their lives, bumping into trees, and as Alec glanced back over his shoulder, wanting to make sure they were in the clear, he saw something that made his heart drop: the final Wilvox. It just would not stop. It scrambled back up the snow bank, and now hunted them down as they ran. Much faster than they, it bounded through the snow, bearing down on them, its jaws widening, more determined than ever.

Alec looked forward and spotted something up ahead: two boulders, taller than he, a few feet apart, a narrow crevice between them. He suddenly had an idea.

“Follow me!” Alec cried.

Alec ran for the boulders as the Wilvox closed in behind them. He could hear it panting behind him in the snow, and he knew he had only one chance to get this right. He prayed his plan worked.

Alec leapt over the boulders, landing on the other side in the snow, as Marco did the same, right behind him. He stumbled in the snow, then turned and watched the Wilvox follow. It leapt up, too, and as he had hoped, the beast, unable to climb, and slipped on the rock and got lodged in the narrow crevice between the boulders.

It wiggled, trying to break free, but it could not. Finally, it was trapped.

Alec turned and examined the beast, breathing hard, flooded with relief. In pain, scratched up, the small bite on his leg hurting, and the big bite on his arm killing, Alec finally realized the nightmare was over. They were alive. Somehow, they had survived.

Marco looked at Alec, eyes filled with admiration.

“You did it,” Marco said. “The kill is yours.”

Alec stood there, hardly a foot away from the helpless beast, which was snarling, wanting to tear them apart. He knew he should feel nothing but hatred for it. But despite himself, he pitied it. It was a living thing, after all, and trapped, helpless.

Alec hesitated.

Marco reached down, picked up a jagged rock, and handed it to him. Alec held the rock, sharp and heavy, and knew that one decisive blow could kill this creature. He held the rock, feeling the cold weight of it on his palm, and his hand trembled. He could not bring himself to do it.

Finally, he dropped it in the snow.

“What is it?” Marco asked.

“I can’t,” Alec said. “I can’t kill something helpless. However much it may deserve it. Let us go. It can’t harm us now.”

Marco stared back, shocked.

“But it will break free!” he exclaimed.

Alec nodded.

“It will. But by then, we shall be far from here.”

Marco furrowed his brow.

“I don’t understand,” he said. “It tried to kill you. It wounded you – and me.”

Alec wished he could explain it, but he did not fully understand it himself. Finally, he sighed.

“It was something my brother once said to me,” Alec said. “When you kill something, you murder some small part of the world.”

Alec turned to Marco.

“Let’s go,” Alec said.

Alec turned to go, but Marco held out a hand and stepped forward.

“You saved my life,” Marco said, reverence in his voice. “That wound on your arm you received because of me. If it wasn’t for you, I’d be dead back there. I owe you.”

“You owe me nothing,” Alec replied.

“You risked your life for me,” Marco said.

Alec sighed.

“Who would I be if I did not risk my life for others?” Alec said.

They clasped arms, and Alec knew that no matter what happened, no matter what dangers lay ahead of them, he now had a brother for life.

KAPITEL ÅTTA

Merk stood in the mud, opposite the ten remaining thugs, all facing him nervously. They held before them their crude weapons and looked back and forth from their dead leader to Merk, now all seeming less certain of themselves. As flames burned all around him, black smoke stinging his eyes in waves, Merk remained calm, preparing for the confrontation to come.

“Drop your weapons and run,” Merk said, “and you will live. I won’t offer again.”

One of them, a tall brute with wide shoulders and a scar across his chin, grunted back.

“You’re a proud one, aren’t you?” he said in a thick accent Merk did not understand. “You really think you can take us all?”

“There are still ten of us and one of you,” another called back.

Merk laughed, shaking his head.

“You still don’t understand,” he said. “You’re already dead. You just don’t know it yet.”

He stared back at them with his cold, black eyes, the eyes of a killer, and he could see the fear starting to take hold. It was a look he’d recognized his entire life.

One of the men suddenly let out a shout and charged, raising his sword, filled with more bravado than skill. An amateur mistake.

Merk watched him come out of the corner of his eye but did not let on that he knew. He waited and watched, and at the final moment, as the sword came down for his back, he squatted low and felt the thug rush forward. As he felt his body against his back, his sloppy sword slash whiz over his head, he grabbed the thug and threw him over his shoulder. The man went flying, landing on his back in the mud before him, and Merk stepped forward and with his boot, expertly and precisely crushed his windpipe, killing him.

That left nine.

Another thug charged, swinging his sword down at him, and as he did, Merk calmly took the sword from the man he had just killed, sidestepped, and sliced the man’s stomach, sending him keeling over.

Two more broke off and charged together, one swinging a crude flail and the other wielding a mace. The flail was a clumsy swing, all power and no finesse, and Merk merely jumped back and let the spiked ball whiz by his face, then stepped forward and plunged his dagger into the man’s waist. In the same motion he spun, as the other attacker swung his mace, and slashed his throat.

Merk grabbed the man’s mace, turned, planted his feet, and threw the mace at another charging attacker; it sailed end over end and smashed the man’s eye socket, stopping him in his tracks and knocking him out.

The five remaining thugs now looked at Merk, then back to each other, exchanging looks of fear and wonder.

Merk smiled as he wiped blood off his lip with the back of his hand.

“I’m going to enjoy watching you all die here, in the same place you killed this nice family.”

One of them scowled.

“The only one who’ll be dying here is you,” spat one.

“A few lucky blows,” said another. “We still outnumber you five to one.”

Merk smiled.

“Those odds are starting to look a lot worse for you now, aren’t they?” he replied.

“You got anything else to say before we kill you?” another snapped, a big man speaking in an accident Merk did not recognize.

Merk smiled.

“That’s what I like,” Merk replied. “Courage in the face of death.”

The man, bigger than all others, threw down his weapon and charged Merk, as if to tackle him and drive him down to the mud. Clearly, this man wanted to fight on his own terms.

If there was one thing Merk had learned, it was never to fight on another man’s terms. As the clumsy oaf charged him, his thick hands stretched out before him to tear him apart, Merk made no effort to get out of the way. Instead, he waited until the man was a foot away, squatted, and brought his dagger straight up as the man lowered his chin. It was an uppercut with a knife.

He impaled the blade in the man’s throat in an upward motion, dropping him straight down to the ground. The thug fell face-first, dead, the blood pooling in the mud.

The four remaining looked down at their huge compatriot, lifeless, and this time they held real fear in their eyes.

The thug nearest him raised his hands, shaking.

“Okay,” he said. “I’ll leave.” The boy, hardly older than twenty, threw his sword down to the mud. “Just let us go.”

Merk grinned, feeling his veins burning with indignation at the sight of the dead family, at the smell of the smoke burning in his nostrils. He stooped down and casually picked up the boy’s sword.

“Sorry, my friend,” Merk said. “That time has passed.”

Merk charged forward and stabbed the boy in the heart, holding him tight as he pulled his face close.

“Tell me,” Merk seethed, “which one of this precious family did you murder?”

The boy gasped, blood trickling from his mouth as he fell dead in Merk’s arms.

The three thugs all charged for Merk at once, as if realizing this was their last desperate chance.

Merk took two steps forward, jumped in the air, and kicked one in the chest, knocking him to the ground. As another swung a club for his head, Merk ducked, then rammed his shoulder into the man’s stomach and threw him over his shoulder, sending him landing on his back. Merk stepped forward and with his boots crushed one man’s windpipe, then stepped on the other’s chin and snapped his neck, killing both.

That left one.

The sole survivor rushed forward nervously and swung a sword for his head; Merk ducked, feeling it whiz by, and in the same motion grabbed a club from the ground, swung around, and whacked the man on the back of the head. There came a crack, and the man stumbled forward and landed in the mud, out cold.

Merk saw him lying there and knew he could kill him – but he had another idea: he wanted justice.

Merk dragged the man to his feet, holding him in a chokehold as he dragged him forward. He walked him across the mud, toward the girl, who stood there, aghast, hatred in her eyes.

Merk stopped a foot away from her, holding the writhing man tight.

“Please, let me go!” the man whined. “It wasn’t my fault!”

“The decision is the girl’s,” Merk snarled in the man’s ear.

Merk saw the grief, the desire for vengeance, in her eyes. With his free hand he reached into his belt and handed her his dagger, hilt first.

“Please, don’t,” the man sobbed. “I didn’t do anything!”

The girl’s expression darkened as she grabbed Merk’s dagger and stared back at the man.

“Didn’t you?” she asked, her voice cold and hard. “I watched you kill my mother. I watched you kill my family.”

Without waiting for a response, the girl lunged forward and stabbed the man in the heart.

Merk felt the thug stiffen in his arms as he gasped, and was surprised and impressed by the girl’s perfect strike, her ruthlessness.

The man’s body went limp, and Merk let him drop down to the ground, dead.

Merk stood there facing the girl, who held the bloody dagger in her hand, and looked down at the corpse. She was breathing hard, her face still filled with fury, as if her desire were unfulfilled. Merk understood the feeling, all too well.

She slowly looked up at him, and as she did, her expression shifted, and he could see the gratitude in her eyes. And for the first time in as long as he could remember, he felt good about himself. He had saved her life. For a fleeting moment, at least, he had become the person he wanted to be.

With the battlefield still, with all the thugs dead, Merk allowed himself to lower his guard, just for a moment. He stepped forward to embrace the girl, to hold her, to let her know that everything would be okay.

Men när han gjorde det, märkte han plötsligt rörelse i hörnet av sitt synfält. Han vände sig om och var chockad över att se pojken med pilbågen, den han trodde att han hade dödat, stod på sina ostadiga fötter, han hade till och med fortfarande svärdet genom sitt bröst. Han höll pilbågen med skakiga armar, och riktade rätt mot Merk. För första gången i sitt liv, blev Merk överraskad. Hans sätt att bry sig om flickan hade fått hans sinnen att försvagas. Det kom ett hemskt ljud av en pil som avfirades, och Merk stod där, fastfrusen, han hade ingen tid att reagera. Allt han kunde göra var att hjälplöst kolla på när pilen flög genom luften, rätt mot honom.

Mindre än en sekund senare, kände han de hemska smärtan av en pil som träffade honom i ryggen och gick in i hans kropp. Merk sjönk ner till knäna, han spottade blod, och när han gjorde det, det som förvånade honom mest var inte att han skulle dö, utan att han skulle dö här, på grund av en pojke, i leran, mitt i ingenstans, så nära, efter en så lång resa för att starta sitt liv på nytt.

KAPITEL NIO

Kyra kämpade mot det tunga nätet när det föll ner över henne, tagen på bar gärning, och hon försökte desperat att frigöra sig. Nätet, som kastades av flera soldater, var gjort av stålmaskor, det måste ha vägt hundra kilo, och hon märkte hur hon drogs ner av det tjocka repet när männen drog från varsin sida. De drog igen, och hon blev tillplattad, med ansiktet nere i snön med alla de andra, nertrycka. Andor och Leo morrade våldsamt, bockade, fräste, och Leo vände och sänkte ner sina huggtänder i nätet, trots att det inte var lönt, stålet var alldeles för hårt för att tugga sig igenom.

När Kyra kollade på när de Pandesianska soldaterna närmade sig, med sina svärd och hillebarder, så sparkade hon sig själv för att hon inte var mer alert. Hon visste att om hon inte hittade en väg ut, skulle de alla bli slavar, med ett brutalt fångenskap, och just nu, en säker död. Hon kunde inte låta det hända.

Men det viktigaste var att hon inte kunde svika sin far. Kosta vad det kosta ville, hon var tvungen att fly. Kyra kämpade med att försöka nå sin stav, men hon kunde inte nå henne, hennes armar trycktes ner till marken. Hon försökte desperat att frigöra sig och hon visste att situationen var stressad. Kyra vände sig om för att se Andor använda sin enorma styrka, för att på något sätt resa sig, Till hennes förvåning, vred han på nacken, blottade sina enorma huggtänder, och slet rätt genom nätet. Det var den mest fantastiska sak Kyra någonsin sett.

Denna mirakulösa best, ett rent muskelpaket, tuggade sig genom stålrepet, och i ett stadie av raseri, höjde han nätet för alla, och en stund senare, var Kyra fri. Andor sprang framåt och sänkte ner sina huggtänder i bröstet på den närmaste soldaten, en man vars ögon var tre gånger så uppspärrade än innan. Mannen föll till marken, med en omedelbar död. Andor svingade sedan sitt huvud åt sidan när en annan soldat svingade sitt svärd mot honom, och använde sina huggtänder för att skära genom bröstet på soldat nummer två.

Två soldater till gjorde ett utfall framåt bakifrån och Andor lutade sig tillbaka och sparkade dem med sina kraftiga hovar, och slog dem medvetslösa. Kyra såg en soldat spänna sin pilbåge mot Andor, och hon insåg att han skulle bli dödligt skadad. Hon fick en känsla av panik, då hon insåg att hon inte skulle kunna nå fram i tid. ”LEO!” skrek hon, då hon visste att Leo instinktivt skulle veta vad som behövde göras. Leo reagerade direkt: han sprang genom snön, hoppade upp i luften och landade med alla fyra på soldatens bröst, och sänkte ner sina huggtänder i hans hals medan soldaten skrek-

Han slogs ner till marken och pilen flög ofarligt upp i luften, bort från Andor. Två andra soldater gick fram, båda höjde sina bågar och sikta mot Andor, och Kyra drog fram sin stav, knäckte den på mitten, och gick fram och kastade varje halva. De flög genom luften som spjut, och båda spetsiga stavarna spetsade varsitt bröst på varsin soldat. Männen skrek när de föll bakåt på sina ryggar, med sina pilar som sköts ofarligt upp i luften återigen, det enda som träffades var ett par grenar.

Kyra hörde ett ljud, och kände något svinga förbi hennes huvud, Hon vände sig om och såg ett spjut flyga förbi och missa henne precis, och såg två andra soldater springa mot henne, knappaste 15 meter ifrån. Båda såg ut att vara fast beslutna över att döda henne när de drog sina svärd. Kyra var i stridsläge, och tvingade sig själv att fokusera: hon sträckte sig och drog sin både, la en bil och sköt. Hon väntade inte för att se om den träffade sitt mål innan hon sköt igen.

Varje pil träffade varsitt bröst av en soldat när de sprang mot henne, och sedan föll de. Kyra hörde plötsligt ett ljud ett ljud som kom från den mörka skogen. Hon vände sig om, för sent, för att inse att en soldat hade smugit upp bakom henne, med sitt svärd högt, och var i färd med att hugga av hennes arm. Hon samlade sig själv, mannen var för nära för att hon skulle kunna göra något. Men istället skrek soldaten, och föll livlös ner i snön bredvid henne.

Kyra stirrade, förvånad, och undrade vad som hade hänt. Hon kollade upp och såg Dierdre stå ett par meter ifrån, med sin båge höjd, som precis hade avfirats. Hon kollade ner för att se en pil sitta i den döda soldatens rygg. Hon kände ett rus av tacksamhet. Hon såg en häftighet i sin väns ögon som hon inte hade sett förut, hon kunde se att hämnden hennes vän tog ut på dessa Pandesianer var renande för henne.

Kyra trodde att striden var över, men plötsligt hörde hon grenarna knaka i skogen, och hon vände sig om för att se en soldat springa iväg. Hon tänkte tillbaka på vad som hände senaste gången hon lät någon springa iväg, och utan att tänka sig för, vände hon sig om, siktade på honom, höjde sin pilbåge, och sköt. Pilen träffade han i ryggen och mannen föll med ansiktet ner i snön. Dierdre kollade på henne överraskat, men denna gång, kände Kyra ingen ångest. Kyra undrade vad det var som hände med henne. Vad höll hon på att bli?

Kyra stod där, andades tungt i tystnaden, övervakade blodbadet. Flera soldater låg där, med deras blod sipprande i snön, alla döda. Hon kollade på Andor, Leo och Dierdre, och insåg sakta att de hade vunnit. De fyra hade blivit en. Kyra kysste Leos huvud och gick sen fram till Andor, som fortfarande morrade åt de döda soldaterna, och kliade honom i manen. ”Du gjorde det pojken,” sa hon tacksamt till honom. ”Du befriade oss.” Andor gjorde ett läte, som ett spinnande ljud, fast hårdare, och för första gången mjuknade hans attityd lite. Dierdre skakade ångerfullt på huvudet. ”Du hade rätt,” sa hon. ”Det var dumt av mig att gå hit. Jag är ledsen.”

Kyra vände sig om och kollade bort mot skogslinjen, rakt över öppningen, och kom ihåg maten. Grisarna grillades fortfarande, med hundratals Pandesianer bredvid, och de hade fortfarande inte märkt av deras närvaro. Hon såg alla vagnarna, och även pojkarnas alla ansikten, och det plågade henne. ”Vi ska vara glad aatt de inte såg oss.” sa Dierdre. ”Detta måste ha varit en patrull. Låt oss gå, vi behöver komma så långt härifrån som vi kan innan de gör det.”

Men Kyra skakade långsamt på huvudet. ”Jag tänker raka motsatsen.” svarade Kyra. Dierdre rynkade pannan. ”Vad menar du?” Kyra kollade över sin axel, mot friheten, och hon visste att det säkraste skulle vara att rida bort tyst och snabbt, och fortsätta på sitt uppdrag. Men ibland kände hon att det var omvägarna på resan som visade sig betyda mest. Det kändes som om hon blev testad. Hur många gånger hade hennes far sagt till henne att det ultimata uppdraget i livet är att inte lämna någon bakom sig? Hur långt man reste, hur högt man klättrade, hur långt du sprider dig, vid slutet av dagen, var det enda man kunde dömas för, inte hur långt man hade rest, utan hur mycket man hade kollat tillbaka. Hur många man hade tagit med sig.

Hon började att förstå. Här var hennes test: en öppen väg mot frihet, till säkerhet. Eller en väg full med fara, bakom henne, på andra sidan öppningen, för att fria pojkarna som hon inte ens kände. Det var det som kändes som den rätta saken att göra. Och var det inte rättvisa som betydde mest? Hon kände hur det brände i sina ådror. Hon var tvungen att riskera sitt liv, vilken fara det än var. Om hon skulle vända sin rygg mot dem, vem skulle hon då vara?

”Du tänker inte vad jag tror att du tänker?” frågade Dierdre, och lät skeptisk. Kyra nickade. ”Det är långt att rida över den öppningen.” Sa hon, medan en plan formades i hennes huvud. ”Men våra hästar är snabba.” ”Och sen vad?” frågade Dierdre i misstro. ”Det är en hel armé där ute. Vi kan inte springa ifrån dem. Och vi kan inte bekämpa dem. Det kommer vara lika med döden.” Kyra skakade på huvudet. ”Vi kommer att springa mot vagnarna. Vi kommer att slå sönder kedjorna och frita pojkarna, och när de är lösa, har Pandesianerna större problem att ta itu med.” Dierdre log ett brett leende. ”Du är vild och vårdslös.” Sa hon. ”Jag visste att det fanns en anledning till att jag tyckte om dig.”

De utbytte ett leende, och utan ett ord, satt de upp på sina hästar och sprang i väg, galopperande mot öppningen, och kastade all försiktighet i vinden. Gruppen rusade genom öppningen, Kyras hjärta slog hårt i hennes bröst när hon red genom snön i månljuset, vid slutet fanns hundratals Pandesianer, som inte hade sett henne än. Hon visste att om de såg henne före hon var nära nog, så skulle de inte klara det. När de red greppade Kyra sitt svärd som hon hade snott från en död soldat, utan att någon märkte. Dessa män var tydligen distraherade av eldarna, deras festande, och deras drickande för att hålla koll på en liten grupp som attackerade mitt i natten.

Kyra rusade genom öppningen, med sitt adrenalin rusande så vilt att hon knappt kunde se rakt. Och när hon närmade sig slutet av öppningen, när vagnarna kom närmare, så såg hon pojkarnas ansikte i detalj, de kollade ut desperat, och hon såg att några av dem började att se henne, och förstå. Deras ansikten, som nyligen var så desperata, fylldes plötsligt med hopp. ”Här borta!” skrek en pojke och avbröt nattens tystnad. ”Fria oss!” skrek en annan. En stor kör började att ljuda innanför burarna, följt av järn som klingade när pojkarna skakade i gallren. Kyra försökte desperat att få dem att bli tystare, men det var för sent, Pandesianerna började att märka av henne. ”Du där! Stanna!” befallde en Pandesian, skrikande i natten. Soldater reste sig och började springa mot dem.

Kyras hjärta slog, hon insåg att hennes fönster smalnades av, om hon inte fritog pojkarna innan Pandesianerna hann fram, så skulle hon vara död. Nu var hon några få meter ifrån, hon sparkade Andor hårdare, samtidigt som Dierdre sparkade sin häst, och de båda höjde sina svärd och högg ner burarna som var fyllda med skrikande pojkar. Kyra saktade inte ens ner när hon red upp bredvid en bur, höjde sitt svärd och högg ner det med ett kraftigt sving, siktande på de tjocka järnkedjorna. Gnistor flög när kedjan föll i bitar och föll ner till marken med ett högt kling.

Metalldörren öppnades och det kom ett högt skrik och ett ljud av upprymdhet från dussin av pojkar som rusade ut kom. Alla gick över varandra, snubblade i snön, vissa hade skor, vissa inte. Vissa sprang därifrån, mot säkerheten i skogen; men de flesta vände om och attackerade mot den kommande väggen av Pandesianska soldater, med hämnd i sina ögon. Kyra och Dierdre sprang från bur till bur, slog sönder kedjor och öppnade dörrar, fritog en efter en. En dörr ville inte ge vika, och Leo rusade fram och bet sönder gallren med sina huggtänder, och drog upp dörren. En annan dörr satt fast, och Andor lutade sig tillbaka och stegrade sig och sparkade mot gallren tills de gav vika.

Snart vällde hundratals med pojkar ut i öppningen. De hade inga vapen, men de hade hjärta, en kraftig vilja över att hämnas mot de som hade tagit dem till fånga. De Pandesianska soldaterna måste ha insett, för även när de attackerade, så började deras ögon att fyllas med tvivel och tvekan. Pojkarna släppte ut ett högt skrik när de rusade ut mot soldaterna. Pandesianerna höjde sitt svärd och dödade några av dem, men pojkarna kom alldeles för snabbt och snart hade soldaterna ingen plats för sina manövrar. Högen med pojkar tacklade ner dem till marken och snart var det öga mot öga. Vissa pojkar slog soldaterna medvetslösa och tog deras vapen, för att sedan attackera mot andra. Snart var armén med pojkar beväpnade.

Skogens öppning blev snabbt fylld med skrik, ljudet av befriade pojkar och Pandesianska soldater som dog. Kyra som var tillfredsställd, utbytte en blick med Dierdre. Deras jobb här var avklarat. Pojkarna hade fått sin frihet, nu var det upp till dem att vinna den. Kyra vände sig om och rusade tillbaka mot trädlinjen, bort från öppningen, och när hon kollade tillbaka såg hon ett par Pandesianska bågskyttar som hade sitt sikte på dem. Hon skyndade på Andor ännu mer och duckade, och med ett sista rus lämnade de öppningen och kom ut i skogen, omfamnade av mörkret. Precis när de kom ut i skogen, seglade en sista pil förbi, missade henne precis och bäddade in sig själv i ett träd med ett smack.

De red tillbaka in i mörkret, gick norrut igen, mot havet, vart det än var. Bakom dem försvann ljudet av strid, av hundratals pojkar som omfamnade deras frihet. Hon hade ingen idé vad vägen framför henne skulle ge, men det betydde inte mycket: hon hade inte fegat ur från en strid, och det betydde mer än någonsin.

KAPITEL TIO

Duncan höjde sitt svärd högt, ljöd ett krigsrop, och ledde sina män när han oförskräckt attackerade, redo att möta Pandesianernas arme som vällde ut ur Esephans baracker. Dessa män hade tydligen återhämtat sig från chocken av att ha blivit attackerade mitt i natten, av att deras flotta hade börjat brinna i hamnen, och Duncan var själv förvånad över all skada han lyckats tillfoga. Natthimlen stod i brand av det som återstod av flottan, det sken upp hamnen och himlen.

Hur stor den skadan än var, var där fortfarande en armé framför honom. Denna Pandesianska garnison var stationerad på land, många fler än hans män. En oändlig ström fortsatte att välla ur när stenportarna öppnades upp ännu mer, alla var professionella soldater, fulla med de bästa vapnen, och alla var de vältränade och längtade efter strid. Duncan visste att den riktiga striden hade inte ens börjat. Duncan var stolt över att se att ingen av hans män gav upp, alla red bredvid honom, och hoppades tillsammans med honom. Alla hoppade på sina hästar, med svärd, yxor och hillebarder höjda, spjuten var siktade, och männen var förberedda för död och ära.

Duncan var stolt över sig själv för att han alltid var först in i striden, längst fram bland sina män, och han hade bestämt sig för att det inte skulle vara annorlunda denna gången. Han rusade framåt och skrek sitt krigsrop när han höjde sitt svärd högt och drog ner det mot en sköld på en Pandesiansk soldat, en man som, med tanke på sin rustning, verkade vara en befälhavare. När Duncans svärd träffade, flög gnistor och ett högt kling lät, den första gnistorna i denna striden. Soldaten svingade tillbaka, och Duncan, som förutsåg detta, parerade, och svingade sedan tillbaka och träffade mannen i bröstet, vilket fick han att trilla ner från sin häst och landa på marken, den första döden i striden.

Natthimlen var fylld med svärd som mötte varandra, sköldar som mötte svärd, och yxor, hällebarder, och män som skrek när de föll ner från sina hästar och hackade varandra i bitar. Stridslinjerna blev snabbt suddiga när de båda sidorna smälte in i varandra, båda kämpandes våldsamt för att överleva. Duncan såg Anwin bredvid honom, svingande en klubba och såg dess spikar träffa en soldat och slå ner honom baklänges från sin häst. Han såg Arthfael höja sitt spjut och spetsa halsen på en annan soldat framför honom, en bred man som hade höjt sitt svärd mot Duncan.

Han såg en av sina största soldater, svinga sin hillebard i sidled, och högg en Pandesian i sin axel och slog av honom sidled från sin häst. Duncan fylldes av stolthet för sina män. De var alla bra soldater, de bästa Escalon hade att erbjuda, och alla kämpade oförskräckt för deras hemland. För deras frihet. Pandesianerna kämpade tillbaka precis lika oförskräckt. De var en professionell armé, en som hade erövrat i flera år, och inte en armé som man kunde skrämma bort lätt. Duncans hjärta föll när han såg många goda män falla vid hans sida, män han hade känt och kämpat vid hans sida hela hans liv. Han såg en man, knappt i hans sons ålder, falla bakom honom när ett spjut spetsade honom i axeln. Han såg en annan man förlora sin hand när en stridsyxa högg av den.

Duncan kämpade tillbaka med allt han hade, högg sig fram genom blodbadet, svingade med sitt svärd mot soldater höger och vänster om sig, skyndade på sin häst och tvingade sig själv framåt med allt han hade, mycket djupare in bland fienden än hans män. Han visste att stannade han skulle han vara död. Han märkte snart att han var helt inne i striden, omringad av fiender på alla sidor. Det var så han tyckte om att slåss, för hans liv.

Duncan svingade och högg från sida till sida, och överraskade Pandesianerna; de var klart överraskade över att en fiende hade tagit sig så djupt in i deras armé. När han inte svingade med sitt svärd, höjde han sin sköld för att blockera andra svärd, klubbor och för att slå ner soldaterna från sina hästar. Han visste att ibland kunde en sköld vara det bästa, och mest oväntade vapnet. Duncan vände sig om och skallade en soldat, och drog sedan ett svärd från en annans hand, drog han nära och högg han i magen med en kniv. Under samma stund fick Duncan ett svärd rätt över axeln, ett riktigt smärtsamt slag. En stund senare fick han även ett på låret. Han vände sig om och dödade båda soldaterna som skadat honom. Skadorna var smärtsamma, men de var båda ytliga, och han hade lidit nog av sår tidigare i sitt liv, så han skulle inte låta dessa hindra honom. Inte mycket senare efter han dödat de som attackerat honom fick han ett kraftfullt slag av en Pandesian i revbenen med en klubba, och stunden senare trillade han av sin häst och ner bland fiendens soldater.

Duncan skakade bort stjärnorna och reste sig upp, med svärdet i sin hand och redo för handling, och märkte att han stod mot en blandning av soldater, vissa stod upp, andra satt på sin häst. Han reste sig, tog tag i en soldat i hans ben, och drog av honom från sin häst. Mannen föll och omedelbart hoppade Duncan upp på hans häst. Han tog hans lans och i processen där han svingade med den, knockade han ner tre soldater från deras hästar och skaffade lite utrymme.

Striden fortsatte, och en oändlig ström av Pandesianska soldater fortsatte att välla ut ur barackerna, och med varje kompani av män som anlände, visste Duncan att deras odds blev värre. Han såg sina män börja tvivla: en av hans yngre krigare fick ett spjut i revbenen, blodet välde ut ur hans mun, och en krigare som precis gått med i hans armé tog ett dödligt hugg från ett svärd i bröstet. Duncan vägrade dock ge upp; det var inte den han var. Det skulle inte retireras, oavsett odds. Han hade varit med om alldeles för många strider som hade sett dåliga ut, och aldrig hade han vänt om och flytt, som många av hans motståndare. Det var det som hade gett honom sitt rykte, och respekten som alla män från Escalon hade. De visste att han kanske ledde dem in i döden, men han skulle aldrig leda dem in i oära.

Duncan dubblade sina ansträngningar, skrek sitt krigsrop och rusade fram med sin häst och hölls in lans i sidled framför honom och tog ner flera soldater. Han attackerade till fots, djupare in bland alla män, och använde sin lans för att slå ner soldater i varje riktning. Det var ett självmordsförsök, det visste han, men han brydde sig inte längre, och just då, när han inte längre brydde sig längre, kände han en stark befrielse, en stark frihet som han aldrig upplevt tidigare.

När Ducans lans höggs av på mitten av en soldat, använde han den vassa delen för att hugga en soldat, sedan släppte han den, drog sitt svärd och svingade med båda händerna, med sin sköld framför sig och han kastade försiktigheten i vinden.

Han svingade och högg tills hans axel blev trött och svetten stack i hans ögon, snabbare än alla andra runt om honom, men snabbt förlorade han hettan. Det var det sista dödsrycket, och medan han visste att han inte skulle klara det, så tog han tröst i att han skulle dö när han gav allt han hade. När Duncans axel blev trött och flera soldater attackerade honom, visste han att han såg döden i vitögat, och plötsligt, kom det ett visslande ljud, som en pil, som följdes av ett smack. Till Duncans förvåning, föll soldaten framför honom, med en pil rätt genom hans bröst.

Där kom en annan, och ytterligare en. Snart var luften fylld med ljudet, och när skriket från Pandesianerna kom, kollade Duncan bakom sig och blev chockad över vad han såg: den mån-upplysta himlen var fylld med pilar, ett hav av dem som flög över huvudet och landade på Pandesianernas sida. Pandesianerna blev spetsade av pilar och dog som flugor, de föll en och en av sina hästar och landade i det blodhavet, med deras rustning klingande och deras hästar, som nu var ryttarlösa, vilt bockande.

Duncan var förvirrad; från början antog han att hans män var under attack. Men sedan insåg han att han fick hjälp. Men av vem? Duncan vände sig om och såg källan där pilarna kom ifrån, och högt uppe på vallarna i Esephus, stod hundratals män, upplysta av facklor. De var Esephansa krigare, och Duncans hjärta lättade. De hade sina bågar spända, placerade sina pilar, och sköt ytterligare en salva i en hög båge mot Pandesianerna. Duncan skrek av glädje. Seavig, hade trots allt bestämt sig för att gå med honom trots alla risker. Plötsligt öppnade Esephus portar och där visade sig, med ett kraftigt krigsrop, Seavig, som red ut framför sina hundratals män, alla stolta krigare från Escalon.

Duncan var överlycklig över synen av sin gamle vän, en man som han hade ridit med in i strid oräkneligt många gånger. Han var en soldat som hade underkuvats av den Pandesianska armén under flera år, och som äntligen visade vart han stod. Han hade återvänt, han var tillbaka till att vara en krigare som Duncan visste att han en gång var. Med en kraftig känsla av momentun, attackerade Seavig och gick med Duncans män, och de började att trycka tillbaka Pandesianerna. De hade klart förväntat sig att män från Esephus skulle lägga sig ner och ge upp. De insåg att Duncans armé ahde dubblats i storlek, och de börjatde att få panik. Han hade sett det alldeles för många gånger på sina fiendens ansikten, och han visste vad det betydde: nu var deras chans.

Duncan rusade framåt, utnyttjade deras rädsla, och drev de bakåt medan han ledde sina män. De Pandesianer som undvek pilarna, högg Duncan och hans män ner med sina svärd. Kaos började att urarta sig när striden började att vänta åt andra hållet. De tvekande Pandesianerna började att backa, och sedan vände de sig om och sprang. Duncan gensköt dem, med sina män tätt bakom, Seavig var nära och ledde sina män till attack, och luften fylldes med segrande rop. När Pandesianerna försökte att ta sig tillbaka till säkerhet i deras stenbaracker, för att stänka porten, kom Duncan dit först, en skallad en, medan han högg en annan med sitt svärd, och sparkade en tredje.

Pandesianerna övergav snart tanken över att stänga porten och sprang tillbaka mot sina baracker. Duncan sökte efter deras befälhavare, och såg honom mitt i armén, dekorerad med Pandesianska medaljer. Duncan högg sig fram genom massvis av soldater, rakt mot honom, tills han till slut kom fram till honom och tvingade honom att slåss mot honom. De stod mot varandra, båda med varsitt svärd, medan en yta rensades och de blev inringad av publik. Duncacn kunde känna deras ögon bränna honom i nacken, och han visste att denna striden skulle avgöra hur striden avslutades.

De både kämpade våldsamt. Denna mannen var mycket bättre på att slåss än de andra, och Duncan var förvånad över den styrka och snabbhet han hade i sina glas. Gnistor flög när deras svärd möttes fram och tillbaka, medan ingen av dem fick tillräckligt med utrymme, och de drev varandra från en ände till en annan. Här, var äntligen en motståndare som Duncan kunde respektera, han ångrade att han inte var en krigare från Escalon. Till slut, halkade Duncan, som förlorade styrka, och när han gjorde det, såg han sin öppning. Ledaren höjde sitt svärd, och Duncan kastade sig framåt och tacklade honom med sin axel rätt in i hans mage. Duncan drev ner honom mot den snötäckta marken, tryckte ner honom och drog sitt korta svärd, och pressade det mot hans hans.

”RETIRERA!” Befallde Duncan, när publiken blev tyst och ett mumlande ljudades runt om dem. ”Retirera, och bli våra fångar, och jag kommer inte döda dig och dina män!” ”Retirera till dig?” spottade mannen tillbaka. ”Du är ingen kung! Du är inte mer än en slav från Escalon!” ”Jag kommer inte fråga igen.” varnade Duncan mörkt. Befälhavaren blinkade flera gånger, flämtande efter luft, och insåg nu Duncans allvarlighet. Till slut, nickade han. ”VI RETIRERAR!” skrek han.

Det kom ett högt skrik av seger från Duncans and Seavigs män, alla Pandesianska soldaterna, med sin ryggar längs muren, hade snabbt lagt ner deras vapen och verkat glada över att acceptera erbjudandet. Inget hade något hjärta kvar för att slåss. När hans män gick förbi honom, mot soldaterna för att ta deras svärd och rustningar, kände Duncan flera starka händer klappa honom på ryggen i beundran. Ett rop efter ett annat steg högt, när männen började inse att de hade uppnått de omöjliga: Pandesia hade besegrats. Esephus, en av de viktigaste städerna i Escalon, hade befriats. Det otänkbara hade hänt. Mot alla odds, vann Escalon.

*

Duncan gick längs hamnen i Esephus, tillsammans med Seavig, Anvin, Arthfael och dussin andra män, medan de inspekterade skadorna. Lukten av rök hängde tungt i luften, eftersom den Pandesianska flottan fortfarande brann, deras seger brann i natten, och då och då kom ett whoosh från en mast som kollapsade från skeppen. Det var som en enda stor hamn var en stor brasa. Alla Duncans och Seavigs män ledde de hundratals fångade Pandesianska soldaterna, i bojor, mot fortets fängelsehåla. Hans män var också upptagna med att sträcka sig över hamnen med långa krokar, drog in delar av flottan, värdefulla skatter och vapen, de drog ibland upp flytande lik, innan de släppte iväg de igen.

Duncan kollade upp och ner längs kustlinjen, som var fylld med lik, den största förstörelse han någonsin sett hända Pandesianska soldater, och antagligen den största skadan han någonsin orsakat med att invadera en armé, och han hade en stark känsla av tillfredsställelse. Facklor släcktes, en o en, när natthimlen långsamt gav vika till en soluppgång, himlen sken upp i en miljon färger, ljusare för varje steg de tog. För Duncan kändes det som om världen föddes på nytt. ”Det är en sak med förundran,” sa Seavig, när han promenerade bredvid Duncan, med sin röst låg och sliten. Duncan vände sig om och kollade på sin vän, med sitt långa, vilda, svarta hår, skägg och buskiga ögonbryn, precis som han kom ihåg honom.

Han såg vindsvept ut, hans ansikte var slitet från alldeles för många dagar ute på havet under den öppna solen. ”Vad är det?” Frågade Duncan. ”Vad hastighet och överraskning kan göra i strid,” svarade Seavig. ”Det kan förvandla förberedda män till objekt med rädsla; det kan tillåta hundratals män besegra tusentals.” Han vände sig om mot Duncan. ”Du var alltid den största av oss alla,” lade han till. ”Vad du gjorde här, under denna natten, kommer att kommas ihåg i all evighet. Du har fritagit vår stora stad, en stad som jag inte trodde kunde fritas. Och du har gjort det mot ett mäktigt rike, samtidigt som du har vetat att hämnd och död har varit en säker sak.”

Seavig lade en hand på hans axel. ”Du är en sann krigare,” lade han till, ”och en sann vän. Mitt folk tackar dig. Jag tackar dig.” Duncan skakade ödmjukt på sitt huvud. ”Vad jag gjorde,” svarade han, ”gjorde jag för rättvisa. För frihet. Inget mer än vad du själv gjorde. Jag gjorde vad den gamla kungen borde gjort flera år sedan. Vad jag själv skulle gjort för flera år sedan. Och glöm inte, vi hade inte vunnit inatt, om det inte hade varit för du och dina män.” Seavig stannade och suckade. ”Och nu?” frågade Seavig. De stannade vid slutet av hamnen, och Duncan vände sig om och studerade sin väns ansiktsuttryck. Seavigs ansikte, fyllda med linjer, slitet och grovt, tilltuffat från säsongerna, av denna stad vid havet och de hårda vågorna och vindarna som formade den. ”Och nu,” svarade Duncan, ”har vi bara ett val. Vad jag började, måste jag avsluta. Retirera, säkerhet, det är förbi. Största delen av Escalon är fortfarande ockuperat. Jag kommer inte att vara säker i Volis längre, och inte du i Esephus. Snart kommer orden att börja spridas, den mäktiga Pandesianska armén kommer att bildas. Jag kan inte vänta, jag måste ta striden till dem, innan de kan förbereda sig. Varje stad i Escalon måste befrias.”

Seavig höjde långsamt sina händer upp mot höfterna, han studerade vattnet, när den tidiga morgonsolen lös upp vackra reflektioner. De stod där och såg på soluppgången, två hårda krigare som njöt av en bekväm tystnad av seger, två krigare som tänkte likadant. ”Jag vet att jag kommer dö en dag,” sa Seavig. ”Det stör inte mig. Jag vill endast dö väl.” Seavig tog en paus, kollade på ebben och tidsvattnet, som guppade längs stenmuren. ”Jag visste aldrig om jag hade styrkan att dö när jag försökte vinna tillbaka min frihet. Du har gjort oss en stor tjänst, min vän. Du har tillåtit mig att komma ihåg vad som betyder mest i livet.”

Seavig sträckte sig och gav Duncan en klapp på axeln med sin grova hand. Jag är med dig, sa han med en allvarlig röst. ”Jag och mina män är med dig. Vi ska rida vid din sida, vart du än ska. Över hela Escalon. Fort till fort. Tills varenda en av oss är fria, till och med till dödens portar.” Duncans hjärta värmdes av hans ord, och han log långsamt tillbaka, glad över att ha sin gamla vän vid sin sida. ”Vart ska vi härnäst, min vän?” Frågade Seavig. Duncan tänkte. ”Vi måste hugga av huvudet först,” svarade han, ”och då kommer kroppen att följa efter.” Seavig kollade frågvist tillbaka. ”Du menar att vi ska ta över huvudstaden?” sa han förstående. Duncan nickade. ”Och vi ska ta Andros,” svarade Duncan, ”vi kommer att behöva deras höga marker. Och männen som äger dessa.”

Seavigs ögon lös av igenkänning och upprymdhet. ”Kos?” Frågade han. Duncan nickade, han visste att hans vän förstod. ”Att nå Kos är inte lätt,” svarade Seavig. ”Vägen är full av Pandesianska garnisoner. Du kommer att vara insnärjd i strid för du ens kommer till klipporna.” Duncan studerade honom, och uppskattade hans insikt. ”Jag är en man från Volis,” svarade Duncan. ”Detta är din region, gamle vän. Du kan terrängen mycket bättre än vad jag kan. Vad är ditt förslag?” Seavig kliade sig i skägget och kollade ut mot havet, klart inne i djupa tankar. ”Om du siktar mot Kos,” svarade Seavig, ” så måste du ta dig till sjön Ire först. Följa kusten, och det kommer att leda dig till Thusius. Det är sjön du behöver. Det är det enda sättet. Går du via land kommar du att fastna i ett krig.”

Han vände sig om och kollade meningsfullt på Duncan. ”Jag kan vägen,” sa Seavig. ”Låt mig visa dig.” Duncan log tillbaka, och tog tag i sin väns arm. ”Jag och mina män kommer att gå nu,” svarade Duncan, som var nöjd med planen. ”Du kan gå med oss när du är utvilad.” Seavig skrattade. ”Utvilad?” Svarade han och log brett. ”Jag slogs hela natten. Jag är mer utvilad än vad jag någonsin varit.”

KAPITEL ELVA

När solnedgången nådde fram till fortet i Volis, letade Aidan frenetiskt, sökte i horisonten efter några tecken på hans far, eller Kyra, eller sina brödrar, eller några av männen. Han hade varit uppe hela natten och känt sig orolig, plågad av mardrömmar av att hans syster trillade ner i en fälla, eller av att hans far blev bränd levande i hamnen. Han hade plågats av dessa tankar under natthimlen, med de skinande stjärnorna, och han hade inte slutat leta sedan dess, han var nervös för deras återkomst. Djupt nere, misstänkte Aidan att de inte skulle återvända till Volis snart, om de ens skulle det. Kyra skulle väst, över Escalon, genom en fruktansvärd terräng, och hans far, bröder och deras män, skulle söderut, in i strid och antagligen in i döden. Aidan brann inombords. Han vill inget annat än att vara med dem, speciellt när det var krig. Han visste att det som hände nu, händer bara en gång i livet, och han kunde inte stå ut med tanken, hur ung han än var, att sitta vid sidan. Aidan visste att han var mindre än alla de andra, fortfarande ung, svag och otränad; ändå kändes det som att det fanns mycket han kunde göra. Han kanske inte skulle kunna kasta ett spjut, eller skjuta en pil, lika bra som de andra, men kan var känd för att vara smart, has resursfullhet, för att kunna se en situation på ett helt annat sätt än de andra, och han kände att han kunde hjälpa sin far på något sätt. Hur som helst visste han att han inte tänkte sitta här, i nästan tomma Volis, långt från all action, säker bakom portarna med kvinnorna och barnen och gässen som sprang runt på gårdsplanen, som om inget hände där ute i världen.

Han bara väntade ut sina dagar, med inget att göra än att vänta på dödsbesked. Han skulle hellre dö än att leva på det sättet. Han kände rörelse i hörnet av hans synfält, och Aidan vände sig om för att se Vidar gå över gårdsplanen med flera män, de släckte sina facklor när de gick, och han gav varenda en av männen varsin post längs hela fortet. Aidan agerade direkt, sprang ner för spiraltrapporna, våning efter våning, han skulle bestämt tränga Vidar tills han hade svaret han ville ha.

Aidan slog ner i marken när han nådde den snötäckta gårdsplanen. Han sprang, med is krossandes under hans skor i morgonen, han andades tung när han springde efter Vidar, som gick mot portarna. ”Vidar!” skrek han. Vidar vände sig om när han såg att det var Aidan, han vände sig om, rullade med ögonen, och ville klart undvika honom. Han började gå därifrån. ”Jag har inga svar till dig, unge Aidan,” skrek han tillbaka samtidigt som han gick därifrån, mot porten med sina män, som blåste på sina händer för att hålla värmen.

Men Aidan saktade inte ner, han sprang för att hinna ifatt. ”Jag måste vet var min far är!” skrek han. Männen fortsatte att gå och Aidan sprang nu dubbelt så fort och halkade på isen tills han till slut kom fram till Vidars sida och drog tag i hans tröja. ”Min far är borta, och det gör mig till befälhavaren över detta fortet!” Insisterade Aidan, och visste att han testade sin lycka, men han var desperat. Vidar stannade och han och hans män började skratta. ”Gör det?” frågade han. ”Svara mig!” pressade Aidan. ”Var är han? Jag kan hjälpa honom! Mitt svärd är lika starkt som era och jag siktar bra!” Vidar skrattade hjärtfullt, och alla hans män likaså, Aidan rodnade. Han skakade sitt huvud och tog tag i Aidans axel, hans hand var stark och försäkrande. ”Du är din fars son,” sa han och log, ”trots det, kan jag inte berätta för dig vart han ska. Jag vet att så snabbt som du får reda på det, kommer du att springa efter honom, och det kan jag inte tillåta. Du är under mina vingar nu, och jag svarar till din far. Du kommer bara vara en påfrestning för honom. Vänta tills du är äldre, där kommer vara andra strider att slåss i.”

Vidar vände sig om och gick, men Aidan tog tag i hans ärm och insisterade. ”Det kommer aldrig bli någon strid som denna!” insisterade Aidan. ”Min far behöver mig. Mina bröder behöver mig! Och jag kommer inte sluta förrän du berättar för mig!” insisterade han igen, och stampade med sin fot. Vidar kollade tillbaka på honom lite mer seriöst, som om han blev förvånad över att han kunde vara så bestämd. Till slut, skakade han långsamt på huvudet. ”Då kommer du att få vänta länge,” svarade Vidar till slut. Vidar skakade av sig Aidans grepp och marscherade iväg med sina män, bort genom portarna, med deras skor som krasade i snön, varje steg lät som en spik i Aidans hjärta.

Aidan ville gråta när han stod där och kollade hjälplöst på när alla gick därifrån, mot den upplysta himlen, lämnade honom ensam i fortet, bakom murarna, som kändes som inget annat än en glorifierad fängelsehåla.

*

Aidan väntade tålmodigt bakom de massiva järnportarna i Volis, han kollade på när solen steg högre på himlen som hans far och hans män patrullerade under. Runt honom började istappar att droppa när snön föll ner från murarna, dagen började långsamt att bli varmare och fåglarna började att sjunga. Men han lät inte det distrahera honom. Han kollade intensivt efter sina fars män, väntade på förändringen som han visste skulle komma. Efter att, han visste inte hur länge, tappade han känseln i sin hand, och hans ben blev stela, när ett nytt skifte av män kom. Den gamla vakten var avslappnad när den nya vaken gick fram till honom, och Aidan såg på när Vidar vänte sig om och gick tillbaka till fortet, tillsammans med sina män. I ordningen som skiftet skedde, visste Aidan att hans tillfälle hade kommit. Aidan gick genom portarna, lämnade fortet lika lugnt som om det var det mest naturliga i världen, vissnade när han gick för att överdriva att han inte var orädd över att bli sedd. De nya soldaterna som vaktade hade en förvirrande blick, klart osäkra på om de skulle stanna honom eller inte.

Aidan ökade sin takt, och hoppades och bad att ingen skulle försöka stoppa honom. För han hade bestämt sig för att lämna, vad som än hände. ”Och vart ska du ta vägen?” sa en av dem. Aidan stannade, med sitt hjärta som slog hårt, och han försökte att inte se nervös ut. ”Sa inte Vidar till dig?” högg Aidan tillbaka med en auktoritär röst, förberedd, han ville överraska dem. ”Han bad mig hämta kaniner.” Soldaterna utbytte en blick. ”Kaniner?” ropade en tillbaka. Aidan gjorde sitt bästa med att försöka vara självsäker. ”Han la fällor i skogen igår,” svarade han. ”De är fulla. Det ska bli vår lunch. Sluta försena mig, vargarna kommer att ta dem.” Med det sagt, vände sig Aidan om och fortsatte gå snabbt, självsäkert, och vågade inte kolla tillbaka, och bad om att de köpte det.

Han gick och gick, hans rygg kliade, han var livrädd för att vakterna skulle springa efter honom och ta in honom igen. När han gick längre från fortet, utan att höra något bakom honom, och han började att slappna av, så insåg han att de inte var någon som följde efter honom. Hans plan hade fungerat. Han kände ett rus. Han var fri, och inget kunde stoppa honom nu. Hans far var där ute någonstans, och tills han hittade honom, skulle inget ta Aidan tillbaka till Volis. Aidan fortsatte att gå, och när han gick upp för en backe, såg han en väg som sträckte ut sig framför honom, en välanvänd, i snön, som gick söderut. När han nu var utom synhåll för vakterna, började han att springa, besluten över att komma så långt bort han kunde innan de kom på att han hade rymt och började att jaga efter honom.

Aidan sprang så snabbt som hans lilla lungor kunde bära honom, tills han flämtade efter luft. Chockad över det kalla, hårda och tomma landskapet, så önskade han att Leo var vid hans sida, och han ångrade att han gav tillbaka honom till Kyra. Han undrade hur långt han skulle komma. Han fick aldrig reda på var hans far var, men han visste, i alla fall, att de hade rest söderut, och att han skulle gå i den riktningen. Han hade ingen idé om hur långt hans ben skulle bära honom innan de frös ihjäl. Han hade ingen häst, ingen proviant, och han skakade redan av kylan. Ändå brydde han sig inte. Aidan kände ruset av att vara fri, att ha ett syfte. Han var på en resa, som hans far, sina bröder och Kyra. Han var en riktig krigare nu, under skydd från ingen.

Han skulle bevisa sig själv, även om han skulle dö med att försöka. När han gick och gick, fick det honom att tänka på sin syster. Hur kunde Kyra korsa hela Escalon? Undrade han. Var Leo fortfarande vid hennes sida? Aidan sprang och sprang, han följde vägen tills han kom till skogskanten i Törnarnas skog. Han hörde plötsligt ett ljud bakom honom, och gömde sig bakom ett träd. Aidan kolla fram och såg en vagn fullt med hö som drogs av två hästar. Den rasslade och guppade på den slitna vägen, och den såg riktigt obekväm ut. Men Aidan brydde sig inte. Vagnen skulle åt hans håll, och när han släpade på sina redan trötta ben, var det allt som betydde något. Aidan gick snabbt igenom sina alternativ. Han kunde fråga bonden om skjuts. Men mannen skulle antagligen vägra och skicka tillbaka honom till Volis. Nej. Han var tvungen att göra på ett annat sätt. Hans eget sätt. Han var väl trots allt menad till att bli en krigare? Krigare frågade inte om lov, när äran stod på spel, gjorde de vad de var tvungna att göra.

Aidan väntade på det rätta tillfället, hans hjärta slog, medan vagnen närmade sig. Han väntade tills den passerade honom, och han kunde knappats hålla sig, han var så upprymd och otålig. Så fort vagnen passerade honom, hoppade han fram bakom trädet och sprang efter den. Bestämd över att inte bli sett, så hukade han sig lågt och insåg vilken tur han hade att krasandet av snön under honom dränktes av ljudet från de rasslande hjulen. Vagnen rörde sig långsam på de gropiga vägarna, lagom långsamt för att han skulle komma ikapp, och i en snabb rörelse sprang han fram och hoppade upp där bak och landade i höet.

Aidan duckade lågt och kollade fram för att vara säker på att han inte hade blivit upptäck; till hans lättnad, vände sig inte föraren om. Aidan gömde sig snabbt bland höet, och tyckte att det var mer bekvämt än vad han hade föreställt sig, och varmare också. Det skyddade honom från kylan och den stadiga vinden. Den gjorde till och med guppen mjukare att åka över. Aidan suckade, djupt lättad. Snart, började han till och med slappna av, han kände vagnens rytmer, slog sitt huvud i träet, men utan att bry sig. Han tillät till och med sig själv ett leende. Han hade gjort det, Han var på väg söderut, mot sin far, sina bröder, mot striden i sitt liv. Och ingen, ingen, skulle stoppa honom.

KAPITEL TOLV

Merk stod bredvid flickan, såg soluppgången sprida sig över landskapet Ur, och när hon grät tyst bakom honom, krossades hans hjärta för henne. Hon stod över kropparna från hennes döda far, mor och bror och grät, precis som hon hade gjort hela natten. Det hade tagit Merk flera timmar att lugna ner henne så att han kunde begrava dem. Merk gick tillbaka till arbete, sträckte sig med sin spade och grävde igen och igen, som han hade gjort i flera timmar. Hans händer var slitna, beslutna att i alla fall begrava deras kroppar och ge flickan en känsla av fred. Det var det minsta han kunde göra; han hade trots allt räddat hennes lov, och ingen hade gjort det förut.

Han kände fortfarande smärta från sin rygg efter att han blev skjuten, och han kom ihåg att hon gick fram, dödade pojken och tog sedan bort bilen och läkte hans sår. Hon hade tagit tillbaka honom till livet efter en lång och hemsk natt, och nu hade han styrkan nog att hjälpa henne. Konstigt nog hade han kommit hit för att rädda henne, men nu kändes det som om det var han som var skyldig henne. Merk petade i jorden med spaden, grävde och grävde, lukten av rök från de stall som fortfarande brann, fyllde hans näsborrar. Han behövde släppa den föregående natten från sitt minne, för att inte förlora sig själv i något psykiskt.

Han insåg vilken tur han hade som levde, han var så säker på att han skulle dö efter att han blev skjuten. Han skulle ha varit det om det inte hade varit för henne. Han tyckte inte om de behövande känslor han hade för henne, och när han grävde, försökte han att släppa iväg det från huvudet. Grävandet var utmattande, hans sår gjorde ont, men det tog bort hans tankar från hennes gråtande, och från de döda av dessa goda människor. Han kunde inte hjälpa att det kändes som om det var hans fel, hade han kommit tidigare, hade de kanske fortfarande varit vid liv.

Merk grävde och grävde, gravarna var nu klara, antagligen för djupa än vad de behövde vara. Han muskler brände när han sträckte på sin rygg, och han släppte bestämt spaden, och kollade bort mot henne. Han ville lägga en arm runt henne, för att omfamna henne. Men han var inte den sortens man. Han visste aldrig hur han skull uttrycka eller ens förstå sina känslor, och han hade sett alldeles för mycket död för att bli påverkad det. Ändå kände han sig illa till mods över flickans känslor. Han ville att hon skulle sluta gråta.

Merk stod där tålmodigt, utan att veta vad hans kulle göra, han väntade på att hon skulle placera kropparna, att göra någonting, vad som helst. Ändå stod hon bara där och grät, utan att röra sig, och han insåg att han var tvungen att göra det själv. Merk knäböjde, tog tag i hennes far, och drog ner honom i en av de nygrävda gravarna. Kropparna var tyngre än han hade förväntat sig, och han ville bara få det gjort. Hon rusade fram och tog plötsligt tag i hans arm. ”Nej vänta!” skrek hon. Han vände sig om och såg hennes sorgsna ögon stirra på honom. ”Gör det inte,” vad hon. ”Jag klarar inte av det.” Han rynkade på pannan. ”Vill du hellre att vargarna ska få dem?” ”Bara gör det inte” grät hon. ”Snälla, inte nu.” Hon grät samtidigt som hon föll ner på knä och höll om sin far. Merk suckade och kollade ut mot horisonten, mot soluppgången, och undrade om det fanns något slut på döden i denna värld. Vissa människor dog på ett fridfullt sätt, medan andra dog våldsamt, hur de än dör verkar de hamna på samma ställe. Vad var då meningen med allt? Vad var meningen med en fridfull död, eller en våldsam, om de alla ledde till samma ställe? Gjorde det någon skillnad? Och om döden var oundviklig, vad var då meningen med livet?

Merk såg himlen bli ljusare och han visste att ha var tvungen att röra på sig. Han hade slösat för mycket tid här redan, att strida en strid som inte ens var hans. Var det detta som hände, undrade han, när man kämpade i en strid, för anledningar som inte var ens egna? Slutade det med att man kände en känsla av förvirring, eller en blandning av tillfredsställelse? ”Jag måste gå,” sa han mjukt, och otåligt. ”En lång resa ligger framför mig, och ny dag kommer.” Hon svarade inte. Han kollade ner på henne och kände en känsla av ansvar över henne, här helt ensam, och han visste inte hur han skulle göra. ”Andra banditer strövar runt denna landsbyggt,” fortsatte han. ”Det är ingen plats för dig att vara ensam på. Kom med mig. Jag kommer att hitta skydd åt dig i Tornet av Ur, eller någonstans i närheten.

Det var första gången han någonsin erbjudit någon att följa med honom, han hade aldrig låtit något komma i sin väg för att hjälpa någon av någon anledning, och det kändes bra, men också nervöst. Det var inte den han var. Merk förväntade sig att hon skulle acceptera erbjudandet direkt, och han var förvirrad när hon skakade på huvudet, utan att även kolla på honom. ”Aldrig,” väste hon. Han var chockad när hon kollade upp på honom med hat. ”Jag skulle aldrig följa med dig,” lade hon till. Han blinkade tillbaka. ”Jag förstår inte,” svarade han. ”Allt detta är ditt fel,” svarade hon och kollade tillbaka på liken. ”Mitt fel?” frågade han, oförstående. ”Jag bad dig att komma tidigare,” sa hon. ”Om du hade lyssnade, hade du kunnat rädda dem. Nu ligger de alla döda på grund av dig. På grund av dig själviskhet.

Merk rynkade på panna. ”Låt mig påminna dig,” svarade han, ”att du lever just nu på grund av min själviskhet.” Hon skakade sitt huvud. ”Stackars mig,” svarade hon. ”Jag önskade att jag hade dött med dem. Och för det hatar jag dig ännu mer.” Merk suckade, han var rasande, och han insåg att han det var det han fick för att hjälpa människor. Otacksamhet. Hat. Det var bättre att hålla sig för sig själv. ”Okej då,” sa han. Han vände sig om och gick iväg, men av någon anledning kunde han inte. Trots allting, på grund av någon anledning, brydde han sig fortfarande om henne. Och han hatade att han gjorde det. ”Jag kommer inte att fråga dig igen,” sa han, med sin röst skakande av ilska, när han stod där och väntade.

Hon svarade inte. Han stod där, och glodde på henne. ”Du inser,” och dumförklarade henne, ”att stanna här ensam är lika med en dödsdom.” Hon nickade. ”Och det är precis vad jag hoppas på,” svarade hon. ”Du är förvirrad,” sa han. ”Jag är inte mördaren. Jag är din räddare.” Hon kollade på honom med en sådan förakt att Merk ryggade tillbaka. ”Du är ingens räddare,” spottade hon. ”Du är inte ens en man. Du är en legosoldat. En mördare man hyr. Och du är inget bättre än dessa män, låtsas inte att du är det.” Hennes ord skar djup i honom, kanske för att han brydde sig om en person för första gången han kunde komma ihåg, kanske för att han hade släppt sin gard. Nu önskar Merk att han inte hade det. Han hade känt en ilning längs hans ryggrad, han kände den ila i honom som en förbannelse.

”Varför räddade du då mig igår?” frågade han. ”Varför lät du inte mig dö?” Hon svarade inte, vilket irriterade honom ännu mer. Merk såg att det inte var lönt att argumentera med henne, och han hade fått nog: han kastade ner spaden, vände sig om och gick iväg. Han gick iväg från det brinnande lägret och mot soluppgången, tillbaka mot skogen. Han kunde fortfarande höra flickan gråta medan han gick. Han gick över en kulle, och sedan en annan, och av någon anledning, hur mycket han än hoppades, försvann inte gråten. Det var som om det ekade i hans huvud. När han gick över en annan kulle, kollade Merk till slut tillbaka efter henne. Hans mage knöt sig när han såg henne, en liten figur på håll. Där stod hon på knä, fortfarande, i dalen nedanför, vid hennes familjs gravar. Merk var förvirrad över hennes känslor och han tyckte inte om den känslan. Det fick honom att grumla. Det värsta var att Merk kände en saknad av lösning. Han visste att hon skulle dö där ute, och en del av honom ville gå tillbaka och hjälpa henne. Men hur kunde han hjälpa någon som inte ville ha hjälp?

Merk stålsatte sig själv, tog ett djupt andetag, och vände ryggen mot henne. Han stod mot skogen framför sig, och kollade ut mot vallfärden framför sig. Mot horisonten, som väntade på honom, och det som han visste var Tornet av Ur. En plats där hans uppdrag skulle vara enkelt. Där livet skulle vara enkelt. En plats där han hörde henne. Plötsligt, när han väl funderade över det, kom en hemsk tanke: tänk om de nekade honom? Det fanns endast ett sätt att ta reda på det. Merk tog det första steget, och denna gången bestämde han att inte stanna för något, för någon, tills han slutförde sitt uppdrag.

KAPITEL TRETTON

Kyra red Andor i en skritt, med Dierdre vid sin sida, Leo vid sina hälar, och hon var missnöjd, hon kunde inte sluta skaka i det iskalla regnet. Regnet föll, så högt att hon knappt kunde höra sig själv tänka, det föll i timmar, och ibland blev det till snö eller hagel. Hon kunde inte komma ihåg sist hon var inomhus, bredvid en brasa, eller vid något slags skydd. Den starka viden fortsatte att vina, och hon kände en rysning djupt in i skelettet, som hon aldrig trodde skulle försvinna. Det hade varit ljust länge nu, dock kunde man knappt märke det, molnen var mörka, arga, hängde lågt, de var tjocka, gråa och fulla med regn, hagel och snö, knappt en förbättring från natten. De hade ridit genom Törnarnas skog under den hemska natten, och försökt att komma så långt de kunde från Pandesianerna. Kyra hade fortsatt förvänta sig att de blev förföljda, och det drev henne framåt utan vila. Kanske var det på grund av mörkret, regnet, eller alla de pojkar som de var tvungna att ha itu med, som gjorde att de aldrig försökte att följa efter.

Timmar passerade och Kyra som frös, blev riven av grenar, ville sova, kände sig urholkad. Det kändes som om de hade ridit i flera år. Hon kollade vid sin sida och såg en lika plågad Dierdre, och hon såg Leo som gnydde, ingen av dem hade ätit sedan de var i Volis. Ironin i det hela, insåg Kyra, var att de hade lagt sitt liv åt att hitta mat, men utan att hitta något, och nu var de ännu hungrigare. Kyra försökte att fokusera på uppdraget som låg framför henne, på Ur, och hur viktigt hennes uppdrag var, men just nu, sömnlös som hon var, stänges hennes ögon, och det enda hon ville var att hitta ett ställa att ligga ner på och sova, vid en brasa och ett gott mål mat.

Hon var inte ens halvvägs genom Escalon, och hon undrade hur hon skulle kunna genomföra sitt uppdrag; det kändes som om Ur var flera miljoner mil bort. Kyra studerade sin omgivning, kisade genom regnet, men hittade inget tecken på skydd, inge stenar, grottor eller urholkade träd, inget förutom denna oändliga trasiga skog. De red och red, kämpade med styrkan som behövdes för att fortsätta. Kyra och Dierdre var alldeles för utmattade för att prata med varandra. Kyra visste inte hur mycket tid som hade passerat, när hon trodde att hon började höra, någonstans långt ifrån, ett ljud hon endast hade hört få gånger i sitt liv: ljudet av vågor som slog mot kusten.

Kyra kollade upp och blinkade i regnet, som gjorde henne blind, och torkade bort det från ansiktet och undrade. Är det möjligt? Hon lyssnade noga, stannade, och Dierdre stannade bredvid henne, och de både utbytte en nyfiken blick. ”Jag hör havet,” sa Kyra och lyssnade, förvirrad över ljudet av vågor som slog. ”Det lät också som… en flod.” Hon red snabbare, uppmuntrad, och när hon närmade sig, hörde hon ljudet av vad som lät som, kanske ett vattenfall. Hennes nyfikenhet ökade. De kom till slut fram ur skogen och när himlen öppnade sig framför dem för första gången sen de gick in i Törnarnas skog, var Kyra tagen av synen hon hade framför sig: där, några hundra meter framför dem var det bredaste hav hon någonsin lagt sina ögon på, det såg ut som om det sträckte sig till världens ände. Havet var vitt av skum, vindsvept av denna blåsiga dag, täckt av regn och hagel, och Kyra såg ett dussin skepp, högre än hon någonsin sett, med deras mastrar vajande i vinden. De var alla ankrade i hamnen, nära kusten, och när Kyra kollade försiktigt, la hon märkte till floden som ledde från havet och ringlade sin väg in i skogen. Floden såg ut att dela på skogen, träden på den ena sidan hade en annan färg och glänste vita. Kyra hade aldrig sett någonting liknande i hela Escalon, och hon flämtade av synen.

De stannade där, och stirrade, förtrollade, deras ansikte fullt med regn och de brydde sig inte om att torka bort det. ”Sorgen,” sa Dierdre. ”Vi klarade det.” Kyra vände sig om och undersökte floden framför dem, och den smala träbro som gick över den. ”Och floden?” frågade Kyra. ”Floden Tanis,” svarade Dierdre. ”Den delar på Törnarnas skog och Vitskogen. När vi väl har gått över den, är vi i Väst.” ”Och hur långt är det till Ur?” frågade Kyra. Dierdre skakade på axlarna. ”Ett par dagar?” gissade hon. Kyras hjärta föll vid tanken. Hon kände hungern gnaga i hennes mage, hon kände den frysande kylan när en annan vind slog till i henne, och hon skakade, hon visste inte hur hon skulle kunna klara det.

”Vi skulle kunna åka på floden Thans,” lade Dierdre till. ”Vi skulle kunna hitta en båt. Den kommer inte ta oss hela vägen dock, och det är tuff resa. Jag vet mer än en man från Ur som har dött i dess vatten.” Kyra undersökte den vilda floden, dess ljud var högt även härifrån, till och med högre än de krossande vågorna från Sorgen, och hon insåg dess fara. Hon skakade sitt huvud, och föredrog risken som kanske fanns på land än dessa strömmar. Hon studerade konturerna i floden och såg när den blev smalare, en kant nådde nästan den andra; och en smal bro gick över den, välanvänd, formad som en båge för att tillåta skepp att passera. Hon såg något vid kanten: en smal trädstruktur, som en stuga, sliten och lutande, precis vid kanten på floden.

Ljus brann i det ensamma fönstret, och hon såg ett dussin små båtar uppbundna bredvid den. Det var mycket aktivitet. Hon såg män snubbla ut ur den, obalaserande, hon hörde skrik, och hon insåg: det var en taverna. Lukten av mat flög förbi i luften som ett knytnävsslag i magen och gjorde det svårt för henne att fokusera på något annat. Hon undrade vad det var för slags folk inuti. ”Pandesianer?” undrade hon högt, när Dierdre också undersökte det. Dierdre skakade sitt huvud. ”Kolla på båtarna,” sa hon. ”De har utländska markeringar. De är på resande fot, kommer från havet. De tar alla Thanis för att ta sig genom Escalon. Jag har sett många i Ur. De flesta är handlare.” Med Leo bredvid henne, kände Kyra en hungersmärta i hennes mage; ändå tänkte hon på sin fars varning om att undvika andra.

”Vad tror du?” frågade Dierdre, som klart tänkte likadant. Kyra skakade på huvudet, sliten mellan en dålig känsla och en längtan efter mat och skydd, för att komma bort från regn och vind. Hon studerade tavernan och hennes ögon minskade i oro. Hon tyckte inte om ljudet som kom inifrån dess väggar; de var ljud av fulla män, hon kunde känna igen det från var som helst, då hon växte upp i ett fort fyllt med krigare. Och hon visste att när män drack, letade de efter trubbel. ”Vi kommer att dra åt oss ofrivillig uppmärksamhet,” svarade Kyra, ”två tjejer som reser ensamma.” Dierdre rynkade på pannan. ”Dessa är inga soldater,” svarade hon. ”De reser. Och det är ingen garnison, utan en taverna. Detta kommer inte vara som att möta Pandesianer. Vi hade bara otur där. Dessa män kommer att fokusera på deras dricka, inte krig. Vi kan köpa maten vi behöver och lämna. Dessutom har vi Andor, och Leo, och du och dina vapen. De Pandesianska soldaterna kunde inte stoppa oss i skogen, tror du verkligen att en hög med fulla seglare kan det?”

Kyra tvekade i oro. Hon förstod hennes syn på saken, och hon ville äta precis lika mycket som henne, för inte att nämna att ta skydd, om det ens vore för en minut. ”Jag är svag av hunger,” sa Dierdre. ”Vi alla är. Och jag har aldrig varit så kall i hela mitt liv. Vi kan inte fortsätta på detta viset. Vi kommer att dö här ute. Du skakar så mycket så att du inte ens förstår det själv.” Kyra insåg plötsligt att hennes tänder klapprade, och hon visste att Dierdre hade en poäng. De behövde en paus, även om det bara var en liten stund. Det var riskabelt, men att fortsätta på detta viset var också riskabelt. Tillslut nickade Kyra. ”Vi går in och ut,” sa hon. ”Håll ner ditt huvud, håll dig nära mig, och om någon kommer till dig, hugg denna i hans mage.”

Kyra placerade en dolk i hennes väns handflata och kollade meningsfullt upp på henne. De var frusna från kylan, svaga av hunger, trötta av att springa från män, och Kyra kunde se i sin väns ögon att hon var redo. Trots det, så kände Kyra en jobbig känsla komma över henne när de red ut i öppningen, mot den vilda floden och närmade sig tavernan. Detta var en riktigt, riktigt dålig idé.

KAPITEL FJORTON

Duncan red sin häst i skritt, Seavig, Anvin och Arthfael red bredvid honom, med sina män precis bakom honom, och han kollade tillbaka och såg till sin tillfredsställelse att de alla var en stor kraft nu. Seavigs män, hundratals starka, hade blandats sömlösts med hans. Deras kraft var nu flera tusen män, mer än Duncan någonsin sett lämna portarna i Volis; han hade heller inte förväntat att de skulle överleva så länge. De marscherade sydost, promenerade timmar in i den nya dagen, och de följde Seavig genom hans provins när de gick från Esephus och mot sjön Ire. När de marscherade på sena eftermiddagen började molnen att hänga tungt på himlen, och ingen av männen, inte ens efter en lång natts strid, ville sakta ner. Duncan kände att alla var fyllda med en känsla av syfte, ett syfte som inte hade svept över Escalon sedan invasionen. Något speciellt hängde i luften, något som Escalon inte haft på flera år, och som Duncan tänkte att han aldrig skulle se igen: hopp. Duncan kände en känsla av optimism vällande inom honom, en han inte känt sedan hans tidiga dagar som krigare.

Hans armé hade redan dubblats i storlek, byborna längs vägen var ivriga i att gå med honom, och det byggdes ett momentum. Volis var fritt; Argos var fritt; Esephus var fritt. Tre av de fort i nordöst var nu tillbaka i händerna på Escalon, och det hände så snabbt, så oväntat, som tidvatten i midnatt. Det Pandesianska riket hade ingen aning. Och det betydde att Duncan hade mer tid. Om han kunde svepa genom Escalon snabbt nog, så kanske, kunde han bekämpa Pandesia före de kunde förbereda sig, före den stora armén fick reda på det. Om han kunde driva alla tillbaka till den södra porten, därifrån var han säker på att han kunde använda sig av Escalons naturliga terräng för att ha sammandragningar och hålla Escalon fritt en gång igen. Nyckeln till allt detta, visste Duncan att de var att ha en uppslutning sig vid forten, och de krigsherrar som kontrollerade dem. Med den svaga kungen avsatt och med huvudstaden i Pandesianska händer, det som återstod av Escalon låg utspritt i fort, som hans, med sitt eget fort, med sin egen befälhavare.

Och för att övertyga männen att följa med, visste Duncan att han var tvungen att visa dem styrka: han var tvungen att överta huvudstaden. Och för att ta Andros, behövde han att männen kontrollerade höjderna runt om det: krigarna i Kos. Kos var nyckeln; det var också ett test. Männen från Kos var kända för att vara isolationister, lika envisa som getterna som klättrade på deras klippor. Om Duncan kunde övertala dem att följa med honom, då visste han att resten av Escalon skulle det. Men om Kos vägrade, eller om Pandesianerna fick reda på allt snart, då skapas ett imperium av soldater som ingen kunde hålla tillbaka, inte ens de bästa av deras män, de kommer att svepa genom hela Escalon och förinta inte bara hans män, utan alla män, kvinnor och barn från Escalon.

Escalon skulle inte finnas längre, raserat till en liten smula. Riskerna kunde inte vara högre: Duncan spelade med alla deras liv. Men frihet, har hans far lärt honom, var mer värdefullt än något annat i livet. Och frihet, behövdes ibland förtjänas flera gånger. De marscherade och marscherade, med kalla, gråa och tjocka moln som hängde lågt, med snö som föll runt om dem, en ljus snö som aldrig verkade ta slut. De marscherade i tystnad, dessa män förstod varandra, de hade kämpat i många strider tillsammans, och de hade inget som behövde sägas mellan varandra. Duncan kollade med intresse på terrängen som förändrades mesto mer söderut de kom, havsklimatet i Esephus gav vika för en barriär som sträckte sig med åkrar och rullande dalar. Han sökte efter sjön Ire med varje steg han tog, men den visade sig aldrig; detta land fortsatte i all evighet, och det verkade som om det aldrig tog slut.

De gick upp för en kulle och en vind med snö tog Duncans andan ifrån honom. Han blinkade bort snön från ögonen, och när han kollade ut framför honom, blev han förtrollad av synen. Långt framför, i dalen, satt sjön av Ire. Den skimrade trots den gråa skyn, den glödde ljust rött, det såg ut som en sjö av eld. Vissa legender, visste Duncan, sa att färgen km från blodet från dess offer, men som hade vadat i den hade aldrig setts igen; andra säger att färgen kom från de skräckinjagande varelser som hade levt i dess vatten; andra sa att färgen kom från tårarna från gudinnan som grät när hon för första gången upptäckte Escalon.

Sjön Ire sågs som en helig plats av alla i Escalon, en plats där man kom för att be till Guden av födelse och Guden av död, och mest av allt, Guden av hämnd. Det passade, insåg Duncan, att de skulle gå längs dess kant denna dag. Ändå önskade Duncan att de hade tagit en annan väg. Denna sjö var också en fördömd plats, en plats för död, en plats som ingen besökte utan anledning. Till och med härifrån kände han en rysning när han studerade dess kust, ringad med röda gravliknande stenar, dess vatten såg ut att explodera med varma källor, som skickade iväg små moln av ånga som om sjön ventilerade ut sin ilska. Alla stannade, deras rustning klingade när tusentals hästar vilade, en plötslig tystnad under vindens venande, och de tog in synen framför dem.

Duncan kollade på synen, en av de under som fanns i Escalon. ”Finns där ingen annan väg?” frågade Duncan Seavig, som stannade bakom honom. Seavig skakade dystert på huvudet, och fortsatte stirra framför sig. ”Vi måste följa dess kant till mynningen på Thusius och det är den närmaste vägen till Kos. Oroa dig inte gamle vän, de gamla sagorna är inte sanna. Sjön kommer inte att äta dig, och vi kommer inte att simma i den.” Duncan tyckte fortfarande inte om det. ”Varför rider vi inte längs åkrarna?” frågade Anvin. Seavig pekade. ”Ser du det där?” sa han. Duncan kollade och såg en tjock dimma rulla in. Den kom alldeles för snabbt, som ett moln i en storm, och inom en liten stund rusade den deras väg, och gjorde de blinda. Duncan, som var insnärjd i en vit värld, hade en känsla av rädsla eftersom han inte kunde se sina män längre, han kunde inte ens se Seavig, som bara var någon meter ifrån.

Han hade aldrig förväntat sig något liknande. ”Det är inte sjön Ire som man ska vara rädd för,” sa Seavig, med sin röst som steg sakta från dimman, ”utan ängarna som omringar den, och dimman som täcker dem. Det är hur män dör här. De går vilse i dimman och kommer aldrig tillbaka.” ”Och hur kan dimma döda en person?” frågade Arthfael, bredvid dem. ”Det är inte dimman,” svarade Seavig, ”Det är varelserna i den.” Lika snabbt som den kom, försvann diman när en vind rusade igenom och blåste bort den, och Duncan kände en direkt känsla av lättnad för att han kunde se sjön igen. ”Om vi tar ängarna,” fortsatte Seavig, ”kommer vi att tappa bort varandra i dimman. Om vi håller oss till sjökanten, så har vi en guide. Låt oss gå snabbt, vindarna skiftar.”

Seavig sparkade sin häst, och Duncan följde med, och så gjorde de andra, alla fortsatte i trav ner för backen mot sjön. Vattnets hissande ljud växte när de närmade sig, och när de närmade sig sjökanten, det röda gruset under hästarnas fötter gav ifrån sig ett kusligt ljud. Duncans känsla av onda aningar fördjupade. Det kom en annan våg av dimma, och ytterligare en gång, var Duncan insnärjd i den. Och igen, kunde han inte se framför sig, och denna gången blåste inte dimman bort. ”Håll er nära och lyssna efter gruset,” sa Seavig. ”Det är hur du vet att du fortfarande går längs sjökanten. Snart kommer du att höra floden. Fram till dess, lämna inte stigen.” ”Och de bestar du snackar om?” skrek Duncan på en kant när de gick genom ett moln av vitt. ”Om de skulle komma?”

Duncan hörde ljudete av Seavigs svärd som blev draget. ”De kommer att komma,” svarade han. ”Bara stäng era ögon, och låt era svärd göra dödandet.”

*

Duncan red sin häst i skritt i dimman, med sina män bredvid, och deras hästar gick så nära varandra så de skrapade emot varandra, men det var det ända sättet att navigera på i det vita. Han höll i sitt svärd, beredd. Bakom honom ljöd hans män i signalhornet, igen och igen, med dess ensamma ljud som ekade genom kullarna, över sjön, och det var så hans män höll riktningen så att de inte skulle förlora varandra. Dock spände han sig varje gång hornet ljöd, han var rädd att det skulle provocera de varelser som levde i dimman, och han gjorde sig redo för en attack.

Ljuden var också svåra att spåra, och om det inte vore för gruset under dem, skulle de alla vara vilse nu. Seavig hade haft rätt. Duncan kände att han blev desorienterad, och han förlorade sig själv i sina tankar, förlorade all känsla av verklighet medan han red djupare in i det vita. Det var overkligt; han kunde se hur dimman drev en man galen. Seavigs låga tunga röst bröt tystande, och Duncan välkomnade det. ”Kommer du ihåg Bloody Hill, min gamle vän?” frågade han, med sin röst full av nostalgi. ”Vi var unga, gryende krigare, inga fruar och inga bar, bara oss själva och våra svärd, och hela världen framför oss för att bevisa oss själva. Det var striden som gjorde oss till män. ”Jag kommer ihåg det väl,” svarade Duncan, det kändes som om det var igår. ”De var två mot en,” fortsatte Seavig, ”och dimman kom, ungefär som idag. Vi separerades från våra män, bara vi två.”

Duncan nickade. ”Vi snubblade in i en fälla,” lade Duncan till. ”En bålgetings bo,” sa Seavig. ”Kommer du ihåg vad du sa till mig på den dagen?” Duncan kom ihåg, alldeles för väl. ”Du sa: detta är gåvan jag har väntat på,” fortsatte Seavig. ”Jag förstod aldrig vad det betydde förrän år senare. Det var en gåva. Det var gåvan att vara omringad; att vara överträffade i antal; gåvan att inte ha någon annan att lita på än oss själva. Hur många män har den gåvan?” Duncan nickade, hans hjärta drunknade i minnen från den dagen. ”En väldigt sällsynt gåva,” sa Duncan. ”Jag fick många skador den dagen,” fortsatte Seavig efter en lång paus, ”Vissa blir jag påmind om varje gång jag böjer mitt knä. Men det är inte det jag kommer ihåg mest, det är inte heller det att vid dödade dem alla. Vad jag kommer ihåg var dina ord. Och hur överraskad jag blev över att se dig orädd. Saken är att, jag har aldrig sett dig gladare än just då. Ditt mod gav mig styrka. Det var den dagen jag svor för mig själv att bli en bra krigare.”

Duncan funderade djupt på sin vänds ord, minnen som rusade tillbaka, när de red i tystnad under en lång stund. Duncan kunde knappast tro att så många år hade passerat. Var hade ungdomen tagit vägen? ”Kungens skepp borde vara ditt,” sa Seavig, efter en lång tystnad, med sin röst hård, och med sina ord rullande i dimman. Duncan var chockad över hans ord; kungens skepp var inget han eftersträvade, och hans väns röst kändes som om hans mörka medvetande hejade på honom. Duncan skakade på sitt huvud. ”Den gamla kungen var min vän,” svarade han. ”Jag har alltid strävat efter att bara tjäna honom.” ”Han förrådde sin kungatron,” kontrade Seavig. ”Han kapitulerade Escalon. Han förtjänar inte att vara kung. Jag, om någon, kommer inte att tjäna honom igen, om Escalon ska vara fritt, och inte kommer någon annan. Vi har ingen kung, ser du inte det? Och vad kommer ett fritt Escalon vara utan en kung?”

”Så kanske det är,” sa Duncan, ”men han är fortfarande vår kung, även om han är värdig det eller inte. Att kapitulera ett land gör inte att man förlorar sin kungatitel.” ”Gör det inte?” svarade Seavig. ”Om inte det, vad då? Vad är en kung som inte försvarar sitt land?” Duncan suckade, han visste att hans vän hade rätt. Han hade tänkt igenom denna tanke många gånger. Att prata med sin vän var som att bråka med sig själv, han var osäker på vad han skulle säga. ”Även om vi hade en ny kung,” svarade Duncan, ”varför skulle det vara jag? Där är många värdiga män där ute.” ”Vi alla respekterar dig,” svarade Seavig. ”Alla krigsherrarna, alla de stora krigarna som återstår, utspridda runt om Escalon. Du representerar det som är det bästa i alla oss. När Tarnis kapitulerade sitt land, förväntade vi alla att du skulle ta dess kungatron. Men det gjorde du inte. Din tystnad talade högre än allt annat. Det var din tystnad, min vän, att du höll kvar vid den gamla kungens sida, som gjorde att Pandesia kunde ta vårt land.” Orden skar djupt i Duncan, som en kniv i hans hjärta, när han undrade om hans vän hade rätt. Han hade aldrig tänkt på det på det sättet. ”Jag ville vara lojal,” svarade Duncan. ”Lojal till mitt land, lojal till mitt folk, och lojal till min kung. Seavig skakade på sitt huvud. ”Lojalitet kan vara den största faran av dem alla, när den är blind, och när den felplacerats.”

Duncan tänkte på det. Han hade blivit bländad av lojalitet, för saken lojalitet? ”Du har lärt mig en viktig sak, Duncan,” fortsatte Seavig. ”Tillåt nu mig att lära dig. Det är inte lojalitet och engagemang som gör en man. Det är att veta vem man ska vara lojal mot, och när. Lojalitet varar inte för alltid. Lojalitet måste förtjänas, varje stund, varje dag. Om mannen som jag var lojal till igår, inte förtjänar det idag, då måste lojaliteten förändras, eller så betyder inte lojalitet någonting. Lojalitet är inte födelserätt. Att ha lojalitet är en helig sak; om någon är ovärdig, då måste de stå för konsekvenserna. Blint engagemang är en krycka. Det är passivt, och en krigare får aldrig vara passiv.”

De fortsatte i tystnad, Seavigs ord ringde i Duncans öron, och la sig i både hjärta och själ, det fick honom att tänka om sitt liv. Det skar i honom; det provocerade honom; och medan han önskade att han aldrig hade hört det, men han visste även att på något sätt behövde han höra det. ”Vad kommer du att göra när Escalon är fritt?” fortsatte Seavig, efter en lång tystnad. ”Ge skam till alla krigare som har kämpat för dig, och ge kungatronen tillbaka till den man som inte förtjänar det? Eller ära de som har gett ära till dig, och ge dem ledaren de vill ha?” Duncan visste inte hur han skulle svara. Han hade blivit uppfostrad av sin far till att vara lojal över allt annat; men kommer och går, men lojalitet varar livet ut, hade han sagt. Han hade också blivit uppfostrad till att uppskatta saker i sitt liv, och att inte sträva efter att nå en plats som inte var för bra för honom.

Allt som Seavig sa, gick emot varje bit av vad han visste. Men samtidigt, kunde han se hans poäng: den svaga kungen hade svikit dem alla, hade skadat detta stora land, och Duncan visste att där fanns en sanning som gömde sig i Seavigs ord, även om han inte kunde processa det i denna stund. De föll tillbaka i tystnad när de fortsatte runt sjön Ire, med grus som krasade under hästarnas fötter, och dimman var fortfarande så tjock att Duncan inte kunde se sina händer. Och när de gick, djupnade hans känsla av onda aningar. Han var inte rädd för någon man, men ändå ville han inte slåss mot något han inte kunde se. Han kände något ont i vinden, något som var på väg, och han greppade sitt svärd hårdare. Han hoppades att han inte ledde sina män mot slakt.

Duncan stelnade till när han tyckte att han hörde ett dovt skrik. Han stannade och stirrade in i dimman, funderade, när det plötsligt kom igen. En av hans män skrek, och det följdes av ett duns, som om mannen hade trillat av sin häst. ”Dimvandrare!” skrek Seavig, med en röst som skar genom luften. Plötsligt kom det skrik överallt runt om honom, och Duncan vände sig om åt varje håll, greppade sitt svärd, och försökte se, och allt var kaos. Duncan kände plötsligt ett kylande grepp runt sin hals, och kollade ner för att se något som såg ut som ett skelett, men nästa genomskinligt, som is, med dess långa klor grävandes in i hans hals och gick igenom huden. Han kollade upp för att se en spöklik varelse, skelett-liknande, med tomma hålor till ögon, och med dess ansikte centimeter ifrån, den började bli synlig i dimman. Den öppnade sin mun omöjligt brett, lutade sig och började suga ur Duncans bröst.

Trots att varelsen var tandlös, sög de ur honom, som en lus, och han kunde känna att de sög ut hans liv ur honom, trots rustningen. Duncan skrek i smärta. Med all kraft han kunde samla ihop, sträckte han sig ner, tog tag i varelsens huvud med båda händerna, och kramade åt. Det var en monumental kamp, hans armar skakade, och han kände att han blev svagare, det kändes som om hans hjärta skulle sugas ut ur hans bröst. Tillslut gick varelsens huvud sönder, och dess sköra ben föll runt om honom. Duncan anadadels tungt, och gnuggade sitt bröst, och kände hur hans hud brann, och insåg hur nära det var. Skrik hördes runt om honom och Duncan skar sig genom dimman, kämpade för att se, och han hade aldrig känt sig så hjälplös i strid. Han kunde knappast se någonting; allt han kunde se var rörelse. Han sparkade sin häst och gjorde ett utfall ut mot dimman, han insåg att han inte kunde sitta här; han var tvungen att hjälpa sina män och han bara måste känna såhär.

Duncan red in i en av hans man och såg en Dimvandrare som sög sig fast i hans bröst, och han såg med skräck hur Dimvandraren sög ut mannens hjärta. Det pumpade fortfarande i luften när soldaten skrek och föll död till marken. En vind passerade, och under en kort stund lyfte dimman och Duncan såg hundratals Dimvandrare flyga genom luften, många kom från sjön Ire. Hans hjärta sjönk av synen. Han visste att agerade han inte snart så skulle hans män dö längs sjökanten. ”KLIV AV!” skrek han till sina män. ”Håll er lågt!” Hans order flög med vinden, och det kom ett högt ljud av klingande rustningar när alla hans män klev av sina hästar, och det gjorde även han. Duncan hukade sig lågt för att få en bättre vinkel på dessa varelser som kom flygande mot honom i vinden, och när en närmade sig, höjde han sitt svärd och delade den på mitten. Hans svärd skar genom överkroppen och det kom ett rasslande ljud när benen kollapsade i bitar runt om honom.

En annan kom mot honom, och öppnade sin mun brett, och han högg den rätt i sitt bröst, och den sprack. En kom mot honom från sidan, och mindre än en sekund senare, hade han krossat den också med sin sköld, och då kom ytterligare en från hans sida. Duncan vände sig om och skar med sitt svärd, och krossade alla som var kvar åt alla riktningar när deras klor sträckte sig efter honom. Anvin hittade honom, och de två kämpade tillbaka i dimman. Anvin svingade sin spikklubba, dess spikar svingade över hans huvud och slog sönder Dimvandrare när de kollapsade i högar runt om dem.

Seavig hoppade ner på marken bredvid Duncan, och rullade ner på sin rygg och svingade med yxan, och högg Dimvandrare i skyn. Gruppen höll ihop, och vaktade varandras ryggar, och kämpade som en när de parerade varelserna. Alla runt om dem skrek i smärta, alldeles för många av deras män blev dödade av dessa varelser som kom från ingenstans, som om de var en med dimman. De verkade vara en oändlig ström av dem, som om sjön sprutade ut dem ur dess ångor. Duncan vände sig om och högg en, och han kände plötsligt vassa klor skära sig in i hans rygg. Han vände sig om och tog tag i varelsens huvud och kastade den över sitt eget huvud, trampade på den och mosade den. Men när han gjorde det, bet sig en annan fast i honom och började suga i hans arm.

Seavig gick fram och mosade den i bitar med sin yxa, medan Anvin kastade sig framåt och högg en annan genom dess öppna mun före den landade på Duncans nacke. Luften var fylld med ljud av ben som gick sönder, när männen kämpade tillbaka modigt. En vind blåste och dimman luften för en stund, och när den gjorde det, såg Duncan högar av ben, hundratals av döda Dimvandrare som låg längs sjökanterna. På distansen såg han dock en förskräckt syn av tusentals fler Dimvandrare komma fram från dimman och flyga mot dem, och de hade deras hemska högfrekventa tjut. ”De är alldeles för många!” skrek Anvin. ”Mot vattnet! Allihop! Det är vår sista chans!” Duncan blev förskräckt av tanken! Sjön Ire? Skrek Duncan tillbaka. ”Är inte den full av varelser?” ”Det gör den!” skrek Seavig. ”Men en möjlig död är säkrare än en säker död!” ”MOT VATTNET!” skrek Duncan ut till sina män, och insåg att deras situation var hjälplös annars.

Signalhornen tjöt, en efter en, när deras män sprang mot sjön. Duncan sprang med dem, vadade i sjön, och ett högt plaskande ljud ljöd när de inte kunde komma ner i sjön snabbt nog. När de gick ner, var Duncan överraskad över att det röda vattnet var varmt och klistrigt, tjock, som om de sprang ner i kvicksand. Han vadade ner djupare, upp till bröstet, och vattnet blev varmare när han gjorde det, det bubblade och väste. Dimvandrarna flög genom luften mot dem, men när de närmade sig vattnet, flög de upp och undvek dem, som om de var rädda. De cirkulerade ovan dem i en stor svärm, som fladdermöss, och tjöt i frustration. Duncan kände en stund av lättnad när han insåg att Seavig hade rätt: de var, rädda för vattnet. Det hade räddat dem från svärmen. Tillslut insåg de att de inte kunde komma närmare, och Dimvandrarna släppte ut ett högt tjut, en efter en, när de flög bort för gott. Duncans män höjde deras vapen i vattnet och släppte ut ett skrik av seger, lättade. Duncan släppte sin gard för första gången. Han hade bara gjort det en liten stund, när Duncan kände något klibbigt runt hans anklar, som sjögräs. Hans hjärta slog hårt när han försökte sparka bort den. Den höll hårt i honom, med bara muskler, och med ett plötsligt ryck, kände Duncan att den försökte dra ner honom. Han kollade ner och såg att vattnet var fullt av tusentals varelser, som såg ut som sjöormar. Skrek började ljuda runt om hans män, en och en, och de började att försvinna, de sögs ner under det murkna vatten, till en hemsk, hemsk död.

KAPITEL FEMTON

Kyras onda aningar blev djupare när hon red genom den fuktiga öppningen, med Dierdre och Leo vid sin sida, med vind och regn som slog i hennes ansikte, och de gick mot tavernan som var bredvid den skummande floden. Hon kände en knut i sin mage, en känsla av att detta var ett misstag, men ändå kunde hon inte vända om. Kyra visste att hon borde följa sin fars råd, att hålla sig ifrån folk, och hålla sig till vägen tills de kom fram till Ur.

Psykiskt dock, kände hon att hon var alldeles för hungrig, för trött, och kunde in förmå att motstå impulsen som drev henne ut ur regnet, mot värmen, skyddet och lukten av mat. Dierdre hade trots allt en poäng: där fans en risk i att inte hitta mat, speciellt när det var flera dagar kvar till Ur. När de närmade sig, kom där många fler skrik från fulla män, högre denna gång. Ett par grisar och hönor strövade runt utanför dess väggar, och en skylt hängde krokigt och svajade i vinden. ”Vad säger den?” frågade Dierdre, och hon insåg att hennes vän inte kunde läsa. Det borde inte ha förvånat henne, då hon insåg att de flesta i Escalon inte kunde läsa. Hon hade haft en väldigt speciell uppfostran.

Kyra höjde sin han till hennes ögon, och kämpade med att läsa i regnet. ”Värdshuset vid Tanis” svarade hon, och tänkte på hur icke-originellt namnet var. Denna plats, som var döpt efter floden, såg ut som om den hade byggts i öppningen på ett par dagar. Det kom ett annat skrik, och Kyra försökte att inte föreställa sig den publik som väntade dem. ”Du har tur,” sa Dierdre. ”Varför då?” frågade Kyra, förvirrad. ”Endast högborna kan läsa,” sa hon. ”Jag önskar att jag kunde.” Kyra kände sig ledsen. ”Mina bröder kan inte,” svarade Kyra. ”Jag var den enda som insisterade. Jag kan lära dig om du vill.”

Dierdres ögon sken upp. ”Jag skulle vilja det,” svarade hon. När de närmade sig, sträckte sig Kyra ner för att försäkra sig om att hon kände guldet klirra i hennes ficka, och veta att det var tillräckligt för den proviant de behövde. De behövde bara stanna tillräckligt länge för att sträcka ut sina frusna händer, för att köpa mat åt hästen och Andor, och fortsätta. Hur mycket kunde hända på ett par få minuter?

Hon kollade och såg inte tecken på Pandesianska hästar eller båtar utanför, och hon kände en lättnad. Före detta Escaloner skulle knappast attackera sina egna, de var trots allt i krig tillsammans. Men de som reste? De gick runt sidan av byggnaden, och letade efter ingång, och Kyra såg den stå på glänt, mot den skummande floden och nära träbron som tog dem över den. Guppande i floden var flera båtar, vissa långa och smala, som kanoter, och andra breda och platta. Norrut såg hon hamnen som ledde till havet, och många stora skepp som antagligen stannat där för samma anledning som hon: att fylla på sin proviant och få lite värme.

De hoppade av, och Kyra knöt Andor längs byggnaden, medan Dierdre band fast sin häst. Andor, stampade obekvämt och morrade. Kyra sträckte sig upp och klappade han på huvudet. ”Jag kommer snart,” sa hon. ”Jag ska bara hämta lite mat.” Andor fortsatte stampa, som om han visste att något farligt var där inne. Leo gnydde, han ville också följa med, men Kyra satte sig på knä och höll honom, och klappade honom på huvudet. ”Vänta med Andor,” sa hon, och kände sig skylde när regnet började att smattra ännu mer. ”Nu går vi,” sa Dierdre. Kyra följde Dierdre när de gick upp mot den krokiga träplankan mot dörren, och när de gjorde de, så slogs den plötsligt upp, och en man snubblade ut så snabbt att de var tvungna att flytta på sig. Mannen skyndade sig till staketet, lutade sig över, och spydde. Kyra vände sig om och försökte att inte kolla; hon gick mot dörren och skyndade sig in, och undrade om det var ett tecken.

När dörren öppnades, drabbades Kyra av en våd av ljud och lukten av öl, kroppslukt, svett och mat. Hon spydde nästan. Hon kollade runt och såg en smal bar, bakom vad som var en lång smal bartender med ett slitet ansikte, kanske runt fyrtio. Inuti rummet var ett dussin män, som satt och stod, alla såg olika ut, deras kläder var utländska, dessa män var tydligen från hela världen. Hon hörde språk som hon inte kände igen, och dialekter som hon inte kunde förstå. Alla var upptagna med drickandet. När de gick in i tavernan, stannade alla män och vände sig om, hela stället blev tyst. Kyra kände sig obekväm när de kollade på dem från topp till tå, och hon kände sig mer iögonfallande än någonsin.

Det var inte varje dag, som två kvinnor gick in ensamma på ett sådant här ställe, insåg Kyra. Dessutom, förstod hon att en kvinna aldrig satt sin fot här inne, när hon såg hur smutsigt och äckligt här var. Kyra kollade tillbaka på deras ansikten, och hon tyckte inte om vad hon såg. Det var ansikten av fulla män, desperata män, utlänningar, de flesta med mycket stubb, andra med tjockt skägg, få var rakade. Vissa hade pärlformade ögon, och många ögon var blodsprängda, och de flesta grumliga från drinkar. Deras hår var långt, fettigt och smutsigt, och alla hade hunger i sina ögon, och inte efter mat. Utan efter våld. Efter kvinnor.

Det var exakt denna situation som Kyra ville undvika. En del av henne ville vända om och gå ut, men de behövde proviant och det var för sent nu. Kyra satte på sitt tuffaste ansikte, och gick genom folkmängden, direkt mot baren, och höll sin ögon fixerade på barskåpen, och försökte att inte se rädd ut. Dierdre följde efter henne precis bakom. ”Jag vill ha de kycklingarna bakom baren,” sa Kyra till bartendern, och pratade med en hög och formell röst, ”Jag vill ha fyra. Jag behöver också fyra påsar med vete, två säckar med vatten, och en skiva med rått kött,” lade hon till, medan hon tänkte på Leo. Bartendern kollade överraskat tillbaka. ”Och du har pengar för att betala för allt det där?” frågade han i en dialekt som hon aldrig hört förut.

Kyra höll sina ögon på honom, sträckte sig för att ta säcken och la fram en hög med guld, som hon visste var tillräckligt för att betala för allt det och mer. Hon satte fram det på baren, och det klingade högt. Bartendern sneglade försiktigt på henne och tog upp guldet och undersökte det, han höll upp det mot stearinljuset. Kyra kunde känna sina ögon på sig, och hon visste att hon drog på sig mer uppmärksamhet än vad hon ville ha. ”Dessa markeringar,” observerade bartendern. ”Är du från Volis alltså?” Kyra nickade tillbaka, hennes hjärta slog, och hon kände en spänning stiga inom henne, mer på vakt än någonsin.

”Och vad gör två flickor från Volis vid floden Tanis helt ensamma?” sa en hård röst. Kyra hörde ett ovänsende och vände sig om för att se en stor man, längre än de flesta, med gröna ögon och brunt hår, stirrande på henne när han gick mot henne. Hon var spänd, och visste inte vad hon skulle förvänta sig, och hur mycket hon skulle berätta. ”Jag är på väg för att träffa min farbror,” sa hon vagt, och lämnade det vi det. Hans ögon smalnade. ”Och var är din farbror?” frågade han. ”Kanske känner jag honom.” ”Ur,” svarade hon platt. Han kollade tillbaka skeptiskt. ”Ur är långt härifrån. Ska ni korsa Escalon ensamma?” Kyra tvekade, hon visste inte vad hon skulle svara. Hon var inte skyldig denna man några svar och hon ville bara gå härifrån.

Hon vände sig om och stod mot honom, och spände sina axlar. ”Och vem är du som tycker att du ska kräva svar från mig?” svarade hon. Ett par män i bakgrunden dignade och mannens ansikte rodnade. ”För en ensam flicka, i din situation, borde du visa mer respekt till de äldre,” sa han mörkt. ”Jag ger respekt till dem som ger det till mig,” svarade hon utan att backa. ”Och än har jag inte sett någon från dig. Trots att jag är i en sårbar position,” lade hon till. ”Jag vågar säga att det är du som är i den positionen. Jag har et väldigt fint vapen som hänger längs min rygg, och jag ser att allt du har är en kniv längs din midja. Underskatta inte mig för att jag är en flicka. Jag kan skära av din hals före du har pratat klart.”

Där kom ett långt mumlande från folket, när spänningen höjdes flera nivåer. Mannen stirrade chockat tillbaka, och höjde sina händer till höfterna. ”Stora ord för en flicka,” sa han. ”Mycket mindre för en som reser ensam.” Han kollade mot henne. ”Du är en modig en, eller hur?” frågade han. ”Jag misstänker att du inte är en vanlig flicka.” Han kliade sig i skägget. ”Nej, genom att kolla på dig skulle jag säga att du är någon viktig. Pälsar som den är reserverade för krigsherrar. Vad gör två flickor som bär pälsar från krigsherrar?”

Hon stirrade mörkt tillbaka, krävde ett svar, och glodde på henne. ”Duncan, krigsherre av Volis.” För första gången, visade mannen sann förvåning och rädsla. Hans uttryck mjuknade. ”Duncan säger du?” sa han med en skakade röst. ”Din far?” Rummet grumlade av förvåning. ”Och skulle han låta dig resa ensam?” lade han till. ”Och utan sällskap av hundratals män?” ”Min far tror på mig,” svarade hon. ”Han har sett vad jag kan göra. Han har sett hur många mäns halsar, som dina, som jag redan skurit av. Det är dem han fasar för, inte jag,” svarade hon modigt, då hon visste att hon inte kunde visa någon svaghet om hon skulle överleva detta.

Mannen stirrade tillbaka, chockad, och förväntade sig inte det svaret. Sakta började hans ansikte att le. ”Du är din fars dotter alltså,” svarade han. ”Och en fin man är han. Jag har träffat honom en gång. Den modigaste krigaren jag någonsin känt.” Han vände sig mot bartendern. ”Allting de har frågat efter,” sa han, ”Dubbla det! Jag bjuder!” Han kastade ett annat guldmynt på baren och bartendern tog den och samlade snabbt ihop provianten. Kyra kollade på, hon var lättad och överraskad. Sakta slappande hon av i axlarna och lossade greppet runt sin stav. ”Varför skulle du betala för vår mat?” frågade Dierdre. ”Din far räddade mitt liv en gång,” sa mannen till Kyra.” Jag är skyldig honom. N kan du säga att det är lika. Plus, att jag har hört ett rykte att dina far har dödat några Pandesianer,” sade han.

”Ryktet är att krig kommer att börja i Escalon.” Kyra kollade tillbaka på honom, hennes hjärta slog, och hon undrade hur mycket hon skulle säga. Han antog vad hon skulle säga och nickade till sig själv. ”Jag antar att det är det din resa handlar om,” sa han. ”Och när jag kommer på dig, antar jag att du redan har dödat några Pandesianer själv.” Kyra skakade på axlarna. ”Där kanske har varit en eller två som har korsat min väg,” sa hon. ”Men inget oprovocerat.” Mannens leende blev bredare, och nu lutade han sig tillbaka och skrattade. ”Vem som helst som dödar Pandesianer är min vän,” sa han hjärtligt. ”Oroa dig inte tjejen, ni kommer inte att skadas här. Varken av mig eller mina män!”

Kyra började känna en känsla av lättnad, när plötsligt, en mörk röst kom från andra sidan rummet. ”Tala för dig själv!” Kyra vände sig om, och även de andra männen i rummet, för att se en skugga av en man komma fram, dubbelt så bred som de andra, och tillsammans med flera av sina vänner. De hade alla brynja på sig, och täckta av mörkbruna kappor, och de hade en gul hök märkta på dem. De stirrade på Kyra och Dierdre när de närmade sig. De andra männen gick åt sidan när de gick genom tavernan, med golvet knarrande, med hotelse i deras ögon, och med sina händer på sina svärd.

Kyras mage knöt sig; hon kände att hon var i trubbel. ”Jag bryr mig inte ett dugg om vem din far är,” muttrade mannen, och kom närmare. ”Mitt land ligger långt över havet, och jag bryr mig varken om Pandesianer eller Escaloner, eller någon annan politik. Jag ser två unga flickor som reser ensamma. Och jag är hungrig. Mina män är hungriga.” Han gick närmare och log brett, saknade tänder, stank och hans ansikte var groteskt när han log, med långsträckt käke. Kyras hjärta pumpade av raseri när hon höll hårdare i sin stav, och hade en känsla av konfrontation, och hon önskade att hon hade mer plats för sina manövrar i detta trånga utrymme.

”Vad vill du?” frågade Dierdre, med rädsla i sin röst. Kyra vara rasande, hon önskade att hennes vän hade varit tyst; rädslan i hennes röst var uppenbar, och hon visste att det skulle stärka dem. ”Många saker,” svarade mannen, och kollade på henne medan han slickade sig om läpparna. ”Guldet i era säckar. Och mer, de pengarna jag kommer få för att sälja dig. Du ser, där jag kommer ifrån, är två tjejer värda rätt mycket pengar.” Han hånlog med ett brett, läskigt leende. ”Jag kommer att bli många gånger mer rikare än vad jag var när jag vaknade denna morgon.” Han gick ännu närmare, ett par meter från Kyra, och Kyra såg sin fars vän kolla fram och tillbaka från henne och utlänningarna, som om han var osäker på om han skulle lägga sig i.

”Försök inte skydda henne,” sa utlänningen till honom. ”Om du inte vill dö också.” Hennes fars vän, höjde sina händer och backade iväg, till Kyras besvikelse. ”Jag sa att jag var skyldig hennes far en tjänst,” sa han. ”Jag har gjort det nu. Jag kommer inte att skada henne. Men vad någon annan gör mot henne, tja… det har inte med mig att göra.” Kyra förlorade all respekt för mannen när han gick tillbaka in i folkvimlet. Men det förstärkte även henne. Det var bara hon nu, och hon tyckte om att ha det så. Hon behövde inte lita på någon man.

När mannen närmade sig henne, förberedde sig för att ta tag i henne och Dierdre, så höll Kyra hårdare i staven och stålsatte sig. Vad som än hände, så skulle hon inte tas av dessa män medan hon fortfarande var i livet.

KAPITEL SEXTON

Alec marscherade genom ängarna i norra Soli, kullarna höjde sig och föll igen, han stirrade in i soluppgången, med trötta ögon, trött av utmattning, stel av kyla och han kunde inte längre känna hungern i sin mage. Han och Marco som var bredvid honom, hade gått genom hela Vitskogen, och har inte sovit något, sedan de mötte Wilvoxarna. Alec kunde känna utmattningen i sina ben, och när han gick och kollade mot horisonten, började molnen att dela på sig, och morgonsolen bröt sig igenom, lös upp de gröna kullarna som han kom ihåg från sin barndom, och han kände sig så tacksam att han kom ut från skogen. Det fanns inte bättre än att vara under öppen himmel. Han var stolt över sig själv för att han hade överlevt denna långa vandring, så många långa nätter, hela vägen från Flammorna.

Alec smärtade fortfarande från sina sår, och han kände på såren på ben och arm, och såren var fortfarande råa från där Wilvoxen hade bitit honom. Han gick långsammare än innan, Marco också, och de återhämtade sig från sina sår och började långsamt att bli utmattade av hunger. Alec kunde inte komma ihåg sista han vilade, senaste gången han åt, och det kändes som om han var i ett drömlikt läge. Han såg den öppna himlen, soluppgången, de familjära kullarna som han visste så väl, och visste att han snart var hemma. Alec, som var överväldigad av utmattning och känslor, kände tårar rinna ner för hans kinder. Det tog honom flera minuter innan han insåg att han grät.

Han torkade snabbt bort tårarna. Han förmodade att de hade sprungit ur hans delirium från sina sår, hans hunger och hans glädje över att se sitt hemland, en plats som han aldrig trott att han skulle få vila sina ögon på igen. Han kände sig som om han hade rymt dödens käftar och hade fått en andra chans i livet. ”Var ligger din by?” Marcos röst ringde bakom honom, och avbröt hans djupa tystnad. Alec kollade bortåt och Marco studerade landskapet med förundran, med ögon fyllda av utmattning, med mörka cirklar under dem. De gick upp för en kulle och båda pausade, kollade ut över de grästäckta kullarna som var täckta av en låg dimma som glimmade. Framför dem låg tre kullar, som var identiska. ”Min by ligger bakom den tredje kullen,” sa Alec. ”Vi är nära,” suckade han med lättnad. ”Knappast en timmes promenad härifrån.” Marcos ögon sken av lycka. ”Och det kommer att vara en välkomnande ankomst,” svarade Marco. ”Jag tvivlar på att mina ben kan bära mig mycket längre. Kommer din familj att ha mat åt oss?” Alec log och rumlade över tanken. ”Mat och mycket mer,” svarade han. ”En varm brasa, nytt ombyte kläder, vilka vapen du vill ha, och,” ”Och hö?” frågade Marko. Alec log brett. ”Hö tillräckligt för att sova tusen år.” Marco log tillbaka. ”Det är allt jag vill ha.”

De två tog fart och gick en rask promenad neråt, med nya krafter, och med studs i deras steg. Alec kunde redan, i sina minnen, känna lukten av mat från sin mors kök, han kunde redan se hans fars blick av att bli godkänd när han kom hem som hjälte, när han offrat sitt liv för sina bröder. Han föreställde sig sin bors blick när han gick in genom dörren, och han kunde redan känna hans omfamning. Han kunde se blicken av förundran i sina föräldrars ögon, när de ser sin son återvända. Nu kanske de skulle uppskatta honom. Innan hade han varit den andre födda sonen, de hade alltid tagit honom för givet; men nu, äntligen, skulle de inse hur mycket han betydde.

Den sista tiden av promenaden flög förbi, och Alec kände inte längre smärtan från hans utmattning, och före han visste det, gick de över den sista kullen och han såg sig själv kolla ner på Soli. Han stannade och kollade ut mot sin by med stor förväntan. Han kände omedelbart igen dess familjära konturer, de fallfärdiga sten stugorna, och han letade efter de ljusa taken, aktiviteten av barn som leker, hönor och hundar som jagar varandra, och kor som blev ledda genom gatorna. Men när han studerade det närmare, insåg han omedelbart att något var fel. Han kände en knut i sin mage när han kikade ner förvirrat. Framför honom var inte synen av byn som han hade förväntat sig, utan en scen av förstörelse.

Det var en ful bild, en han knappast kände igen. Istället för de familjära stugorna, var det utbrända strukturer, raserade ner till marken; istället för träd och vägar, var där ett fält av aska och spillror, där röken fortfarande steg. Hans by fanns inte längre. Det fanns inget ljud från barnens glädjeskrik från när de lekte, utan bara de jämrandet från gamla kvinnor som satt på knä i leran. Alec följde deras blickar och såg, med en knut i hjärtat, att i leran var alla färska gravar, rader av dem, alla markerade med kors, och han sjönk. Han visste plötsligt, med en hemsk föraning som svepte över honom, att alla och allt han kände och älskade var dött.

”NEJ!” skrek Alec. Utan att tänka, utan att ens vara med på vad han gör, snubblade Alec ner för kullen så snabbt han kunde, han snubblade nästan över sig själv när han sprang fortare. Det var som om han trillade in i en mardröm. ”Alec!” ropade Marco bakom honom. Alec snubblade och föll i gräset, rullade och täcktes i lera, men han brydde sig inte, han ställde sig upp igen och fortsatte springa. Han kunde knappt känna av världen runt om honom, han kunde endast höra sitt eget hjärta slå så hårt när han sprang.

”Ashton!” skrek han när han sprang ner mot det som en gång var hans by. Alec sprang förbi hus efter hus, allting hade brunnit ner till små smulor, det enda som var kvar var aska. Inget gick att känna igen. Han kunde inte processa vad som i hela friden hände här. Vem kunde ha gjort detta? Och varför? Alec kunde inte se något som var kvar från hans eget hus när han sprang förbi med fruktan, nu var det bara en hög med glöd. Allt som återstod var en stenvägg, som brukade vara hans fars smedja. Alec följde tjutandet och sprang till änden av byn. Tillslut nådde han fram till raderna av nygrävda gravar, luften var tjock av lukten av jord, rök och död. Han nådde fram till rader av gamla kvinnor, som låg på knä, de grät och hade jord på deras händer, i deras hår, och grät fram deras böner.

Alec snubblade fram och kollade igenom alla lik, hans hjärta slog hårt, och han bad att det inte skulle vara hans familj. Snälla, bad han. Låt inte min familj vara här. Snälla, jag ger dig vad som helst. Alec stannade plötsligt och kände hur hans knän blev svaga när han såg synen han önskade att han inte hade sett: rakt framför honom, var hans fars och mors lik, alldeles för bleka och de såg ut att ha en frysen blick av smärta. Han kände att allt inom honom dog vid just denna stund. ”MOR! FAR!” Han kollapsade vid deras sida i jorden, höll om den, och hans knän sjönk ner i den fräscha jorden när han grät, han kunde inte förstå vad det var som hände.

Alec kom plötsligt ihåg hans bror. Han satte sig upprätt igen och sökte överallt, och han kunde inte se honom. Han hade lite hopp: hade han överlevt? Han sprang desperat bort till en kvinna som satt på knä och tog tag i hennes arm. ”Var är han?!” frågade han. ”Var är min bror?!” Kvinnan kollade tillbaka på honom och skakade ordlöst sitt huvud, för betagen av sorg för att kunna svara. Alec hoppade upp och sprang, sökande. ”ASHTON!” skrek han. Alec sprang upp och ner för gravarna, hans hjärta dunkade, och han var desperat efter at veta, han undrade om han hade klarat sig. Tillslut hörde han någonting. ”Alec!” kallade en svag röst. Alec kände en våg av lättnad när han kände igen sin brors röst, om än en svagare version av den, och han vände om och sprang till hörnet av gravarna.

Där låg hans bror, skadad, med blod som rann från hans min, han var väldigt skadad. Han rusade fram och kollapsade vid sin brors sida, tog tag i hans livlösa kalla han, samtidigt som han grät. Han såg ett smärtsamt sår över sin brors mage, och han visste omedelbart att ha skulle dö. Han hade aldrig känt sig så hjälplös, att se sin bror stirra tillbaka på honom, delvis på honom, och delvis på himlen, hans ögon var glansiga, och livskraften lämnade honom medan han kollade på. ”Bror,” sa Ashton, mer som en viskning. Han log svagt, trots hans sår, och Alecs hjärta krossades inuti. !Jag visste att du skulle komma, sa Ashton och log. Jag väntade på dig… innan jag dör.”

Alec tog tag i sin brors hand, skakade hans huvud, ovillig att acceptera detta. ”Du kommer inte att dö,” sa Alec, och han visste att hans ord in var samma. Ashton log tillbaka. ”Jag hade aldrig en chans att tacka dig,” sa Ashton. ”För att du gick.. till Flammorna. Ashton försökte svälja, medan Alec blinkade bort tårarna. ”Vem gjorde detta?” insisterade Alec. ”Vem gjorde detta mot dig?” Ashton var tyst en lång stund, och hade svårt med att svälja. ”Pandesianerna…” svarade han tillslut, med sin röst ännu svagare. ”De… kom… för att lära oss… för hämnd…” Alec var överraskad över att känna sin brors plötsligt starka grepp runt hans arm, för att se sin bror korsa sin arm med en överraskande styrka. Hans bror stirrade på honom med en sista blick av styrka, av intensitet, den desperata blicken av en döende man. ”Hämnas mig,” sa han, med en viskning. ”Hämnas…alla oss. Våra föräldrar. Döda… Pandesianerna… Lova mig…”

Alec kände en ny känsla av mening, av bestämdhet, som steg inom honom, och han hade aldrig känt såhär i hela sitt liv. Han tog tag i sin brors han och kollade in i hans ögon med likadan blick. ”Jag lovar dig,” svarade Alec. ”Jag lovar med allt jag är. Jag kommer döda varenda Pandesian, eller dö när jag försöker.” Hans bror kollade på honom med häftighet i ögonen som Alec aldrig sett på en lång tid. Tillslut förvandlades hans ansiktsuttryck till tillfredsställelse. Ashtons ansikte blev slappt, och han gled ner med huvudet och rörde sig inte mer. Han stirrade upp i skyn med blanka ögon, och Alec kände att han god inombords, just vid denna stund, hans bror var död. ”NEJ!” skrek Alec.

Han lutade sig tillbaka och tjöt till himlen, undrade varför allt han älskad i denna värld var tvungen att tas från honom, och veta att hans liv skulle bli drivet av en sak och ingenting annat. Hämnd.

KAPITEL SJUTTON

Kyra stirrade tillbaka på mannen som konfronterade henne, denna utlänning med sin låga panna, bred korpp och svarta ögon, som log läskigt mot henne, med sina skarpa tänder som visades. ”Du har ingen som kan skydda dig,” sa han till henne. ”Kämpa inte: det kommer endast att bli värre för dig.”

Kyra tvingade sig själv att andas, att fokusera, att dra in all intensitet in i strid. Inom henne slog hennes hjärta, eld pumpade i hennes ådror, när hon förberedde sig för hennes livs konfrontation. ”Om någon behöver beskyddas,” svarade Kyra modigt, ”så är det du. Jag kommer ge dig en chans att gå ur min väg, innan du lär dig vad folk från Escalon är gjorda av.”

Mannen stirrade tillbaka och blinkade i chockad tystnad. Sen, en stund senare, började han att skratta, ett grovt, fult ljud, och alla hans män följde med. ”Du är modig,” sa han. ”Det är bra. Mer roligt att ta sönder. Jag kanske till och med tar dig som min personliga slag. Ja, männen på mitt skepp kan behöva en leksak. Våra resor längs havet han bli väldigt långa.” Kyra kände en rysning när han kollade upp och ner på henne. ”Berätta för mig,” sa han. ”Det är tio av oss, och två av er. Vad är det som får dig att tro att du kan överleva?” En idé började att formas i Kyras huvud; det var riskabelt, men hon hade inget val. Hon vände sin rygg långsamt mot mannen, bestämd att överraska honom och att visa honom att hon inte var rädd.

Kyras hjärta slog, hon hoppades att han inte hoppade på henne bakifrån, vände sig om mot bartendern och kollade på säckarna med mat som låg på baren, och vid hörnet av sitt öga gav Dierdre henne en blick när hon långsamt sträckte sig för att ta en säck. ”Är dessa våra?” frågade hon bartendern lugnt. Han nickade tillbaka, såg skrämt ut, och svettades. ”Är min betalning giltig?” frågade hon. Han nickade igen. ”Tjejen,” skällde utlänningen bakom henne, klart irriterad, ”Du ska tas till fånga för resten av ditt liv, och det du bryr dig om är din mat? Är du galen?”

Kyra kände att det brann inom henne, hon var nära på att explodera, men hon tvingade sig själv att stanna kvar där hon stod, för att vänta på den rätta stunden. Med sin rygg mor honom, sa hon: ”Jag är inte en tjej,” svarade hon ”Utan en kvinna. Och de som antar att de kommer vinna endast för att de är män, för att de är större, och för att de är fler, verkar glömma den viktigaste saken i strid.” Det kom en lång tystnad, tills någon tillslut frågade: ”Och vad är de?” Kyra tog ett djupt andetag, stålsatte sig själv, och visste att stunden för sanning hade kommit. ”Överraskning,” sa hon platt.

Kyra vände sig snabbt om, fortfarande med ett grepp runt säcken, och svingade den med all sin kraft. När hon gjorde det, öppnades säcken och maten flög genom luften, och sprayade alla som attackerade henne i ögonen. Männen skrek och tog sig för ögonen i dammstormen, alla var temporärt blinda, medan Dierdre gjorde likadant som Kyra, och svingade iväg den andra säcken och bländade resten av männen. Det hände så pass snabbt så att ingen av männen hann reagera. De hade klart inte förväntat sig det.

Utan att tveka, drog Kyra sin stav i sidled och krossade ytterligare en burk bakom henne; hon klev sedan åt sidan, och drog ner burken i sidled in i ansiktena på två män framför henne, som båda två föll till golvet. Medan de andra fortfarande höll sig för ögonen och försökte ta ut vetet, rusade Kyra framåt och sparkade en mellan benen, sedan höjde hon sin stav och slog honom över ansiktet, så att även han föll. Hon tog sedan tag i staven med båda händerna, höjde den högt och högg den neråt som en kniv, ner i bröstet på en annan man, vilket fick han att snubbla bakåt, krascha in i ett bord och välta det.

Kyra snurrade sig genom gruppen som en blixt, så snabbt att de chockade männen inte hade någon chans att reagera. Hon var i en sådan harmoni med alla sina vapen, alla hennes sparring-lektioner med sin fars män börjar komma tillbaka till henne, det var som om hon blev ett med staven. Hennes oändliga nätter med sparring ensam, länge efter att de andra männen gått, flödade tillbaka. Hennes instinkter tog över, och inom en liten stund av ett flertal av hennes attacker låg männen och tjöt på golvet, blodiga, och de stönade av smärta.

Efter allt kaos, var det bara två män som stod upp, och dessa två, som tillslut blivit av med all vete från ögonen, stirrade tillbaka på Kyra med död i sina ögon. Den ena drog sin kniv. ”Låt oss se hur din pinne hanterar en kniv,” sa han och attackerade. Kyra samlade sig själv för en attack när det plötsligt kom ett kraschande ljud och hon blev överraskad över att se honom kollapsa, med ansiktet först, vid hennes fötter. Hon kollade upp och såg Dierdre stå bakom, höll en trasig stol, med händerna skakande, och hon stirrade ner som om hon var i chock över det hon nyss gjort. Kyra såg rörelse och vände sig om för att se den sista fienden röra sig mot Dierdre. Han måste ha insett att hon var den svaga punkten och Kyra såg att han tänkte tackla henne och slå ner henne mot marken. Hon kunde inte tillåta det. Om Dierdre togs gisslan, visste Kyra att det skulle vara omöjligt att bekämpa dessa män.

Kyra visste att hon inte hade tid, hon höjde sin stav, siktade, steg fram och kastade iväg den. Hennes stav flög genom luften som ett spjut, och Kyra kollade på med tillfredsställelse när det träffade den springande mannen rätt i tinningen, rakt på hans tryckpunkt. Hans ben föll under honom och han kollapsade på marken precis innan han nådde fram till Dierdre. Dierdre kollade ner i tacksamhet, och plockade sedan upp Kyras stav och kastade tillbaka den till henne. Kyra fångade den och stod i det tysta rummet, övervakade skada, alla män som låg där utan att röra sig. Hon kunde knappats tro vad hon hade precis hade gjort. Resten av männen på tavernan stirrade tillbaka med tappade hakor, och kunde knappast tro vad de nyss sett, de heller.

Hennes fars vän svalde, och såg rädd ut. ”Jag skulle ha hjälpt dig,” sa han lamt, med rädsla i sin röst. Kyra ignorerade fegisen. Istället, vände hon sig sakta om, gick över de stilla kropparna och gick lugnt tillbaka mot baren, där bartendern stod stilla, och stirrade förvånat tillbaka. Hon tog tag i sina kycklingar och köttet från baren, medan Dierdre tog deras vatten. Denna gång skulle Kyra inte lämna utan mat åt henne eller de andra. ”Ser ut som jag skulle behöva mer mat,” sa hon till bartendern. Bartendern, som var chockad, sträckte sig ner och gav henne mer säckar med vete. Tjejerna gick tillbaka över rummet, genom tavernan, och ut genom dörren, ingen av männen vågade gå nära henne nu.

När de gick tillbaka ut till det iskalla slående regnet, så kände Kyra inte längre kylan. Hon var varm inombords, varm med säkerheten att hon kunde försvara sig själv, och att hon inte längre var sin fars lilla flicka. Dessa män hade underskattat henne, och de hade alla männen i hennes live, och det viktigaste var, att hon hade underskattat sig själv. Aldrig igen. Hon kände självkänslan rusa inom henne. Hon höll på att bli sig själv. Hon visste inte vad resan framför henne skulle ge, men vad som än hände, skulle hon aldrig ge upp igen. Hon var lika stark som dessa män. Ännu starkare.

KAPITEL ARTON

”BLODÅLAR!” skrek Seavig. Duncan höjde sitt svärd och högg i de tjocka röda ålarna som virade sig upp längs deras ben, samtidigt som sjön Ire verkade vara fulla av dem. Han kände dem krama åt hans kött och runt honom skrek hans män och föll ner i vattnet, och fäktade och skvätte; när han svingade med svärdet, fick han inte tillräckligt med momentum för att hugga genom det tjocka vattnet och ens göra någon skada till dessa varelser. Desperat kände han hur han blev dragen neråt, Duncan sträckte sig ner i bältet, tog tag i sin kniv och högg neråt. Det kom ett skrikande ljud, som följdes av bubblor som kom upp till ytan, och ålen blev livlös. ”KNIVARNA!” skrek Duncan till sina män. Nu när Dimvandrarna var borta, började dimman äntligen att lätta runt om dem, och Duncan kunde se, runt om honom, lydde männen hans order, och högg med sina knivar mot ålarna som drog dem neråt. Väs och skrik hördes, när ålarna en efter en dödades och männen började komma loss. ”SPRING MOT SJÖKANTEN!” skrek Duncan, och insåg att dimman hade lättat.

Alla männen skyndade sig mot sjökanten, det skvätte vilt när de vadade deras väg så snabbt de kunde. Duncan var bestört över att se så många av sina män, som inte hann hugga ålarna snabbt nog, som blev nerdragna, skrikandes, under det murkna vattnet, döda innan någon kunde hjälpa dem. Duncan hörde ett skrik och kollade för att se Anvin bli nerdragen bakom honom. Han vände sig om och sprang mot sin vän i vattnet, skyndade sig så snabbt han kunde. ”Ta min hand!” Skrek Duncan, och vadade in i det ål-fyllda vattnet, högg med en hand och sträckte ut den andra handen till Anvin. Han visste att han riskerade sitt liv, men han kunde inte lämna sin vän. Han fick tillslut tag i Anvins hand och drog honom upp med all sin makt, och försökte ta bort honom från ål-boet. Han gjorde framsteg, när det plötsligt kom flera ålar från sjön och virade sig runt Duncans arm; istället för att hjälpa sin vän, kände han hur han själv sögs neråt.

Det kom ett plask, och Duncan vände sig om för att se Arthfael och Seavig och flera andra av deras män, rusa tillbaka för att hjälpa dem. De svingade med sina knivar och svärd, högg mot ålarna och missade precis Duncans och Anvins armar. Ålarna väste runt om dem, och snart kände Duncan att han började bli fri igen. Alla vände sig om och vadade tillbaka mot sjökanten, plaskade så snabbt som de kunde, och denna gång nådde Duncan ända fram till sjökanten, han flämtade efter andan, det värkte från alla sår från dessa varelser. Han föll ner på sina knän, utmattad, och kysste sanden. Dimman var borta, ålarna väste i vattnet, på säkert avstånd, och Duncan hade aldrig känt sig så tacksam över att vara på torra land igen. Tillslut var en mardröm efter den andra bakom dem.

*

Duncan höjde sin yxa och hackade mot det smala röda trädet framför honom, han högg som han hade gjort i flera timmer, svettig, och hans händer var råa och slitna. Runt om honom var luften fylld av ljud som kom från när hans män hackade och ljudet från träden som föll i skogen. Med ett slutligt hack, föll hans träd också, med ett Whoosh framför honom. Duncan lutade sig tillbaka och vilade på sitt yxhandtag, andades tung, och torkade svetten från sin panna, och övervakade sina män. De var alla hårt arbetande, vissa högg i träd, andra band stockarna tillsammans med tjocka rep, och skapade flottor.

Duncan tog tag i en ände av trädet medan Anvin tog det andra, en stock som var ca 5 meter lång, och de lyfte upp den, den var överraskande tung, och la den på sina axlar. De marscherade genom de leriga drivorna från Thusius och släppte den i en hög vid flodens kant. Duncan stod och undersökte sitt handarbete medan floden sprayade honom med vatten i ansiktet. Den stocken hade varit den slutliga delen som behövdes för deras flotta.

Överallt via kanten på Thusius var det fullt med aktivitet, hans män var engagerade i samma sak allihop, ett dussin av flottor gjordes snabbt, alla förbereddes. Det skulle bli en stor armé som tog sig fram via floden. Duncan undersökte de skummande strömmarna i Thusius, och han undrade om hans båt skulle hålla. Han visste att det var det enda sättet, om han skulle ta alla sina män till Kos obemärkt. Han vände sig om och såg den sista flottan knytas, och han visste att tiden hade kommit. Seavig stannade bredvid honom, tillsammans med flera andra män, med sina händer på höfterna, och kollade ner längs floden. ”Kommer de att hålla?” frågade Duncan, och kollade på flottorna. Seavig nickade. ”Jag har spenderat mer tid på havet än på land,” svarade han. ”Oroa dig inte. Om det är något mitt folk förstår sig på, så är det vatten. Dessa flottor kanske ser usla ut, men de är säkra. Det är snöre från Esephan, starkare än något annat rep från Volis.”

”Och de långa stockarna kanske ser smala ut, men låt dig inte luras: den röda tallen från Thusius är det hårdaste i världen. Den kanske böjer sig, men den går aldrig av.” Duncan kollade på sin legion med män, som var tilltuffade från strid, men ett få av dem var seglare. Deras flottor var hala, och det fanns inte mycket att hålla sig fast i, och männen hade rustning, det var alldeles för lätt för dem att sjunka. Seavig var van vid att leda min till havet, men i Duncans ögon, var tillståndet alldeles för dåligt. ”Hur långt är det till Kos?” frågade Duncan. Seavig nickade mot horisonten. ”Ser du bergen?” Duncan kollade ut mot horisonten, och han såg vassa vita toppar som reste sig omöjligt högt, och försvann upp i molnen, högre än något annat berg någonsin nått. Från synen av dem, verkade de vara flera dagar därifrån. ”Om strömmen flyter,” svarade Seavig, ”kan vi nå basen på en dag. Det är om vi alla klarar oss.” Seavig gav honom en orolig blick. ”Råd dina män att hålla sig till mitten av flottorna; Thusius är fullt med varelser som kommer att få de vi lämnade bakom oss att verka snälla. Det viktigaste är att vi måste hålla oss ifrån virvlarna.” ”Virvlarna?” frågade Duncan, han tyckte inte om det ordet. ”Virvlar finns i överflöd i denna flod,” sa Seavig. ”Håll ihop, och det kommer gå bra.” Duncan rynkade pannan; han var en man gjord för land, och han tyckte inte om detta. ”Finns det ingen säkrare väg mot Kos?” frågade han igen, och studerade land.

Seavig skakade på huvudet. ”Det finns ingen annan direkt väg,” svarade han. ”VI kan ta ängarna om du önskar, men Pandesianernas garnisoner vaktar det. Det kommer betyda strid. Om du vill ta dig till Kos i fred, då är Thusius det enda sättet.” Duncan hade fortfarande snabbhet och överraskning på sin sida, och han kunde inte riskera att varna Pandesianerna om sin revolt; det var en chans han knappast kunde ta. ”Floden då,” sa Duncan, som nu hade bestämt sig. Duncan hade en sak kvar att göra innan de alla gav sig iväg. Han vände sig om och gick till sin krigshäst, en underbar vän till honom i strid för så länge han kunde minnas. Det gjorde ont i honom att lämna hans sida, men de kunde inte ta med hästarna på flottorna.

”Min goda vän,” sa Duncan, och strök dess man, ”led hästarna. De är din armé nu. Led dem söderut, till Kos, Till bergsbasen. Vänta på oss där, på väg mot Andros. De kommer att vänta på dig, och jag vet att du kommer att vänta på mig.” Duncan pratade med sin häst som om den vore en av hans män, och med en varsam gnuggning, såg han honom gnägga, stegra sina häftiga ben i luften, och sedan vända sig om och stolt galoppera iväg, en ledare i sin egen rätt. Och när han gjorde det, vände hundratals hästar sig om, och följde efter honom. En gigantisk tusenfoting, alla sprang söderut i en massiv flock, jorden skakade under deras hovar. De sparkade upp ett moln av damm och Duncan såg på dem medan en blandning av sorg och stolthet. Hans häst förstod honom bättre än någon annan man vid liv.

”Om endast mina män hade brytt sig om mig på samma sätt,” sa Seavig vist, som kom upp vid hans sida. ”Låt oss hoppas att han har en mästare kvar för honom när han kommer,” svarade Duncan. Duncan nickade och Anvin ljöd i hornet samtidigt som Seavigs män ljöd i deras. Armén kom till liv, alla män gick framåt och knuffade ner sina flottor i floden och hoppade ombord. Duncan knuffade också ner sin, som var tyngre än förväntat, och han och flera andra män knuffade den genom leran tills den lugnt flöt i vattnet. Nr de flöt, var han lättad över att se att Seavig hade haft rätt: den röda tallen blev spänstig i vattnet, och snörena höll ihop.

Duncan hoppade ombord med de andra, och sträckte sedan ut en lång påle som han använde för att gräva sig ner i den torra marken, och knuffa de längre ut, bort från flodskanten, och ut mot mitten av floden. Thusius var nästan 50 meter bred, och det var fullt av kristallklart vatten, och han kunde se ända ner till botten, som var full med stenar av alla möjliga former och färger. Det var en speciell syn. Snart började strömmen att ta tag i dem, och de började alla att röra på sig, först gick det långsamt, med hundratals flottor som bar tusen män samtidigt. De var en flytande armé.

De fick momentum snabbt och takten ökade. Duncan var nöjd över att känna vattnet röra sig snabbt under dem, alla flottorna höll, och ökade snabbare än vad de någonsin skulle kunna på land, och de hade inte behövt binda fast några hästar eller män. Han letade på land och såg sin häst, galoppera på avstånd, och ledde sin armé av hästar, och han kände en våg av stolthet. Duncan stod på flottan med ett dussin män, och kände floden rusa under honom, vinden i håret, och vattnet sprayade honom ibland. Han använde pålen för att styra flottan, och de föll in i en bekväm takt på den breda floden. Tillslut slappnade han av och släppte sin gard, när floden tog den rumt en böj efter en annan. Han kollade ut och studerade det förändrande landskapet. De passerade rosa skogar och ängar som var blekande vita; de passerade åkrar med exotiska varelser, som såg ut som gaseller, men med huvuden på varsin sida av kroppen. De passerade slätter av sten, i speciella former, som om någon uråldrig civilisation hade tryckt ner dem och gått. Det var en obebodd del av Escalon, som ägdes av naturen, mer än människan. Duncan kollade upp och studerade bergen i Kos, deras vita toppar blev bara större desto närmare de kom. Snart skulle de nå dem. Om de kunde övertala krigarna som bodde på dess toppar, så skulle det vara vändpunkten, som han behövde för en attack mot huvudstaden.

Han visste att hans chanser var små, men det var vad det betydde, i hans ögon att bli en krigare: att kriga ett krig, mot alla odds. Hans hjärta slog snabbare vid idén av att frita Escalon, att befria det från Pandesianer, att utkämpa kriget som det skulle ha utkämpats för flera år sedan. Vinna eller förlora, tillslut, reda han in i sitt öde. ”Hur länge sedan är det sen du såg Kos?” ropade Seavig över ljudet från strömmen, när hans flotta kom upp bredvid Duncans när han styrde den med sin påle. Duncan hukade sig lågt när flottan plötsligt föll nästa en meter, och skakade vilt i strömmarna innan det lugnade sig igen. Vattnet blev tuffare, och när Duncan försökte att koncentrera sig på strömmarna, blev han förundrad över hur redo Seavigs män var, vatten-människor, de stod långa, välbalanserade, som om de stod på torra land.

”Många år sedan,” sa Duncan tillslut. ”Jag var en ung man då. Det är ändå en tid jag aldrig kan glömma. Jag kommer ihåg… klättringen… höjden… dess människor, tuffa människor. Modiga krigare, orädda, men tuffa. De var tillbakadragna. De var med oss, men aldrig riktigt med oss.” Seavig nickade. ”Inget har förändrats,” svarade han. ”Nu är de mer tillbakadragna än någonsin. De var alltid separatister, och nu, efter Tarnis svek, är de som en egen nation.” ”Kanske är det bergsluften,” skojade Anvin, hans flotta kom upp bredvid deras. ”Kanske ser de ner på alla oss.” ”De gör de inte,” svarade Seavig. ”De har bara inte mycket intresse i andra.”

Duncan kollade upp och studerade de vita topparna, som kom närmare efter varje böj i floden. ”De gömmer sig där uppe,” svarade Seavig, ”från Pandesianernas fort under. Om de kom ner, skulle de bli attackerade. Och Pandesianerna vågar inte ge sig upp på de höjderna, de vet att det skulle vara galenskap. Så männen i Kos ser sig själva som fria, trots att de inte är fria. De är fångade.” Duncan studerade bergen, och han var inte så säker. ”Männen från Kos som jag träffade, var inte rädda för någonting,” svarade Duncan. ”Speciellt inte Pandesianer. Jag tvekar över att de inte vågar komma ner.” ”Men varför har de då inte gått ner sedan invasionen?” frågade Seavig.” Det var ett mysterium som Duncan undrade över för sig själv. ”Kanske känner de att den gamla kungen inte förtjänar deras respekt,” sa Anvin. ”Kanske känner de att de inte är värda att komma ner efter att de gav upp Escalon. Bergen är deras hem, att komma ner vore att strida våra strider.”

”Att komma ner vore att slåss för Escalon, deras land också,” kontrade Seavig. Duncan skakade på axlarna. ”Jag kan inte svaret,” skrek Duncan. ”Men vi kommer att ta reda på det.” ”Och om de vägrar att gå med oss?” frågade Seavig. ”Vad då? Att klättar upp för de topparna är en stor risk.” Duncan kollade upp och studerade de branta bergen, och han undrade samma sak. Han skulle leda sina män upp för en riskabel väg, tänk om de gjorde det för inget? ”De kommer att gå ner,” sa Duncan tillslut. ”De kommer att gå med oss. För männen från Kos som jag känner, kommer inte neka en inbjudan till frihet.” ”Vems frihet?” frågade Seavig. ”Deras eller vår?” Duncan tänkte p hans ord när de föll tillbaka till tystnaden, medan strömmarna ökade i styrka och tog dem längre ner i floden Thusius. Det var en bra fråga, visst var det de. Att klättra upp för topparna skulle betyda an risk, en han bad för att den inte skulle vara i onödan.

Duncan hörde ett ljud han aldrig höft förut, och kollade på Seavig, och undrade. Han var överraskad över att se sin vän studera floden, med rädsla i sina ögon för första gången. ”Virvlarna!” skrek Seavig. Alla hans män ljöd i hornen på direkten, och Seavig grävde med sin påle, och försökte desperat att flytta sin flotta till andra sidan av floden. Duncan och hans män följde efter, de styrde sina flottor över till mitten på floden, och var chockade över vad de såg. Där var flera stycken virvlar, som vände och vred, och gav ifrån sig ett högt ljud, och sög ner allt i deras väg. Den sög i sig mycket av floden, och lämnade endast en smal väg att ta sig förbi på, och tvingade den stora armén att åka längs kanten på flodens smala väg. Duncan kollade över sin axel, och hans hjärta föll när han såg att en av flottorna inte kunde ta sig därifrån snabbt nog. Han såg med skräck när den sögs ner i virveln, och hans män skrek när de snurrade igen och igen, och sögs direkt ner till botten på floden.

Duncans reflexer gjorde att han försökte hoppa ner efter dem, trots att han var nästan 15 meter ifrån, men Seavig sträckte sig med sin påle och höll den mot hans bröst, och stoppade honom, medan Duncans män tog tag i hans axlar. ”Hoppar du in, är du en död man,” sa Seavig. ”Desto mer du följer efter, desto mer kommer du att dö. Utan dig, kommer många fler att dö. Är det de du önskar?” Duncan stod där, förstörd inombords, det kändes som om han dog med sina män. Djupt nere visste han att Seavig hade rätt. Han hade inget annat val än att gnissla sina tänder och se sina män på häll, försvinna ner i strömmarna.

Duncan vände sig om, motvilligt och kollade framåt längs floden, när virvlarna försvann och strömmarna blev normala ingen. Han förbannade detta stället. Inget smärtade honom mer än att se sina män dö, och för att vara hjälplös och inte kunna göra något åt det. Det var priset för att vara en ledare, det visste han. Han var inte längre en av sina män; han var ansvarig för varenda en. ”Jag är ledsen min vän,” sa Seavig med tung röst. ”Det är priset man får betala för Thusius. Att gå på land skulle betyda sina faror.” Duncan märkte av rädslan bland soldaternas ansikten som var på flottan med honom, inkluderande hans två söner, och han kunde inte låta bli att tänka på Kyra. Han undrade var hon var nu. Hade hon nått Vitskogen än? Hade hon tagit sig till havet? Mest av allt undrade han, var hon säker?

Han hade ett hål i magen när han tänkte på henne, som nästan var helt ensam där ute. Han kom ihåg, så klart, hennes krafter, och hennes fantastiska skickligheter i strid; men hon var fortfarande en flicka, knappast en kvinna än, och Escalon var ett oförlåtande ställe. Det var ett uppdrag hon behövde ta, för hennes fördel, men han tvekade fortfarande på sig själv. Hade det varit ett misstag att skicka henne på denna resan ensam? Tänk om hon inte klarade sig? Han skulle aldrig kunna leva mig sig själv igen. Mest av allt undrade han: vad skulle det bli av henne under hennes träning? Vem skulle hon vara när hon återvände till honom? Han både hade respekt krafterna han visste att hon hade, och var rädda för dem.

Duncan kollade ut och såg landskapet fortsätta förändras, klimatet blev kallare när de närmade sig bergen. Gräset som låg längs floden blev kortare och gav vika till träsk. Desto mer söderut de kom, var flodbanken kantad av vass och träsk. Duncan såg exotiska, ljusfärgade djur höja sina huvud i vassen och väsa i luften innan de försvann lika snabbt igen. Timme efter timme gick, och Thusius fortsatte att vrida och vända sig. Vädret blev kallare, och vattnet skvätte mer, och snart kände Duncan att hans händer och fötter började tappa sin känsel. Bergen tornade sig ännu högre, närmare och närmare, och det kändes som om de bara var en armslängd ifrån, trots att han visste att de hade flera timmar kvar.

Duncan letade efter sina lästar där ute, och hoppades, men han såg inte. Duncan visste inte hur många timmar som hade gått, när han höll sin påle, studerade strömmarna, när han plötsligt såg att Seavig gjorde gester i flottan bredvid. När de rundade en böj, märkte han att vattnet stördes framför dem. Någonting skummade och spottade i vattnet, trots att vattnet här var lugnt. Det var som om en skola full med fiskar skulle vara under det. Duncan studerade det, förvirrat, och när de närmade sig, tyckte han att han såg något springa över vattnet. Han kollade mot Seavig, och för första gången sedan de började sin resa tillsammans, såg han riktig rädsla i sin väns ansikte. ”Flodhajar!” skrek Seavig. ”Böj er!” Hans män la sig på mage på flottorna med Duncan kollade på och pusslade.

Innan hans män kunde lägga sig, såg han ut och såg med skräck, vad det var de snackade om: där, framför dem, var en hög med massiva hajar, 10 meter långa, som simmade genom floden, och hoppade upp i liften i en bred båge och kraschade ner i vattnet igen. Där var ett dussin av dem, och när de rörde sig, var alla på väg uppåt i floden, rakt mot dem. Duncan kollade förtrollat, och skrämt på, när han såg de massiva käkarna, raderna av vassa tänder, och deras glödande röda ögon, som var fyllda med raseri när de seglade genom luften och närmade sig dem. Allting inom honom sa till honom att lägga sig ner, men det var för sent.

Allt hände för snabbt, och när han väl förstod, fanns där ingen tid att reagera. Han stirrade en haj rakt i ansiktet, när den höll på att sjunka, rakt ner mot honom, med käkarna brett öppnade, och han visste att här, på denna flod, hade han tillslut mött en fiende han inte kunde besegra. Här, vid dessa strömmar, hade hans slut kommit.

KAPITEL NITTON

Kyra satt i grottan framför brasan, hon lutade sig bak mot den varma stenen och andades djupt, äntligen avslappnad. Äntligen var de torra och varma, borta från vinden och regnet, hennes mage var full, och hon kunde känna hennes händer och fötter igen. Hennes muskler värkte, då de långsamt började återhämta sig. Grotta var fylld med lukter från grillad kyckling, och den lilla elden gav mer värme än vad hon hade förväntat sig.

För första gången, kände hon att hon kunde släppa ner sin gard. Bredvid henne lutade sig Dierdre också tillbaka, också mätt, medan Leo låg med sitt huvud i hennes knä, och snarkade redan. Vid ingången till grottan, precis utanför, stod Andor vakt med Dierdres märr, båda bundna och tuggade glatt på deras vete, och regnet hade äntligen slutat. Kyra hade försökt att få in Andor för att vila, men han ville inte. Kyra stängde sina ögon för en liten stund, utmattad, hon hade varit vaken under hur många dagar som helst, och hon tänkte tillbaka. Efter att de lämnade tavernan hade de korsat floden Tanis, och de hade gått in i Vitskogen, en annan skog, som var fylld med vackra träd och löv och hade en mer fredlig energi. Västskogen kallade Dierdre den.

Kyra var så lättad över att vara ute ur Törnarnas skog, och att äntligen i alla fall kunna höra havet. Hon visste att det skulle vara hennes guide, hela vägen till Ur. De hade fortsatt in i Vitskogen tills Leo hade sett en grotta, och Kyra tackade gud för det. Hon visste inte hur mycket längre alla kunde fortsätta utan att få en chans att vila, en chans att torka sig, och att äta. Hon hade bara tänkt stanna ett par minuter, men alla kände sig så utvilade här, på den mjuka jordmarken, och med elden som sprakade vid deras fötter, så alla gjorde sig hemmastadda. Kyra insåg visdomen i att stanna kvar: hon såg inte poängen med att fortsätta på natten, och när alla var så utmattade.

Kyra stängde sina ögon och lät sig drivas iväg i hennes tankar. Hon tänkte först på hennes far, och undrade var han var nu. Hade han klarat sig söderut? Nådde han Esephus? Var han i strid just nu? Tänkte han på henne? Brydde han sig om henne? Och mest av allt: skulle han vara stolt över henne? Och hur var det med Aidan? Var han helt ensam i Volis? Kyra, med sina tunga ögon, var så trött, så hon stängde dem en liten stund. Hon drevs in och ut ur sömnen, när ett plötsligt ljud väckte henne. Hon öppnade sina ögon och var chockad över att se soluppgången. Hon kunde inte förstå att hon sov så länge.

Hon insåg ljudets källa: Leo. Han stod bredvid henne, morrade, med ragg i nacken, och skyddade henne och stod riktad mot ingång av grottan. Omedelbart satte sig Kyra upp, med hjärtat som slog, på vakt. ”Leo, vad är det pojken?” frågade hon. Men han ignorerade henne, istället kröp han mot ingången, med sitt hår stelnande när hans morrande blev mer skräckinjagande. Kyra satte sig upprätt, greppade sin stav och lyssnade. Men hon kunde inte höra någonting. Kyra undrade vad det var som lurade där ute, och hur länge hon sov. Hon stod och petade på Dierdre med staven, tills Dierdre vaknade och satte sig upp hon också. Båda kollade på när Leo kröp mot ingången. ”LEO! Skrek Kyra. Det kom plötsligt ett hemskt morrande ljud, som följdes av stampande hovar, och ett stort moln av damm som passerade grottan. Kyra och Dierdre sprang fram mot ingången när ett annat stampande kom, och Kyra undrade vad i hela friden det var.

Kyra nådde fram till ingången, Andor morrade han också, och kollade ut och så flera hjortar springa förbi grottan. Hon insåg, med fruktan, att de sprang från något, något större. Kyra vände sig om till höger och såg, ca 15 meter ifrån, en flock av bestar som sprang mot henne. Först trodde hon att hon såg i syne, men det kommande molnet av dam och det dundrande ljudet, sa till henne att det inte var en illusion. Varelserna var i storleken som en liten noshörning, med svart päls med gula ränder och två smala horn längst ut på nosen som gick rakt upp, säkert 3 meter höga. Det var sex av dem, och alla sprang rakt mot dem, med deras ögon som glödde röda, fyllda av raseri.

”Hornsvin!” skrek Dierdre. ”De måste ha känt lukten av vår mat!” Dierdre hoppade snabbt upp på sin häst medan Kyra hoppade upp på Andor och de sprang iväg, med Leo bredvid, rakt mot skogen, och hoppades att de kunde springa ifrån dem. När de red, blev Kyra riven av grenar som fortfarande var blöta efter allt regn, och hon förundrade över hur olika alla träd var på denna sida floden. Träden var alla vita, grenarna vita, löven var vite, det var ganska vackert, världen glittrade där de red, och hon såg det även när hon red för sitt liv.

De red söderut, och använde floden Tanis som en guide, de hörde dess skummande när de gick. Kyra hade hoppats på att vakna upp utvilad och fräsch, men nu var hon uppskrämd, fortfarande osäker på om hon var vaken eller om hon hade en mardröm. Kyra kollade bakom sin axel, hon hoppades att Hornsvinen inte skulle kunna gå att se, speciellt med tanke på hur snabbt Andor var, men hon blev besviken av att se dem. De var till och med ännu närmare. De var fantastisk snabba varelser, speciellt för deras storlek, och de rusade rakt mot dem, som bålgetingar på ett spår.

Kyra sparkade Andor, men det var inte lönt. Andor var snabbare än Dierdres märr, och Kyra sprang ifrån henne, men ändå var han inte snabb nog att springa ifrån bestarna. Kyra insåg att hon inte kunde springa ifrån sin vän. Inte mycket tidigare än när Kyra hade den tanken, hörde hon ett skrik, som följdes av en hästs skrik och en duns. Hon kollade tillbaka och var förskräckt när hon såg att det ledande hornsvinet, som var snabbare än de andra, hade kommit ifatt Dierdre och hennes märr. Den kastade sig och genomborrade märren med sina långa horn, och sjönk in sina huggtänder i märrens bak.

Märren föll ner, och Kyra blev förskräckt av att se sin vän åka ner också. Hon flög av märren och rullade in i skogen, medan hornsvinet, som var upptaget, attackerade märren och slet in i köttet medan den skrek. Kyra visste att det endast handlade om lite tid innan den skulle se Dierdre. Snart kom flocken ikapp och alla var distraherade på märren och slet den i bitar. Kyra kunde inte låta sin vän ligga där. Hon vände på Andor och sprang mot Dierdre, med Leo vid sin sida. Hon red upp bredvid henne, sträckte sig efter henne och tog tag i hennes hand och drog upp henne. Dierdre satt bredvid henne och de vände sig om och sprang iväg, medan hornsvinen var upptagna med att sluka deras byte, och slåss över delarna på hästen.

Kyra slet sig genom Vitskogen i galopp, och Kyra var säker, med tanke på Andors hastighet, att de skulle skapa lite avstånd mellan dem. Men hennes hjärta föll när hon hörde ett bekant ljud bakom henne: ett hornsvin som hade lämnat flocken, med sitt ansikte täckt i blod, jagade den dem, den var fortfarande inte tillfredsställd. Hornsvinet jagade efter dem, och Leo, som morrade, stannade plötsligt, vände sig om och attackerade. ”LEO!” skrek Kyra. Men Leo lät sig inte distraheras. Han hoppade upp i luften, och mötte den huvud mot huvud, och sjönk ner sina huggtänder i Hornsvinets hals, Hornsvinet blev överraskat och drevs ner till marken, trots dess storlek. Kyra kollade på med chock, hon var så stolt över Leos mod, men hon var överraskad att se att hennes vargs vassa huggtänder inte kunde punktera varelsens skinn, så tjock var den. Hornsvinet rullade runt på sin rygg och kastade av Leo, som flög av och landade på sin rygg. Hornsvinet rusade då mot vargen.

Kyra såg förskräckt att den var på väg att försöka döda Leo, och hon visste att hon inte skulle kunna nå honom i tid. ”NEJ!” skrek Kyra. Hennes reflexer kom. Utan att tänka, tog hon sin båge, placerade en pil i den, höjde den och siktade. Hennes hjärta slog när hon kollade på när pilen seglade genom luften, och hon bad att den skulle hitta sitt mål, trots att hon knappt haft tid att sikta. Pilen träffade Hornsvinet i ögat, det var en kraftfull pil, som skulle ha fällt vilken best som helst. Men inte denna.

Hornsvinet skrek i smärta, och rasande vände den sig om från Leo och satte sikte på henne istället. Den sträckte sig upp med sin ram och delade pilen i två delar, sedan morrad den mot henne, med död i sina ögon. Leos liv hade i alla fall räddats. Den attackerade och Kyra ingen tid att ladda om en annan pil; den var för nära, och för snabbt, och hon visste att inom en lite stund skulle den slita henne i stycken. Det kom ett skräckinjagande morr, som var värre än Hornsvinets morrande, och Kyra kände Andor kasta sig framåt under henne. Andor morrade, sänkte sina horn, och attackerade med en vildhet som Kyra aldrig hade sett. När han bockade, var allt Kyra kunde göra att försöka hålla sig kvar.

En kort stund senare kom en enorm krock när dessa två varelser möttes, som om världen skakade under henne. Andors horn satte sig djupt in i Hornsvinets sida, och Hornsvinet skrek i sann förtvivlan. Kyra var chockad över att se Andor lyfte upp den enorma varelsen högt upp i luften, med sina horn djupt in i den, som om den visade den som sin trofé. Andor kastade iväg den, och den flög genom skogen och landade livlöst med en duns. Kyra sparkade Andor, och visslade efter Leo att följa efter, och gruppen stack iväg i galopp, och sprang tillbaka in i skogen. Kyra försökte att få så mycket avstånd mellan dem och resten av flocken, hon visste att det var en strid hon inte ville slåss i, och en strid de inte kunde vinna.

Hon hoppades och bad att Hornsvinet var dött, och det med en av sina egna döda, kanske skulle de tänka en gång till innan de förföljde dem ännu längre. Hon hade fel. Kyra hörde ett familjärt ljud bakom henne, och hennes hjärta föll igen när hon insåg att resten av flocken var på väg efter dem. De rusade obevekligen efter dem genom de rasslande löven, och alla var mer bestämda än någonsin. Att en av deras hade dött verkade förstärka dem. Dessa envisa varelser verkade aldrig sluta. Med tanke på antalet, visste Kyra att situationen var desperat: det var ingen chans att Andor och Leo kunde bekämpa alla dessa på en gång. Hon kände en plötslig panik, och visste att de alla skulle dö i händerna på dessa varelser.

”Vi kommer inte att klara det!” skrek Dierdre med rädsla i sin röst, när hon kollade tillbaka på flocken som morrade och kom ännu närmare. Kyra tänkte hårt medan hon galopperade och insåg att de behövde ta en annan väg, och det snabbt. Hon stängde sina ögon och fokuserade, tvingade sig själv att lyssna. Trots allt kaos runt om dem, blev det tyst inom henne. Kyra hörde plötsligt ett ljud, ett hon aldrig hade hört förut. Hon öppnade sina ögon och när hon fokuserade på ljudet av skummande vatten, kom hon plötsligt ihåg: floden Tanis. De sprang parallellt mot den, och de var knappast 50 meter ifrån från deras vänster sida. Hon fick plötsligt en idé. ”Floden!” skrek hon till Dierdre, och kom ihåg alla flottor hon hade sett längs sjökanterna. ”Vi kan ta floden!” Kyra drog i Andors tyglar, och gjorde en skarp vänstersväng, och sprang rakt mot vattnet, och när hon gjorde det, hoppade Hornsvinen upp i luften mot dem, och missade, och föll platt på deras ansikten på marken. Den skarpa svängen hade köpt dem lite tid.

Kyra grävde ner sina hälar i sidorna på Andor och de galopperade i full fart, medan ljudet av vattnet blev högre. Hon rusade förbi grenar som rev henne, men hon brydde sig inte längre, hon andades tungt, och hörde flocken bakom dem, och visste att deras tid var begränsad. Kom igen, tänkte hon, och ville att floden skulle komma mot henne snabbare. Kom igen! De kom äntligen ut ur skogen, ut mot en öppning, och där, framför dem, låg floden knappast 10 meter från dem. ”Vad ska vi göra med Andor?” skrek Dierdre när de närmade sig. Kyra såg en bred platt båt, som var fastbunden vit flodkanten och insåg att de skulle klara av det. ”Den kommer att hålla oss alla!” skrek hon tillbaka och pekade..

Kyra ryckte i Andor för att stanna nära flodkanten, och de hoppade av direkt. Kyra sprang mot flodkanten, och hoppade upp på den skakiga båten, med Leo vid sin sida och Dierdre bredvid henne. Hon gjorde plats för Andor och drog i hans tyglar, men hon blev chockad när hon kände att han drog emot. Andor stod kvar på kanten och vägrade att följa efter, han bockade vilt, och Kyra undrade vad det kunde vara. Först trodde hon att kan kanske var rädd för vatten. Men Andor gav henne en meningsfull blick, och plötsligt förstod hon: han var inte rädd. Han tänkte stanna kvar och vakta, att slåss mot Hornsvinen till döden, ensam, så att de kunde fly utan honom. Kyra blev överväldigad av hans lojalitet, men hon kunde inte lämna honom bakom sig. ”Nej, Andor!” skrek Kyra.

Hon gick av bågen för att hämta honom. Men Andor sänkte sitt huvud och använde sina horn för att skära av repet. Kyra kände att båten åkte ut från kanten och omedelbart drogs de iväg av de starka strömmarna, och drev ifrån flodkanten. Kyra stod på kanten av båten och kollade hjälplöst på när Andor vände sig om och ställde sig mot Hornsvinen. Hon såg att en av dem sprang förbi honom, och blev förvånad när den hoppade ner i vattnet, och simmade lika fort som den sprang, rakt mot deras båt. Hon var chockad över att Hornsvinen kunde simma, och plötsligt insåg hon: Andor visste. Han visste att stannade han inte kvar, så skulle de bli attackerade i vattnet.

Han offrade sig för alla. När Hornsvinet närmade sig, morrade Leo, och högg mot vattnet när han stod på kanten av båten. Kyra höjde sin båge, siktade och sköt mot dess öppna mun. Pilen satte sig mitt i munnen, och Hornsvinet sög in vatten och drunknade. Kyra kollade tillbaka för att se Andor kämpa modigt tillbaka, trots att de var många fler än honom. Han måste ha vetat att de inte kunde vinna, och ändå brydde han sig inte. Det var som om rädsla inte existerade hos honom. Hon kände vördnad för honom; han var som en ensam krigare som attackerade en hel armé helt själv.

Kyra kunde inte stå ut med synen att se honom slåss ensam, speciellt inte på grund av dem. Det gick imot allt inom henne. ”ANDOR!” skrek Kyra. ”Det är för sent,” sa Dierdre, och placerade en hand på hennes arm, medan båten drev längre från kanten och strömmarna blev mer våldsamma. ”Det finns inget vi kan göra.” Men Kyra vägrade att acceptera det. Hon kunde inte låta sin vän, sin partner i strid, lämnas bakom. Utan att tänka, lät Kyra sina impulser ta över. Hon rusade fram och hoppade ner från båten, ner i den rasande floden, och slukas snabbt av det iskalla vattnet. Kyra försökte att simma, försökte desperat att nå flodbanken, för att nå Andor, men strömmarna var alldeles för intensiva. Hon kunde inte ta sig motströms; hon kunde inte ens andas.

”KYRA!” ropade Dierdre, när Leo gnydde vid båtens kant. En stund senare, började Kyra att fäkta med armarna när hon sjönk, och insåg att efter allt, kommer hon dö genom att drunkna.

KAPITEL TJUGO

Aidan vred och vände sig när han drömde hemska drömmar. Han såg sin far drunkna i den skummande floden, i strömmarna, och han såg en annan flod och sin syster Kyra, viftande med armarna medan hon föll ner för ett vattenfall; han såg en hel Pandesiansk armé invadera Escalon, satte eld på det; och han såg en armé av drakar svepa lågt över Escalon, och dränka det i eld. Flammorna från drakarna mötte flammorna från Pandesianerna, och snart var Escalon inget mer. Aidan såg sig själv mitt i allt, skrikande, och brann ihjäl levande.

Aidan vaknade upp med en chock, han flämtade och andades tungt, han ville bara skrika; ändå var det en del av honom som stoppade honom, varnade honom att hålla sig tyst. Han kände att han rörde på sig, guppade, och han kände hårt trä bakom sitt huvud. Han vände sig om, det var riktigt obekvämt, och han försökte räkna ut var han var. Desorienterad, kollade Aidan fram, och han kände en klump av hö i sin hand, och märkte att han hade hö i sin mun. Han spottade ut det, och så hörde han klampande ljud från hästar och kände ytterligare ett gupp, och allt kom tillbaka till honom: vagnen.

Aidan kommer ihåg att han gömde sig här bakom höet, och red söderut i vad som kändes som flera dagar, trots att han vet att det inte kan ha varit så länge. Han kände hungern gnaga i hans mage, och kände kylan i sina ben, och insåg att han hade somnat någonstans på vägen. Drömmarna hade varit så verkliga, så det tog ett tag för honom att samla sig själv, och när han satte sig upp, kollade han sig själv, och insåg att inte sätta sig för högt upp så han skulle fortsätta vara oupptäckt. Det sista han ville var att förlora sin enda skjuts här ute, långt hemifrån, mitt i Törnarnas skog. Det återstod en lång väg, visste han, tills han skulle nå sin far och hans män, var de än var.

Aidan tänkte på drömmarna, och försökte skaka av dem, men han kunde inte. Han hjärta slog när han tänkte på det. Var hans far i fara? Var Kyra? Attackerade Pandesianerna? Skulle drakarna komma för att döda dem alla? Han kände sig mer stressad än någonsin för att nå sin far. Aidan lutade sig bakåt och kollade upp på himlen, lättad över att se att det fortfarande var natt, vilket gav han mer skydd så att han inte blev upptäckt. Himlen gled förbi när de red, med de miljontals stjärnorna som var långt borta, och han undrade om dem, som han ofta gjorde. Aidan hade studerat astronomi, tillsammans med filosofi, historia, läsning och skrivning, det hade även hans syskon, alla av dem hade tur, det visste han, att ha fått en sådan sällsynt utbildning som var reserverad för den kungliga familjen.

Han hade tur att den svaga kungens historielärare hade flytt från Andros och stannat med hans far i Volis. Hans lärare hade tjatat på honom i flera år om stjärnsystemet, och när Aidan studerade dem, kände han igen de fyra punkterna, och de sju knivarna; han såg åt vilket håll de gick och kände sig bekväm med at inse att de fortfarande reste söderut, dock lite västerut också. Det kunde bara betyda en sak: de var på väg mot Andros. Precis vad Aidan hade hoppats på. Aidan visste att hans far skulle söderut, men var fortfarande osäker på var. Huvudstaden hade varit hans första gissning. Trots allt, borde inte hans far vilja gå till huvudstaden först, för att få den gamla kungens stöd? Och var inte det söderut?

Det var där Aidan skulle hitta honom bestämde han. Andros. Sist Aidan var i huvudstaden hade han varit för ung för att komma ihåg. Han föreställde sig att han gick in i den, sittandes på denna vagn, hoppade ner och tog in alla uttryck, den största staden i Escalon, en syn, som han visste, inte skulle göra honom besviken. Han skulle gå in modigt, utan att vara rädd, och visa sin närvaro och kräva att veta var hans far var. Han skulle bli visad till honom direkt, och han skulle bli välkomnad som en hjälte. Aidan blev besviken över att hans far inte litade på honom och berättade vart han skulle, för att bjuda med honom, han var säker på att han kunde hjälpa till på något sätt. Efter all, han visste mer om stora strider i historian än någon av hans fars män.

Kunde han inte rådgöra om strategi i alla fall? Varför trodde hans far att man behövde vara en vuxen man får att uppnå stora saker? Hade inte Nikor den store tagit över Ängarna när han var fjorton? Hade inte Carnald den grymme tagit över den västra halvan när han var ungefär tolv? Självklart var detta många år sedan, i en annan tid och plats. Men Aidan vägrade att räknas bort. Han var fortfarande sonen från en stor krigare, även om han var den yngsta och svagaste av dem. Aidan avbröts i sina tankar när hästarna sprang ner i ett dike och han slog i huvudet i vagnen och grymtade ofrivilligt.

Vagnen stannade, och Aidan smög omedelbart ner mellan höbalarna, med sitt hjärta som slog medan han var livrädd, han hoppades att han inte blev upptäckt. Om han blev nersparkad från denna vagn, så långt som han var från något, så skulle han lika väl dö här ute. Aidan kikade ut och såg föraren, en man runt fyrtio med breda axlar och en skallig fläck på baksidan av huvudet, vände och kikade bakåt i natten, undersökte vagnen. Han hade en gigantisk näsa, breda käkar, en låg panna och det såg ut som om han ville döda någonting. Idiot, tänkte Aidan. Varför stod du inte stilla? Varför lät du?

Han låg där, kallsvettig, och bad över att han inte skulle upptäckas. Och när han väntade i nattens tystnad, förväntade han sig att höra mannen hoppa upp och slita ner honom. En stund senar, till Aidans förvåning, kände han rörelse och hörde att hästarna började att gå igen. Han var fylld av lättnad, och ha tackade gud att han doldes i mörkret. Han släppte ut ett djupt andetag, och lovade att inte röra sig igen förrän de kom fram till Andros. Timme efter timme gick, och Aidan vilade så bekvämt han kunde medan vagnen guppade, och han kände att han långsamt drevs in i sömnen igen. Hans ögon var tunga, och han började nästan drömma igen, när han plötsligt kände något röra sig vid hans ben.

Aidan låg där, frusen av rädsla, och undrade. Det rörde på sig igen. Någonting var där inne, i höet, med honom. Något som levde. Kunde det vara en orm som hade tagit sig in i höet? Aidan visste att han borde sitta still, men han kunde inte hjälpa det. Han lyfte långsamt på höet, bara tillräckligt för att se, och synen han såg skulle han aldrig glömma. Där, under höet, var flera döda djur, en död hjort, tre döda rävar, och ett dött vildsvin, alla var bundna i deras ben med rep. Det var ändå inte det som chockade honom; där var ett annat djur, bunden till dem, som låg där, blodig och skakad: en liten hund. Aidan var ännu mer chockad över att se att den rörde sin tass.

Det var inte en vanlig hund, kunde Aidan se direkt, utan e Skogshund, en vild ras som levde inne i skogarna, nästan dubbelt så stor som en normal hund, och ryktet var att det var ett farligt dur. Denna hade en vit päls, kort hår, och en tjock muskulär kropp, en lång smal käke, och själfulla gröna ögon som stirrade hjälplöst på Aidan. Den låg på sin sida och andades tungt, i klar smärta, och rörde svagt på sin tass. Den höll på att dö, och det plågade Aidan att se det. Aidan såg såret över djurets ben och såg att den kollade på honom med en desperat blick. Det var ett kall på hjälp.

Aidans hjärta krossades. Det var inget mer han hatade att se än ett skadat djur. Han tänkte omedelbart tillbaka på hans hus, en knekt som höll i en varg, och han visste att det var hans familjs heliga syfte, att rädda ett djur i nöd. Syfte eller inte, han kunde inte låta ett djur lida. Aidan visste att trots deras tama utseende, var Skogshundarna även farligare än vargar. Han hade varit försiktig med att inte gå nära en. Och när Aidan studerade den, kände han inte att den ville skada honom; raka motsatsen, han kände kontakt med detta djuret. Han brann av ilska att den hade behandlats på detta sättet, och han visste att han inte kunde låta den dö.

Aidan satt där, och var sliten på insidan, han visste att om han försökte släppa den fri, eller hjälpa den, skulle han bli upptäckt. Det skulle betyda att han blev öergiven här mitt i skogen, som i sin tur skulle betyda döden. Kostande för att rädda detta djur skulle vara högt, det skulle kosta hans liv. Och allt det för ett döende djur. Ändå brydde sig inte Aidan. Det viktigaste var att han gjorde rätt sak. Aidan kravlade genom höet, försökte hålla sig lågt, och sträckte sig och klappade hundens päls. Han förväntade sig att den skulle bita honom, med tanke på vad han visste om rasen, men han var chockad över att se att hunden, kanske för att den var skadad, slickade på hans hand och gnydde. ”Shh,” försökte Aidan med hunden. ”Du kommer att må bra.” Aidan undersökte dess vita päls, och sa, ”Jag kommer att kalla dig för Vit.” Vit gnydde, som om han godkände det.

Aidan kollade upp, och var lättad över att föraren inte hade sett honom, och undersökte Vits sår. Han slet av en bit av sin tröja och lindade den runt hudens ben, och när han gjorde det, gnydde Vit ännu mer. Aidan tog snabbt en vit torkat kött från sin väst och la den i munnen på honom för att försöka tysta honom. Vit tuggade svagt, med sina ögon halvt stängda och Aidan kände att han var väldigt svag. Han verkade vara ordentligt skadad, och Aidan undrade om han skulle överleva. Efter att han svalde den, till Aidans förvåning, öppnade Vit sina ögon och verkade ha gott om energi. Han kollade direkt på Aidan med en tacksam blick, och Aidan kände att de var bundna för resten av livet. Aidan visste att han inte kunde lämna detta djuret, vad det än skulle kosta. Han var tvungen att befria den.

Aidan tog bort sin lilla kniv från sitt bälte och skar snabbt av repen som band Vits tassar och en stund senare, var han fri. Vit satte sig upp och kollade på Aidan med en blick som såg överraskande ut. ”Shhh,” sa Aidan, ”rör dig inte. Då kommer vi båda att bli upptäckta.” Men Vit var för uppspelt, och Aidan kunde inte kontrollera honom när han hoppade upp på sina fötter, och skickade hö överallt i en stor rörelse. Aidans hjärta stannade, och han visste att de skulle bli upptäckta. Precis som han visste, så stannade vagnen, och Aidan slog i huvudet i vagnen. Hästarna hade knappast stannat när föraren kom springandes bak. Aidan såg en arg man stå där, med händerna på sina höfter, och kollade på dem båda. Han verkade överraskad över att se att hunden levde, mer överraskad över att se att han var fri, och rasande över att se Aidan sitta där.

”Vem är du grabben?” frågade mannen. ”och vad gör du på min vagn?” Mannen kollade på hunden. ”Och vad har du gjort med mitt byte?” ”Jag har befriat honom,” sa Aidan tillbaka stolt, och stod med sitt bröst högt, och han fick en känsla som gav honom mod. ”Det är ett vackert djur du försökte döda. Skam på dig.” Mannen var rasande och blev röd i ansiktet, och det var synligt trots att det var natt. ”Hur vågar du prata så mot mig, din arroganta lilla pojke!” sa mannen. ”Det är mitt val att göra som jag vill!” ”Han är inte!” sa Aidan. ”Han är en hund! Och han är fri nu!” ”Fri säger du?!” spottade mannen, rasande, och tog ett hotfullt steg framåt. Men Aidan kände en ovanlig styrka komma inom honom när han tänkte på att skydda hunden.

Han visste att han var i en otrygg position, och han insåg att han behövde göra sitt bästa för att skrämma iväg denna man en gång för alla. ”Min far är krigsherren från Volis!” konstaterade Aidan stolt. ”Han har flera tusen män under sitt befäl. Om du lägger en hand på mig, eller denna varelse, kommer jag se till så att du blir tillfångatagen!” Mannen pustade, och Aidan blev besviken över att se att han inte var imponerad. ”Dumma lilla pojke, tror du verkligen att jag bryr mig om vem din far är?” sa mannen tillbaka. ”Du är i min vagn. Jag väljjer själv vad jag vill göra. Och jag kommer att döda djuret. Och när jag är klar med den, kommer jag att ge dig stryk.”

Mannen rusade framåt och höjde sin näve, och innan Aidan hann reagera, hade han slagit hunden rätt i skallen. Aidan blev förskräckt när han såg Vit gny och glida bakåt, ner från vagnen och landa på den frusna marken med en duns. Mannen höjde sin näve för att slå hunden igen, med död i sina ögon, och denna gången, reagerade Aidan utan att tänka. Han tog fram sin kniv och rusade framåt, och innan mannen kunde nå fram till Vit, högg han honom i armhålan. Mannen skrek, snubblade bakåt och höll sig för armhålan som droppade blod. Han vände sig långsamt och såg bistert på Aidan, med död i sina ögon. ”Du är en död pojke nu,” sa han mörkt. Mannen rusade framåt, alldeles för snabbt för att Aidan skulle hinna reagera, och tog tag i Aidans vrist, skakade bort kniven från honom och lyfte upp honom bakifrån och kastade honom.

Aidan kände att han flög genom luften, bort från vagnen. Han landade med ansiktet förs ti leran, och smärtan rann igenom hans kropp. Aidan försökte att resa sig på sina knän, men innan han kunde det, rusade mannen fram och sparkade honom i revbenen med sin gigantiska känga. Aidan hade aldrig känt en sådan smärta i sitt tidigare liv, och det kändes som om alla revbenen gick sönder när han rullade i leran. Innan han hade tid att ta ett andetag, kände han grova händer ta tag i honom och han slungades upp i luften. ”Idiot,” sa mannen. ”Att riskera ditt liv ör en hund, en död hund till och med.” Han kastade iväg honom, och Aidan landade hårdare än förut i marken, han såg stjärnor och kunde knappt andas. Aidan vände sig, flämtade och kollade upp. Han såg mannen gå fram, höja sin känga, sikta på hans huvud och kan kunde se från blicken i hans ögon, att denna man var ond, en hjärtlös man.

Han skulle hålla sitt ord: han skulle döda Aidan. Och Aidan skulle dö här ute i skogen, ensam, långt från alla andra, under denna mörka och kalla natt, och inte en själ skulle få reda på det. Hans resa för att leta reda på sin far, hade kommit till ett abrupt slut.

KAPITEL TJUGOETT

Kyra drogs från sida till sida i de skummande strömmarna i floden Tanis, och försökte att andas när det iskalla vattnet kändes ända in i benen. Det var det kallaste vattnet hon känt i hela sitt liv, ändå var det inte kylan som störde henne, eller ens smärtan när de slog i stenarna, som fick de att studsa som en boll. Inte var det heller rädslan för hennes egen hälsa. Det som gjorde henne mest upprörd var hennes ånger över Andor, att lämna honom bakom sig, inte kunna nå honom, inte kunna rädda honom, medan han var heroisk och kämpade mot Hornsvinen, medan han offrade sitt liv för henne.

Hon hade aldrig stött på ett sådant nobelt djur, som aldrig var rädd. Idén av att lämna honom medan han slogs hennes strider var alldeles för mycket för henne. Trots att de tumlade, kämpade hon mot strömmen med allt hon hade, hon försökte desperat att ta sig tillbaka till honom. Men hon kunde bara inte. Strömmen släpade henne ner längs floden med en enorm kraft, och hon kunde knappast hålla sig flytande, ännu mindre simma bakåt. Hon visste, med sorg i sitt hjärta, att Andor var borta för alltid. Kyra slogs plötsligt mot en sten, och då, när hon var så svag, kände hon att hon att hon började sjunka. Hon kände att hon sjönk längre och längre, och drogs ner av strömmarna, och hon kunde inte stoppa det.

Hon kollade upp och såg att solljuset började bli svagare, och en del av henne, som var fylld med ånger, ville inte fortsätta. Uppdraget till Ur kändes omöjligt, så många hinder runt varje hörn, ett land som var så fyllt med grymhet och ogästvänlighet, och Ur kändes så långt bort. När Kyra kollade upp såg hon skuggor, hon såg konturerna på hennes flotta, och hon kom ihåg Leo och Dierdre. Om hon lät sig själv dö här, så skulle dessa två lämnas ensamma, flytande in i faran helt själva, och hon kunde inte tillåta det. Hon var tvungen att leva, och om inte för henne själv, då för dem. Och för hennes far, och för Aidan. För alla de som brydde sig om henne. Ånger var en hemsk sak, men livet var tvunget att fortsätta. Hon kunde bara inte tillåta sig själv att sväljas av skuldkänslor och ångest. Det var själviskt. Andra människor behövde henne.

Kyra gick tillbaka till verkligheten, och med en stor spark, simmade hon tillbaka upp, mot ytan, tänkte bort sin smärta, hennes utmattning, och den bitande kylan. Hon sparkade igen och igen, kämpade tillbaka mot strömmarna, hon klöste mot det isiga vattnet med sina händer. Det kändes som om hennes lungor skulle spricka, varje spark tog henne närmare och krävde en sådan kraft som hon inte visste om hon hade.

Tillslut, med sin sista kraft, bröt Kyra genom utan. Hon flämtade när hon flaxade mot strömmen, som drog henne nerströms, men denna gång klarade hon av att hålla sig flytande medan hon trampade vatten. ”Kyra!” skrek en röst. Kyra kollade bort för att se flottan flyta mot henne. Dierdre höll ut en hand och Leo skällde vid flottans kant. Kyra simmade mot den, hon sparkade, och när strömmen flyttade flottan mot hennes riktning, sträckte hon sig och klarade precis av att ta tag i Dierdres hand. Dierdres hand var förvånansvärt stark för en så liten tjej, och hon var klart bestämd över att rädda sin vän, och med ett kraftigt dragg, var Kyra tillbaka på flottan, där hon låg och skakade och var våt. Kyra rullade över på hennes mage och spottade ut vatten, flämtade efter luft, och skakade från kylan, förstelnad.

Leo slickade på henne, och hon satte sig på sina knän och vände sig om för att kolla upp längs floden, hon letade efter Andor i horisonten. Men hon blev besviken när hon såg att floden hade vridit sig, och hon kunde inte längre se förbi böjen på floden. Andor var inte inom synhåll. Kyra stängde sina ögon och försökte att inte föreställa sig Hornsvinen omringa hennes vän och slita honom i stycken. Hon kände smärta bara vid tanken. Kyra fick ett annat slick i ansiktet, och hon vände sig om för att se Leo som gnydde, han gnuggade sitt ansikte mot henne, och hon kramade och pussade tillbaka på honom. Hon kollade upp och tog tag i Dierdres hand och drog sig upp i en sittande position. ”Tack,” sa hon till Dierdre, och hon menade det. Kyra tog bort vattnet från hennes ögon och kände värme runt sina axlar, och hon kollade bort frö att se Dierdre ta av sin egen päls och draperade den över hennes axlar. ”Jag kan inte ta denna ifrån dig,” sa Kyra och försökte ta bort den. Dierdre skakade sitthuvud. ”Du behöver den mer än vad jag gör.” Kyra tog tag i pälsen, skakade, och hon var desperat efter dess värme, och hon kände att hon långsamt började att torka och bli som vanligt igen. Strömmarna lugnade ner sig och Tanis blev också bredare, och fri från stenar. Kyra kollade framför henne, hån såg lugnt vatten så långt hon kunde se, och äntligen tog hon ett djupt andetag och slappnade av. ”Tanis blåser mot Ur,” sa Dierdre. ”Den kommer inte att ta oss hela vägen, men inom en dags vandring. Vi kan ta den sista delen på land.”

”Hur vet vi när vi ska av?” frågade Kyra.” Oroa dig inte,” sa Dierdre. ”Jag vet. Jag är här ifrån, kommer du ihåg? Det är inte förrän om ett bra tag ändå, vi måste fortfarande korsa en stor del av Escalon. Du kan vila lugnt nu, det värsta är bakom oss.” Kyra behövde inte höra det två gånger. Hon var alldeles för utmattad för att tänka på det. Hon visste att hon behövde tänka på deras proviant, borde hålla koll på de vapen hon hade, hon borde undersöka alla sår. Men hon var bara alldeles för trött. Kyra lutade sig bakåt, invirad i sin päls, och la sitt huvud på flottan, bara för en liten stund. Hon kollade upp mot himlen, och högt upp såg hon moln som drev förbi. Hon hörde porlandet under henne, och det var djupt avslappnande. Kyras ögon var tunga, och hon sa att hon bara skulle stänga dem under en liten stund, men innan hon visste det, full av utmattning, kände hon att hon föll till sömns.

*

Kyra stirrade in i de glödande gula ögonen på en drake, lika båda två lika stora som henne, och var helt hypnotiserad. Den flög ner från himlen rakt mot henne, med sina breda vingar, och med dess uråldrige röda fjäll glänsande, med dess klor hängande lågt som om den skulle plocka upp henne. Hon låg där, förstenad, på sin flotta, flytandes ner för floden, och kollade på från avstånd. Theos, sa hon i sitt minne, och kände igen honom, så lättad över att se honom igen. Var har du varit? Varför lämnade du mig? Varför har du kommit tillbaka? Kyra hörde sitt svar, hans röst återkastades i hennes sinne, och skakade om hela hennes värld. Jag har kommit för mitt barn. Kyra kunde knappast tro hans ord. Hans barn? Vad kunde det betyda? Hon stirrade tillbaka, hennes hjärta slog, hon ville desperat veta. ”barn?” frågade hon. Men Theos svarade inte; istället flög han längre och längre, hans klor närmade sig henne som om de skulle slita henne i stycken.

När Kyra kände en kraftig vind närma sig, spände hon inte sig, hon väntade ivrigt på det istället. Hon ville inget annat än att skopas upp av honom, att lyftas iväg, att förstå vem han var, att förstå vem hon var. Men lika snabbt som han sjönk, steg Theos igen upp i himlen, missade henne precis, och flög högre och högre. Hon böjde på sin nacke och såg honom flyga iväg, flaxande med sina enorma vingar, medan han försvann in i ett moln, skrikande.

Kyra öppnade snabbt sina ögon. Hon kände något kallt och blött på hennes ansikte, och hon såg att Leo låg vid hennes sida och slickade henne i ansiktet, han kollade på henne med sina själfulla ögon, och hon kom ihåg. Kyra satte sig upp direkt, hon kände båten röra sig under henne, svajande svagt, och hon kollade fram, samtidigt som hon klappade Leos huvud. Hon böjde på nacken och letade i skyarna, letade efter ett tecken på Theos, lyssnade efter hans skrik, och hoppades att det inte bara var en dröm. Men hon varken såg eller hörde någonting. Kyra var förvirrad. Det hade verkat så verkligt. Var det bara en dröm? Eller hade det varit något mer? Kyra kollade på Dierdre, som satt på flottan bredvid henne och kollade ut över vattnet i Tanis, som styrde dem framåt, stadigt och lugnt.

Hon var överraskad när hon insåg hur mycket tid som hade passerat, det hade varit morgon när hon somnat, och nu var himlen mörkare, glödande av rött och orange, klart sent på dagen. Hon satt där, gnuggade sina ögon, så desorienterad, och kunde knappast tro att hon sov nästan hela dagen. Det kändes som om drömmen om draken hade transporterat henne till annan värld. ”Har jag sovit såhär länge?” frågade hon. Dierdre vände sig om och log. ”Du behövde det. Du fortsatte att prata i sömnen… något om en drake. Något om ett ägg.” ”Ett ägg?” frågade Kyra, som hon inte kunde komma ihåg. Kyra kollade upp på eftermiddags-himlen, som nu skiftade i lila och orange, och hon kollade runt, hon märkte hur annorlunda terrängen var. De hade kommit ut ur Vitskogen, de hade lämnad snö och is, och kom nu in bland gräs och slätter. Hon insåg att de måste vara mycket mer söderut, eftersom det även var varmare här; hon var förundrad över hur mycket klimatet hade förändrats på en sådan kort distans. Hon tog bort Dierdres päls, som hon kom ihåg hon fick runt sig, och la tillbaka den på sin väns axlar. ”Tack,” sa Kyra. ”Och förlåt. Jag hade ingen idé om att jag somnade i den.” Dierdre drog pälsen nära sig, och var klart glad över att ha den tillbaka. Hon log. ”Du behövde den mer än vad jag gjorde.”

Kyra stod och var förundrad över hur snabbt de rörde sig, hur mycket mark de tog sig förbi, och hur lätt. ”Mycket smidigare än att resa på land,” observerade hon, och studerade det passerande landskapet. De hade kommit så långt, korsat så mycket av Escalon, och hade gått igenom så mycket fara från de skräckinjagande varelserna eller människor. Hon klappade Leos huvud och vände sig om och kollade på Dierdre. ”Sov du hela denna tiden du också?” frågade Kyra. Dierdre skakade på huvudet och studerade vattnet. ”Tänkte,” svarade hon. ”på vad?” frågade Kyra nyfiket. Hon insåg, stunden hon ställde frågan, att hon inte skulle ha frågat, med tanke på vad Dierdre nyss hade gått igenom. Hon kunde endast föreställa sig vilka mörka tankar som förföljde hennes vän.

Dierdre tog en paus, stirrade ut mot horisonten med sina blodsprängda ögon, antingen från utmattning eller från gråt. Kyra visste inte. Kyra kunde se smärtan och sorgen i hennes ögon, hon kunde se att hon var fångad av sina minnen. ”Om att åka hem,” svarade Dierdre tillslut. Kyra undrade. Hon ville inte snoka, men hon kunde inte hjälpa det. ”Har du någon som väntar på dig där?” Dierdre suckade. ”Min far,” svarade hon. ”Mannen som gav bort mig.” Kyra kände en grop i magen, och förstod hur Dierdre kände sig. ”Han kämpade inte för mig,” fortsatte Dierdre. ”Ingen av dem gjorde det. Alla de modiga krigarna, som brydde sig så mycket om ridderlighet, gjorde inget när en av deras egna togs iväg, rakt framför dem. Varför? För att jag var en kvinna. Som om det gav dem en rätt att inte bry sig. För att de följde en lag skriven av män. Om jag var en pojke, hade de kämpat till döden innan jag togs. Men det kvittade, för att jag var en flicka. Den dagen förlorade jag all respekt för män, men mest av allt min far, jag litade på honom.”

Kyra höll tyst. Hon förstod alldeles för väl hur hon kände sig sviken. ”Och ändå så återvänder du till dem,” noterade Kyra, förvirrat. Dierdre såg uppsliten ut. Hon var tyst under en lång stund. Tillslut, torkade hon bort en tår och hade svårt för att prata. ”Han är fortfarande min far,” sa hon tillslut. ”Jag vet inte vart jag ska ta vägen.” Hon tog ett djupt andetag. ”Dessutom, vill jag att han ska veta. Jag vill att de alla ska veta vad de gjorde. Jag vill att de alla ska skämmas. Jag vill att de ska förstå att värdet av en tjej är samma som en pojkes. Jag vill att de ska förstå att deras handlingar, deras avsaknad av att bry sig, hade konsekvenser. Jag vill inte ge dem alla en chans att undvika mig, jag vill inte att de ska kunna glömma vad de gjorde mot mig. Jag vill vara där, i deras närvaro, en törn i sidan på dem som de inte kan undvika, och ett levande bevis av deras skam.

Kyra kände djup sorg när hon tänkte på vad hennes vän kände. ”Och sen?” frågade Kyra. ”När du är klara med deras skam?” Dierdre skakade långsamt på sitt huvud, med tårar i sina ögon. ”Jag vet inte vad som finns kvar för mig,” svarade hon. ”Jag känner mig uppspolad. Som om min barndom togs ifrån mig. Jag brukade drömma om att bli bortförd av en prins, ändå känns det som att ingen vill ha mig nu.” Dierdre började gråta, och Kyra lutade sig och la en arm runt hennes axlar och försökte lugna ner henne, medan Leo kom fram och la sitt huvud i hennes knä. ”Tänk inte på et sättet,” sa Kyra. ”Ibland kan livet vara fyllt av hemska saker. Men livet fortsätter. Det måste fortsätta. Och ibland, även år senare, kan det också fyllas med fantastiska saker. Du behöver bara fortsätta kämpa länge nog, livet kommer att ge dig ett nytt ark. Det kommer att bli helt nytt. Skräcken från ditt förflutna kommer att försvinna, som om de aldrig hände. Gamla minnen kommer att blekna så mycket att en dag kommer du inte kunna komma ihåg vad det var som besvärade dig.” Dierdre studerade floden, och lyssnade tyst. ”Du är inte ditt förflutna,” fortsatte Kyra. ”Du är din framtid. Hemska saker händer oss, men inte för att fånga oss i vårt förflutna, utan för att hjälpa oss att avgöra vår framtid. Det gör oss starkare. De lär oss att vi har mer kraft än vad vi vet. De visar oss hur starka vi är. Frågan är: vad väljer du att göra med styrkan?” Kyra såg sin vän tänka på hennes ord, och hon blev tyst, gav henne plats. När hon pratade om tidigare problem, kunde hon inte hjälpa på att tänka på hennes egen smärta och lidande, och hon insåg att hon pratade lika mycket till henne själv som hon pratade till sin vän. Det verkade som att alla hon visste, nu när hon tänkte på det, unga som gamla, led på något sätt, var jagat av något minne.

Var det sättet att leva? Hon undrade. Kyra såg floden passera och himlen blev mörkare, ändrade färg igen och igen. Hon visste inte hur mycket tid som hade passerat när hon drogs ur sina drömmar, för att hon hörde ett plaskande ljud. Hon undersökte vattnet och såg smala, gula, fluorescerande varelser flyta på ytan, som en manet, och deras små tänder högg mot luften. De alla flöt mot flodbanken, och kollade bort för att se de exotiska varelserna gräva in sig själv i leran, svärmande, och gjorde de leriga bankerna gula. Det gjorde så att Kyra inte ville lämna flottan. De svängde i en böj i floden och ett nytt ljud fyllde luften, och gjorde Kyra på spänn. Det lät som forsar, och ändå var hon förvirrad när hon inte såg några. Dierdre vände sig om hon också, och stod upp med händerna på höfterna, och studerade horisonten med ett ansikte fyllt av oro.

Plötsligt föll hennes ansikte. ”Vi måste vända!” skrek hon i panik. Vad är det?” frågade Kyra alarmerande och ställde sig upp. ”Den stora forsen!” skrek Dierdre. ”Jag trodde inte de fanns på riktigt!” Dierdre tog tag i en åra och rodde baklänges frenetiskt, och försökte att sakta ner deras fart. Deras flotta saktade ner, men inte tillräckligt. Ljudet blev högre, och Kyra började känna vattnet, och molnen av ånga redan härifrån. ”Hjälp mig!” skrek Dierdre. Kyra började direkt, tog tag i åran och började ro. Men strömmarna blev starkare, och trots att de försökte, kunde de inte vända kursen. ”Vi klarar inte det!” ropade Kyra, och skrek högt för att höras över ljudet av forsarna. ”Ro i sidled!” ropade Dierdre tillbaka. ”Mot flodbanken!” Kyra gjorde som Dierdre sa, och rodde i sidled med all kraft hon hade; och snart, till hennes lättnad, började flottan att ändra kurs, och drev i sidled mot den leriga flodbanken. Forsarna ljöd högre, och nu var de knappast 5 meter ifrån, och ett stort vitt sprut reste sig upp i himlen, och Kyra visste att de hade ont om tid.

De närmade sig flodbanken, och var så nära på att ta sig till säkerhet, när flottan plötsligt började att skaka våldsamt. Kyra kollade ner förvirrat, och kunde inte förstå vad som hände, det var inga stenar undertill vad hon kunde se. Det hände igen, och denna gång snubblade Kyra och trillade på flottan när den kastade henne från sida till sida. Hon satte sig på knä och kollade ner i vattnet och undrade, hennes hjärta rusade när hon såg en gul tentakel sträcka sig upp på flottan. Sedan kom en annan, och ytterligare en, och Kyra kollade på när en bläckfisk-liknande varelse kom fram, med dess tentakler som spridde sig över båten. Den ljusgula och genomskinliga varelsen öppnade sina käftar rakt mot henne. Kyra och Dierdre rodde frenetiskt, och försökte att komma ifrån den, men varelsen var för stark, och den drog dem rakt mot den. Kyra insåg att de aldrig skulle ta sig till flodbanken, trots att de bara var någon meter ifrån.

De skulle dö i händerna på denna best. Ännu värre var att de nu var tillbaka in i strömmen igen, närmare forsarna, knappast tre meter ifrån. Kyra sträckte sig desperat efter sin stav, delade den i två delar och höjde den högt. Hon högg ner den vassa delen på varelsens tentakel så hårt hon bara kunde. Varelsen skrek, ett hemskt ljud, när grön vätska kom ut ur den. Ändå släppte den inte båten. Den höjde sina käftar högre, och Kyra visste att just nu, skulle den svälja dem hela. Kyra hade inget val, och hon behövde bestämma sig snabbt. ”Släpp årorna!” skrek hon till Dierdre, som fortfarande rodde frenetiskt. ”Vi måste hoppa!” ”Hoppa!?” ropade Dierdre tillbaka hektiskt, och hennes röst var knappast hörbar över ljudet från forsarna. ”Nu!” skrek Kyra, när bestens käftar bara var en meter ifrån och närmade sig. Kyra tog tag i Leo och Dierdres hand, och vände sig om och hoppade, och drog dem båda överbord och in i strömmarna. En stund senare var de alla nedsänkta i det isiga vattnet i Tanis, och strömmarna drog dem mot forsarna. Kyra såg bläckfisken, som glödde under vattnet, och vände sig om och såg forsarna bara någon meter bort. Fallet kanske skulle döda dem, men varelsen skulle garanterat. Vattnet skummade, och Kyra kände sig själv drivas ner mot floden, och hon samlade sig själv när hon började närma sig forsen. Bredvid henne såg hon Leo, och sedan Dierdre i luften, skrikandes, när något plötsligt virade sig runt hennes ben, och hindrade henne. Hon kollade tillbaka för att se en lysande tentakel virad runt hennes ben, som drog henne tillbaka. Kyra insåg att hon var fast på stupet, och att se varelsen käftar nära sin medan den drog henne närmare, när den använde sin magnifika styrka för att nå henne. Hon kollade bak och såg forsarna bakom henne och ironiskt nog önskade hon inte efter något annat än att åka ner för stupet.

Kyra, som höll på att bli uppäten, tänkte snabbt. Hon höjde de två halvorna av hennes stav, som fortfarande var i hennes hand, och med en sista desperata ansträngning, kastade hon dem mot besten. Hon såg dem segla genom luften, och hon bad över att hon hade siktat rätt. Det kom ett hemskt skrik, och hon såg med tillfredsställelse när de korta spjuten landade i bläckfiskens ögon. Varelsen släppte greppet runt hennes fot, och en stund senare, kände Kyra hur hon kastades ner över forsarna, och flög genom luften i ånga och vatten, och tumlade ner för stenarna nästan 100 meter ner.

KAPITEL TJUGOTVÅ

Merk satte ner sin stav i den fuktiga skogsmarken, och petade i löv under sin fötter, han vandrade, som han hade gjort i flera dagar genom Vitskogen, och han hade bestämt sig för att inte stanna för något denna gång, tills han kom till Tornet i Ur. När han gick, stängde han sina ögon och, försökte att inte se scenerna fulla av sorg som flög förbi i hans minne, av flickan, hennes familj, när hon grät… Hennes slutliga ord ringde fortfarande i hans öron. Han hatade sig själv för att han återvände för henne, och han hatade sig själv för att han gick.

Merk förstod inte vad det var som hände med honom: i hela hans live hade han varit okänslig för skuldkänslor, bestraffningar och någon annans problem. Han hade alltid varit sin egen man, på sin egen ö, på sitt eget uppdrag. Han hade alltid gjort det till en regel att hålla sig själv en armslängd från resten av världen, och inte involvera sig själv i någon annans trubbel, om de inte behövde hans speciella skickligheter, och då var det en rejäl betalning som gällde. Men nu, av någon anledning, kunde Merk inte sluta tänka på flickan som han knappt kände, av hennes tillrättavisning av hans personlighet, trots att han hade gjort rätt sak. Han visste inte varför det störde honom, men det gjorde det. Han kunde såklart inte återvända för henne igen. Hon hade sin chans. Det som störde honom var att han hade återvänt över huvud taget.

Han visste inte längre vad det var som var rätt: att leva ett liv för sig själv, eller att elva ett liv för andra? Hade hans möte med henne varit en läxa? Om det var så, hade han lärt sig läxan? Merk undrade vad det var som var fel med att leva för sig själv. För sina egna själviska behov. För sin egen överlevnad. Varför behövde människor trassla sig in i andra människors liv? Varför skulle de bry sig? Varför kunde inte andra människor räkna med sig själva när det gällde att överleva? Och om de inte kunde, har de rätt att överleva då? Någonting petade i hans sinne, en medvetenhet, att kanske, var det en större värld där ute, in insikt att detta han hade, att alltid se efter sig själv, för resten av hans liv, skulle leda till en djup ensamhet. Det var en insikt, att hjälpa andra människor kanske var det bästa sättet att hjälpa honom också.

Han insåg att det gav honom en känsla av kontakt till den större världen, och utan den kändes det som om han skulle skrumpna ihop och dö. Det fanns en mening. Så var det. Merk behövde en mening lika mycket som en svältande man behövde mat. Inte en mening från en man som hyrde honom, utan en egen mening. Det var inte ett jobb han behövde, det var en mening. Vad var mening= Han undrade, Det var flyktigt, kändes precis utom räckhåll. Och han hatade saker som han inte kunde sätta sitt finger på. Merk kollade upp när han vandrade genom Vitskogen, dessa stora vita löv glänste i den sena eftermiddags-solen, den gyllene strålarna från en tidig solnedgång skar genom löven och visade upp dem i ett vackert ljus. Denna plats var magisk. En varm bris blåste, vädret vände äntligen, och det rasslande ljudet fyllde hans öron, och när löven föll från träden och ringlade ner runt honom, tvingade Merk sig själv att tänka på vandringen igen, hans destination, Tornet i Ur.

Merk såg redan sig själv som en bevakar, som gick in i ett heligt befäl, att skydda kungariket från troll och alla andra som vågade försöka stjäla Eldens svärd. Han visste att det var en helig tjänst, han visste att Escalons öde vilade på det, och han ville inget annat än att känna det. Han kunde inte vänta med att låta sin talang användas i ett gott syfte, och inte ett själviskt. Det var den högsta tjänsten han kunde tänka sig. Ändå fick Merk en hemsk tanke som satte sig i hans huvud som en skugga: Vad händer om de säger nej? Han hade hört att bevakarna var en mångfaldig grupp, gjord av mänskliga krigare, som honom, men även en annan ras, en uråldrig ras, hälften människa och hälften något annat, som var känt för att få människor att vända om.

Han hade ingen idé om hur han skulle reagera på deras närvaro. Hur skulle de vara? Undrade han. Skulle de acceptera honom? Och tänk om de inte gjorde det? Merk gick upp för en kull, och när han gjorde det, bredde sig en stor halvö ut i Sorgens hav, med vatten som glittrade runt om den. Han flämtade. Vid dess ände satt: Tornet i Ur. Merks hjärta slog snabbt av synen. Omringad av havet på tre sidor, med gigantiska vågor som kraschade mot stenarna och skickade upp vattenånga, som glittrade i solljuset, tornet var i det vackraste landskapet han någonsin sett. 30 meter högt, 20 meter brett, formad i en perfekt cirkel, dess stenar var uråldriga, en nyans av vitt han aldrig sett förut, och det såg ut som om den hade stått där i århundraden. Den hade en gyllene kupol längst upp, som reflekterades i solen, och dess ingång var markerad av svävande dörrar som var 10 meter höga, gjorda i en båga, och de var också i guld.

Det var den sorts plats som Merk hade fantiserat om i sina drömmar. Det var en plats han alltid undrat över, och en plats han knappast kunde inse var verklig. Nu ser han det, och det tog hans andetag ifrån honom. Han trodde inte på energi, men ändå, var det någon slags speciell energi som strålade från denna plats. Merk gick ner för kullen med studs i steget, lättad över att vara på sista delen av sin resa. Skogen öppnade sig och han kom ut på en grön landsbygd, med ingång till halvön, det var varmare här än i resten av Escalon. Han kände solen skina på hans ansikte, och han hörde vågorna krascha, och såg den öppna himlen framför honom, och han kände ett djupt lugn. Han hade tillslut kommit fram.

Merk fortsatte att gå, och kollade på tornet på håll, och var förbryllad över att se att inga stod runt det och vaktade. Han hade förväntat sig att se en liten armé vakta den runt alla sidor, och skydda det mest värdefulla i hela Escalon, och han var förvirrad. Det var som om det var övergivet. Merk förstod inte. Hur kan en plats vara så välbevakad, och ändå står det ingen utanför? Det kändes som om denna plats var olik någon annan han varit på, att han skulle lära sig saker om konsten i strid, som han aldrig lärt sig någon annan stans. Merk fortsatte att gå och kom fram till en bred platå av gräs framför tornet. Framför honom var en nyfiken skulptur: en stentrappa, som var rund, och gick kanske 8 meter upp i luften. Stegen vände och vred till inget annat än luft. Det var en fristående spiraltrappa, och Merk kunde inte förstå dess mening eller symbolik, eller varför den var placerad där mitt i gräset.

Han undrade vad för andra överraskningar som låg framför honom. Merk fortsatte, och när han närmade sig de höga gulddörrarna till tornet, som nu var mindre än 10 meter bort, slog hans hjärta hårt. Han kände sig liten på denna plats, och han kände vördnad. Han gick fram mot dörrarna, och stannade framför dem, och sträckte fram sina händer och la dem på guldet. Metallen var kall och förvånansvärt torr, trots brisarna från havet; han kunde känna konturerna av de utgrävda symbolerna, som var kändes lena på hans handflator. Han böjde på nacken och kollade rakt upp i tornet, och beundrade dess höjd och dess fantastiska design. Han hade sällan känt närvaron av något större än honom själv, både psykiskt och själsligt, nu kände han det för första gången. Merk studerade de uråldriga gyllene dörrarna, som en portal in till en annan värld, som vaknade, den största skatte i hela Escalon. De glittrade i solen, och Merk blev inte bara tagen av dess makt, utan också dess skönhet. Detta torn fungerade både som ett fort och som ett konstverk.

Han såg en uråldrig skrift etsat i guld, och önskad desperat att han kunde förstå dess mening. Han kände en djup ångest över att han varken kunde läsa eller skriva, och han skämdes när han försökte. De som levde på insidan skulle alltid veta mer än vad han någonsin skulle göra. Han var inte en del av den nobla klassen, och medan han aldrig önskat att han varit, så gjorde han det idag. Merk letade efter ett dörrhandtag på dörren, eller något sätt att komma in, men han blev förvånad över att inte hitta något. Denna plats verkade vara helt förseglad.

Han stod där och undrade. Denna plats blev mer ett mysterium. Det kom inget ljud, det var ingen aktivitet, och där var inga bevakare, inga människor, inget annat än tystnad. Han var förbryllad. Det kom endast ett ljud, från vinden, ett visslande ljud, som blåste så hårt så att han nästan tappade balansen, innan den försvann lika snabbt. Det kändes som om denna plats hade blivit övergivet. Merk visste inte vad han skulle göra, och han började banka på dörren med näven. Det lät knappt, och ljudet ekade bort och drunknade i vinden. Merk väntade, han förväntade sig att dörren skulle öppnas. Men det kom inget svar. Merk undrade vad han behövde göra för att markera sin närvaro. Han stod där och tänkte, och tillslut fick han en idé.

Han tog fram sin kniv från sitt bälte och höjde det högt, och slog det i dörren. Denna gång ekade det skarpa ljudet genom hela platsen, och ekade om och om igen. Det fanns ingen chans att de inte hör det. Merk stod där och väntade och lyssnade på när ekot långsamt dog, och han började undra om någon skulle visa sig. Varför ignorerade de honom? Var det ett slags test? Han debatterade för sig själv om han skulle gå runt tornet, för att hitta en annan ingång, när en springa i dörren plötsligt öppnade sig och fick honom att rycka till. Han blev överraskad över att se två gula, genomträngande ögon i ögonhöjd med honom. Ögon som han aldrig hade sett förut, som stirrade rakt genom hans själv. Det fick honom genast att rysa. Merk stirrade tillbaka och visste inte vad han skulle säga i den spända tystnade.

”Vad är det du önskar?” sa rösten, en djup ihålig röst som fick honom att sätta sig på spänn. Först visste inte Merk hur han skulle svara. Tillslut svarade han: ”Jag vill gå in. Jag vill bli en bevakare. För att tjäna Escalon.” Ögonen stirrade tillbaka, uttryckslösa och utan att blinka, och Merk trodde att varelsen aldrig skulle svara. Tillslut kom ett svar, och rösten mumlade: ”Endast de värdiga får komma in här,” svarade den. Merk rodnade. ”Och vad är det som får dig att tänka att jag är ovärdig?” krävde han. ”På vilket sätt kan du bevisa att du är?” Glipan i dörren stängdes lika snabbt som den hade öppnats, och med det, var dörren förseglad igen. Merk stirrade tillbaka i tystnad, förvånat. Han sträckte sig efter kniven och slog mot dörren igen och igen. Det ihåliga ljudet ekade, ringde i öronen och fyllde den öde landsbygden.

Men det kvittade hur hårt han slog, dörren öppnades inte igen. ”Släpp in mig!” skrek Merk, ett skrik fyllt av förtvivlan, som steg till himlen, när han lutade sig i plåga och insåg att dessa dörrar kanske aldrig mer kommer att öppnas igen.

KAPITEL TJUGOTRE

Duncan samlade sig själv när en enorm röd haj, 10 meter lång, simmade i floden, med sina käftar vidöppna, och siktade rakt mot honom. Han visste att om en stund kommer den att landa på boten, och krossa den i bitar och slita honom itu. Det värsta är att runt honom hoppade flera stycken hajar upp i luften, och siktade på hans män och deras flottor, överallt. Duncan reagerade instinktivt, som han alltid gjort i strid. Han drog sitt svärd och förberedde sig för att mötas ansikte mot ansikte. Han skulle dö nobelt, och om han kunde distrahera denna varelse, få dess fokus endast på honom, kanske han kunde rädda de andra männen på flottan. ”HOPPA!” Befallde Duncan till hans andra män med en kraftig röst.

De andra soldaterna på hans flotta gjorde som han sa, hoppade överbord, och ingen behövde påminna som att en massiv haj var på väg mot dem. Duncan tog tag i sitt svärd med båda händerna, gick framåt, och med ett högt krigsrop höjde han sitt svärd, redo för hajen. När hajen hoppade uppåt böjde Duncan på knäna och höjde sitt svärd rakt upp och siktade på hajens undre käke. Han gjorde precis som han planerat, och träffade hajen rätt i käken och genom munnen. Han var förvånad över hur hård huden var, hur mycket den vägde, som om det tog all hans kraft att driva svärdet uppåt. Blodet sprutade ner över Duncan när hajen började att falla mot honom. Duncan, som fortfarande höll i svärdet, kunde inte flytta sig i tid, och han såg när dess enorma vikt närma sig, och han visste att han skulle krossas.

Duncans skrik kvävdes när hajen landade på honom. Den måste ha vägt 500 kilo, och när den landade på honom, kände hur Duncan blev mosad mot flottan. Det kändes som om hans revben blev krossade och hans värld började bli svart. Det kom ett högt ljud av trä som sprack när flottan under honom började spricka, och Duncan kände hur han tur nog, föll ner i vattnet, och släpptes fri från vikten från hajen. Hade de varit på land, insåg han att han hade blivit krossad till döds, och för att flottan sprack, så var han fortfarande vid liv. Duncan, som sjönk med tanke på alla hans lager, fortfarande under hajen, försökte att simma bort från hajen som fortsatte att komma mot honom. Lyckligt nog satt dess käkar ihop, så den kunde inte bita honom.

Duncan sparkade och simmade ut från under den, och insåg att hans svärd hade gjort stor skada. Han vände sig om och förväntade sig att den skulle följa efter, men blodet kom från överallt och han såg när hajen tillslut sjönk mot botten. Duncan simmade genom det frigida vattnet, varje del av hans kropp värkte, och strömmen tog honom neråt när han kollade upp efter solljus och simmade mot ytan. När han kollade upp genom det klara vattnet så kunde han se en flock av hajar som hoppade genom luften ovanför, han kunde höra det dova ljudet när de flög ner i vattnet runt om honom, och ljudet av hans skrikande män. Han ryggade tillbaka inombords, när han såg vattnet bli rött av blod och när han såg att kropparna började sjunka, och han visste att goda män där uppe dog.

Duncan kom tillslut upp till ytan, flämtande och trampade vatten, han försökte att orientera sig själv. Han kollade upp längs floden och såg att flocken av hajar redan hade passerat genom, som lax längs floden, och de slog i slumpmässiga flottor på vägen, men om de inte gjorde det, så fortsatte de att simma. De var klart att de var på väg någonstans, och flocken höll ihop, och försvann ur syne lika snabbt som de hade kommit. Duncan trampade vatten i strömmarna, och övervakade skadorna. En tredjedel av deras flotta hade blivit förstörd, pölar av blod fyllde floden, kroppar flöt, stockar överallt. Dussin män var döda eller skadade, vissa stönade, vred sig, och andra låg livlösa på ytan. Duncan såg männen från sin egen flotta, sina söner, Seavig, Anvin och Arthfael, och var lättad över att de hade överlevt. Deras flotta hade slagits sönder den också, och de trampade vatten inte långt ifrån honom. Överallt runt om honom fiskade hans män upp överlevare, drog upp dem på flottorna, och lät de döda att flyta med strömmen. Det var ett hemskt blodbad, en våg av död som hade kommit från en klarblå himmel. Duncan insåg att de hade tur som hade överlevt över huvud taget. Duncan kände att det stack i hans arm, och kollade för att se att hans högra axel hade skrapats allvarligt från hajens hud. Det blödde, och trots att det var smärtsamt, visste han att det inte var livshotande. Han hörde ett plask och vände sig om för att se Seavig simma mot honom, och han var förskräckt över att se att blod vällde ut från hans väns hand, och såg att han saknade två fingrar. ”Din hand!” skrek Duncan, chockad över att Seavig var så lugn. Seavig ryckte på axlarna. Han gnisslade med sina tänder när han slet av en bit tyg från hans tröja och virade det runt den blödande handen. ”Bara en skråma,” svarade han. ”Du skulle ha sett hajen,” lade han till med ett flin. Duncan kände starka händer ta tag i honom och snart blev han uppdragen på en flotta. Han satt där, andades tungt, och fick sakta tillbaka sin fattning. Han kollade upp längs himlen och såg bergen Kos, som var närmare än någonsin, och han kände en fräsch bestämdhet.

Hans armé, av de som hade överlevt, flöt fortfarande oundvikligt ner längs floden, och inget skulle stoppa dem nu. Thusius vred och vände på sig medan de närmade sig Kos, och landskapet ändrades dramatiskt. De tornande bergen dominerade denna region av Escalon, de snötäckta topparna, som var täckta av dimma, var överallt. Klimatet var också mycket kallare här, och för Duncan kändes det som om han kom in i ett annat land. Duncan ville bara komma ifrån denna floden, komma tillbaka till land där han kände sig som mest hemma. Han skulle kämpa mot vilken man, vilken armé som helst, vilken best eller varelse som helst, bara han fick göra det på land. Han tyckte inte om att slåss när han inte kunde stå på marken, och han litade inte på denna fördömda flod, dess varelser eller strömvirvlar.

Hur okuvliga dessa berg än verkade, skulle han välja det varje gång, och han en fast mark under sina fötter. När floden fortsatte att föra dem närmare basen i bergen så såg Duncan de stora slätterna som omringade det. På horisonten mitt bland slätterna, var Duncan orolig över att se en garnison av Pandesianska trupper. Floden var tur nog tillräckligt långt ifrån för att de skulle se, speciellt med dessa träd som gick längs floden. Ändå kunde Duncan se de Pandesianska soldaterna genom träden, långt bort, och de vaktade bergen som om de ägde den. ”Männen från Kos kan vara en del av de bästa krigarna i Escalon.” sa Seavig, som drevs upp bredvid honom på sin flotta, ”men de är fångade där uppe. Pandesianerna har väntat på att de ska gå ner ända sedan de invaderade.”

Pandesianerna skulle aldrig riskera att bestiga,” la Anvin till, som också drevs nära på sin flotta. ”Dessa klippor är alldeles för förrädiska.” ”De behöver inte,” svarade Arthfael. ”Pandesia har dem fångade och kommer vänta tills de återvänder.” Duncan studerade landskapet, och funderade. ”Då kanske det är dags att vi fritar dem,” sa han tillslut. ”Ska vi inte få striden avklarad innan vi måste handskas med bergen?” frågade Anvin. Seavig skakade på huvudet. ”Floden blåser mot bergets bas, genom den smala passagen,” svarade han. ”Vi ska gå av på andra sidan och klättra upp för bergen osedda. Det kommer att spara oss en konfrontation med Pandesianerna.” Duncan nickade tillfredsställt. ”Jag skulle inte ha något emot att konfrontera dem nu,” sa Anvin, med handen på sitt svärd medan han kikade ut genom träden mot slätterna. ”Allt i god tid, min vän,” sa Duncan. ”Först går vi till Kos, sedan attackerar vi Pandesia. När vi slåss mot den, vill jag att vi ska slåss som en kraft, och jag vill att det ska vara på våra egna villkor. Det är viktigt att välja när och var striden ska ske.

När båten gled förbi en naturlig berghäll i sten, så smalnade floden, Duncan kollade upp och studerade bergen, som sträckte sig hela vägen till skyn.. ”Även om vi når topparna,” sa Arthfael, som vände sig mot Duncan, ”tror du verkligen att Kos kommer att gå med oss? Det är bergsfolk, de är kända för att aldrig komma ner.” Duncan suckade, undrade samma sak. Han visste att krigarna från Kos var envisa. ”För frihet,” svarade han tillslut, ”en sann krigare gör vad som är rätt. Ditt hemland ligger i ditt hjärta, inte där du bor.” Männen blev tysta när de tänkte på hans ord och studerade floden framför dem som fortsatte att förändras. Bergen stängde in dem nu, blockerade dem från slätterna, från den Pandesianska garnisonen, och floden fortsatte söderut. ”Kommer du ihåg när vi gled på Thusius till slutet?” Duncan vände sig om och såg att Seavig kollade ut på vattnet framför honom, förlorad i minnen. Han nickade, och fick ett minne han helst ville glömma. ”Alldeles för väl,” svarade han. Duncan kommer ihåg den hemska resan, hela vägen till Djävulens finger, och fortsättningen mot Tornet i Kos. Han försökte att skaka bort det från sitt huvud, minnena från den ofruktbara ödemarken där han nästan dog. De kallade de för Djävulens land, och av goda anledningar. Han hade svurit att aldrig återvända. Duncan studerade bergen som närmade sig in på flodbanken, vita av snö och is. De hade anlänt, och han undrade när Seavig skulle kliva av. Seavig studerade också landskapet, han var på alerten.

Tillslut nickade han, och Duncan höll upp en näve, och signalerade sina män att stanna, och att inte ljuda sina signalhorn. En flotta i taget styrde bort mot flodbankarna, och luften fylldes av flottor som sakta studsade in i varandra, och sedan kom upp på grund botten. Duncan hoppade i land sekunden flottan stannade, glad över att vara tillbaka på land, och hans män gjorde som han. Han vände sig om och sparkade tillbaka sin flotta ut i floden, och gjorde plats för de andra flottorna, likaså gjorde alla hans män, och han kollade på när de nu tomma flottorna drev iväg med strömmen. ”Kommer vi inte att behöva våra flottor?” Frågade Arthfael med oro. Duncan skakade sitt huvud. ”Vi kommer att gå ner för dessa klippor till fots,” svarade han, ”på andra sidan, antingen med en armé och attackerande huvudstaden, eller inte alls. Det finns ingen återvändo, vi lyckas eller vi dör.”

Duncan visste kraften att bränna sina broar när han behövde det, att skicka en kraftfull signal till sina män att det inte fanns någon återvändo, och ha kunde se att de respekterade det. Hundratals av hans män samlades nu vid basen på berget, och Duncan kollade runt: kan kunde se att alla var skakade, utmattade, kalla och hungriga. Han kände likadant, men han vågade inte visa det: trots allt, den värsta resan låg framför dem. ”MÄN!” ropade Duncan när de alla samlade sig runt om honom. ”Jag vet att vi alla har stått ut med mycket. Jag ska inte ljuga för er: det värsta kommer. Vi måste klättra upp för dessa klippor, och göra det snabbt, och vi kanske inte kommer få ett gästvänligt mottagande vid toppen. Det kommer inte att bli någon vila, och vandringen kommer att bli tuff. Jag vet att vissa av er är skadade, och jaga vet att ni har förlorat nära vänner. Men fråga er själva när ni klättrar: vad är priset för frihet?”

Duncan undersökte allas ansikten, och kunde se att de var försäkrade av hans ord. ”Om det är någon man här som inte är redo för resan framför oss, gå fram nu,” ropade han medan han studerade alla. Han väntade i den tunga tystnaden och det var inte en enda man som gick fram, till hans lättnad. Han visste att det inte skulle vara det. Detta var hans män, och de skulle följa honom in i döden. Duncan vände sig om tillfredsställt och förberedde sig för att klättra upp för klipporna, när det plötsligt kom ett ljud, och han vände sig om för att se ett par dussin pojkar komma fram från träden. De höll hundratals av stora snöskor, med deras is pickor och högar av rep i sina armar. Duncan kollade nyfiket på Seavig, som kollade tillbaka med kunskap. ”Bergshandlare,” förklarade han. ”Det är såhär de klarar sig. De vill sälja oss sina varor.”

”Du kommer att behöva dessa,” sa han, och höll fram en snösko. ”Alla som klättrar i dessa berg behöver dessa.” Duncan tog den och undersökta dess vassa spikar. Han kollade upp mot klipporna och kollade på den isiga branten. ”Och hur mycket vill du ha för dessa?” frågade Duncan. ”En säck med guld för allt,” sa den ena pojken och gick framåt, med ansiktet fullt av lera. Duncan kollade på pojken, som nästan var lika gammal som hans egen son, och det såg ut som om han inte ätit på flera dagar, och hans hjärta brast för honom: klart hade det de tufft här. ”En påse guld för det där skräpet?” frågade Brandon hånfullt, och gick fram. ”Bara ta det från dem, far,” la Braxton till, och gick upp bredvid honom. ”Vad ska de göra, stoppa oss?” Duncan kollade på sin egen son med skam. De hade allt, och ändå skulle de neka dessa pojkarnas levebröd. Duncan gick fram och knuffade tillbaka sina två söner, och kollade sedan på pojkarna och nickade tillbaka.

”Ni ska få två påsar guld,” sa Duncan. Pojkarna flämtade av glädje, med breda ögon, och Duncan vände sig om till sina sönder: ”Och pengarna ska komma från er,” sa han strängt. ”Ni kan ge mig varsin säck. Nu.” Det var inte en fråga utan en order, och Brandon och Braxton såg modfällda ut. De måste ha sett den bestämda blicken i sin fars blick dock, då de motvilligt räckte fram varsin säck guld. ”Far, Detta är allt mitt guld!” ropade Brandon. Duncan nickade, utan att bry sig. ”Bra,” svarade han. ”Ge det till pojkarna nu.” Brandon och Braxton gick motvilligt fram och gav säckarna till pojkarna. Pojkarna som var glada, rusade fram och gav Duncan och hans män skor och rep. ”Ta den östra sidan,” sa en av pojkarna till Duncan. ”Det är mindre glaciärer där. Den norra verkar lättare, men den smalnar, du kommer att fastna. Kom ihåg, ta inte bort spikarna. Du kommer att ha mer än en anledning för dem.” Med det sagt vände sig pojkarna om och skyndade tillbaka in i skogen, när Duncan var kvar och undrade över deras ord.

Han och hans män satte på sig skorna och säkrade deras klättrar-rep över deras axlar, och när Duncan tog på dem, insåg han hur mycket han skulle behöva dem. Alla började att bestiga berget när det plötsligt rusade fram en annan man från skogen, klädd i trasor, kanske runt 30 år, med långt fettigt hår och gula tänder. Han stannade framför dem och kollade nervöst från man till man innan han vände sig mot Duncan. ”Jag är en spårare,” sa han. ”Jag vet de bästa vägarna till Kos. Alla som bestiger litar på mig. Vandra utan mig, och du vandrar mot fara.” Duncan utbytte en blick med Seavig. Seavig gick fram lugnt och la en hand på mannens axel. ”Jag tackar dig för ditt erbjudande,” sa han. Mannen log tillbaka nervöst, och Seavig, till Duncans förvåning, drog plötsligt fram sin kniv och högg mannen i magen. Mannen stönade och lade sig på knä, och sedan dog han.

Duncan stirrade chockat på kroppen. ”Varför gjorde du så?” frågade han. Seavig höjde sin sko och knuffade mannen tills han låg på sin rygg. Han sparkade sen på mannens t-shirt och ut trillade flera guldmynt. Seavig böjde sig ner och höll upp ett, och Duncan var chockad över att se sigillet från det Pandesianska riket. ”En man från Escalon kanske,” sa Seavig. ”men inte längre. Pandesianerna betalade honom väl. Om vi hade följt efter honom. Skulle vi alla vara döda nu.”

Duncan var förvånad, han hade aldrig förväntat sig sådant förräderi här. Seavig kastade det Pandesianska guldet tillbaka ner på marken. ”Dessa berg,” sa Seavig, ”Har mer än en fara.”

KAPITEL TJUGOFYRA

Kyra rasade genom luften så snabbt så att hon knappt kunde andas, den isiga dimman från vattenfallet slukade henne när hon tumlade från den ena änden till den andra, och hennes skrik drunknande av det högljudda vattnet. Nedanför henne kunde svagt se Leo och Dierdre, landa någonstans i de gigantiska molnen av vitt skum, och hon kunde se deras kroppar tumla när de föll ner för fallet i floden Tanis. Hon hade ingen aning om de hade överlevt fallet, men det såg inte bra ut. Kyra såg sitt liv passera i revy. Av alla sätt hon kanske skulle dö i, förväntade hon sig aldrig att då så här. Hon kollade ner och såg en grupp av stenar vid basen där vattnet landade, som skickade upp vågor av skum. Hon såg och en smal öppning mellan stenarna; om hon kunde landa där, så kanske, bara kanske, skulle inte hon bryta nacken när hon landade, och ha en lite större chans att överleva detta.

Hon vred och vände på sig och försökte vrida kroppen så mycket hon kunde, och siktade mot sprickan. Och då hände det. Kyra kände sig själv sjunka när hon landade hårt i vattnet, hon var osäker på om hon träffade vattnet eller en sten. Hon fortsatte att sjunka, djupare och djupare, hon föll som en sten även under vattenytan; hon trodde aldrig att hon skulle sluta sjunka. Strömmarna tryckte henne i sidled från den enorma energin från vattenfallen, och när hon sjönk, visste hon, tillslut, att hon inte hade landad på en sten. Hon hade klarat sig till sprickan: hon visste att hon skulle vara tacksam för det. Trots det så fortsatte hon att sjunka, och trycket tog död på hennes öron, och hon försökte återfå kontrollen, för att simma. Det tog henne långa trettio sekunder innan hon kände sina fötter på flodens botten, i sandbädden.

Kyra sparkade sig reflektivt uppåt, och använde detta momentum för att ta sig tillbaka till ytan. Hon fångades i strömmen, oc efter att ha simmat med all sin kraft, kunde hon äntligen få kontroll. Hon sparkade och sparkade, och det kändes som om hennes lungor skulle spricka av ansträngningen. Men det var inget val. Att ge upp betydde döden. Och hon var inte redo för att dö. Precis när hon kände att hon inte kunde ta sig längre, gav Kyra en sista spark och exploderade ut över ytan. Hon hävde, och blev omedelbart dragen tillbaka av strömmarna, och sedan till ytan igen, och hon tog ytterligare ett andetag innan hon knuffades ner under ytan igen. Efter att tillslut ha drivits mer än 10 meter ner längs floden, började strömmarna att lugna ner sig så pass mycket så att Kyra kunde hålla sig över ytan.

När hon trampade vatten såg hon något rusa förbi henne och hon insåg att det var en stock. Hon svimmade mot den, sträckte sig efter den och missade flera gånger, tills hon tillslut fick tag i den, och klarade av att dra sig upp. Kyra flämtade efter luft när hon låg över stocken, och försökte samla sig själv medan floden tog henne framåt, och hon höll sig fast medan hon studsade mot stenarna. Hon torkade bort vatten från sina ögon och såg något på håll som verkade vara Dierdre och Leo, som flöt och fäktade i strömmarna. Hon sparkade, och rörde sig mot dem, och försökte sitt bästa med att störa i strömmarna.

När hon närmade sig, såg hon att det faktiskt var Leo, och att han levde, hon var lättad över att se att han sparkade sina ben, och föll huvudet över vattnet, och hon var förvånad över att se att han hade överlevt. Men hennes glädje var tillfällig när hon såg Dierdre som låg på sin mage, med ansiktet nere i vattnet och rörde sig inte. Hennes hjärta föll när hon misstänkte det värsta. ”DIERDRE!” skrek hon. Kyra tänkte snabbt. Hon vände på henne över stocken och slog henne i ryggen flera gånger, och försökte att återuppliva henne. ”Du kan inte dö nu!” skrek hon. Hon fick en plötslig panik av tanken att förlora sin vän, och hon slog henne i ryggen igen och igen, och plötsligt, började Dierdre att spy upp vatten. Till Kyras stora lättnad, tog Dierdre tag i stocken, och balanserade sig själv medan hon kräktes.

Kyra stöttade sin vän medan hon sakta kom tillbaka till livet. Dierdre, vände sig om och kollade på henne, med darrande armar, och när inga ord kom ut, så kunde hon se tacksamheten i sin väns ögon. Kyra märkte något annat rusa förbi henne i strömmarna, och när hon vände sig om såg hon att det var en del av deras trasiga flotta. Fler bitar flög förbi, flottan var nu värdelös, och Kyra insåg att denna stock var allt de hade. När deras stock fortsatte ner längs floden, klättrade Kyra, Dierdre och Leo instinktivt upp på den, satt över dess platta yta, som var precis tillräckligt bred nog för att de alla ska få plats. Leo la sig ner på magen, och gnydde, han var klart misstänksam över denna stock, tur nog var den för tung och bred för att vända sig. Den gled ner för floden som ett spjut, och strömmarna lugnade ner sig.

”Det är inte gott om plats,” sa Kyra och log till Dierdre, ”Men jag antar att det får gå.” Dierdre log tillbaka, hon såg utmattad ut, men hon levde. ”Vi har inte mycket längre kvar,” svarade ho, och studerade horisonten framför. ”Ser du den gaffeln?” frågade hon och pekade. ”Där floden delar sig, där ska vi gå av. Därifrån är vi tillbaka på land, till fots. Kyra såg gaffeln på håll och var lättad över att det var ett slut i syne; hon hade mer än nog av denna flod, och var ivrig över att komma tillbaka på torra land. Hon tog ett djupt andetag för första gången. Ho kollade tillbaka över sin axel och såg vattenfallen, som nu var långt bakom, och kunde knappast tro att de alla överlevde. Hon insåg nu vilken tur de hade som överlevde, och hela också. Hon kollade tillbaka och funderade över vilka andra faror som låg framför dem.

De fortsatte ner för floden och timmar gick, Kyra kollade på det förändrande landskapet med vördnad. Träden skimrade, i alla möjliga skuggor av vitt, när de åkte genom Vitskogen, medan vita löv föll överallt, så gav de stället en magisk känsla. Kyra såg på allt, och skakade, hennes kläder var blöta från vattnet, och Dierdre pekade äntligen. ”Där,” sa hon. ”Ser du de två stenarna? De markerar vägen till Ur. Vi måste gå av där:” Kyra och Dierdre gjorde sitt bästa för att styra stocken mot flodkanten, och sparkade för fullt i vattnet. Men trots deras ansträngningar, fungerade inget. Den stora envisa stocken vägrade att direkteras. ”Vi måste hoppa!” sa Kyra, och insåg att de var på väg att åka mot fel håll i floden. När de stod där, skällde Leo mot vattnet, klart motvilligt. ”Det är okej Leo,” försäkrade Kyra honom. ”Stanna vid min sida och så simmar vi tillsammans.” Kyra kollade upp framför sig och såg att strömmarna blev starkare, och hur motvilligt hon än ville hoppa i, så visste hon att det var nu eller aldrig. Hon och Dierdre utbytte en blick och samtidigt hoppade de ner i floden, Kyra tog tag i Leo när de gjorde det. Kyra blev nedsänkt i vattnet, och frusen igen, hennes hud blev genomträngd av tusentals små nålar när de simmade mot land. Medan strömmarna bar dem ner mot floden, simmade de i sidled, och kämpade sig fram mot flodbanken.

Vattnet saktade ner och blev grundare, och tillslut blev Kyra förvånad över att stå på botten, och kravlade sedan på sina händer och knän när hon kom fram ur vattnet och kom ut på sanden. Kyra kollapsade på sanden, med Dierdre och Leo bredvid henne, och alla var drypande blöta, utmattade och hade sand i ansiktet, men ingen brydde sig. Hon andades tungt och spottade upp vatten. Hon låg där, rörde sig inte under flera minuter, och hennes armar skakade från ansträngningen. Hon ville sova under flera miljoner år. Kommer detta uppdraget aldrig att ta slut? Undrade hon. Kyra visste inte hur mycket ti som hade passerat när hon kände en hand på sin arm, som hjälpte henne upp. Hon kollade upp för att se Dierdre stå över henne och le ner. ”Du räddade mitt liv igen,” sa Dierdre.

Kyra stod och log tillbaka, borstade bort sand och kände trötthet i sina ben. ”Jag antar att, om ett vattenfall inte kan döda oss, kan nog ingenting döda oss,” svarade hon. Kyra borstade bort leran och sanden från hennes och Leos kropp, när han kom nära och slickade henne på händerna. De tre vände sig om och ställde sig mot den vita skogen framför dem, en oändlig sträcka av gamla vita träd som skimrade i eftermiddags-solen. ”Genom denna skog går vägen till Ur,” sa Dierdre. ”Hur långt tror du det är till fots?” frågade Kyra. Dierdre skakade på axlarna. ”Ett par dagar mer,” Kyra studerade den mörknande skogen, som saknade skydd, och hörde de konstiga ljuden som kom från djuren där ute, och hon letade överallt, fylld med sorg, efter Andor, och hoppades att han på något sätt hade klarat sig. Men såklart var han inte här. De var ensamma, utan proviant, utan häst, och med inget annat än de vapen som fortfarande satt på Kyras rygg.

Kyra visste att det inte fanns någon tid att slösa. Hon tog det första steget in i skogen, tillsammans med sina vänner, tillbaka till en lång och ensam resa mot Tornet i Ur.

*

Kyra, Dierdre och Leo vandrade genom Vitskogen, och löven krasade under deras fötter medan de vita träden svajade ovanför dem, och de gick tyst i flera timmar mot väst, mot den nedåtgående solen. Kyra undrade om de någon gång skulle komma fram till Ur. Hon var lättad i alla fall, över att vara på denna sidan floden Tanis, och att hon började känna en känsla av optimism. Hon kände att hennes hjärta slog snabbare när hon insåg att det inte var så långt till Ur nu. Utan några mer oväntade möten, kunde de ta sig dit honom ett par dagar. De hade till och med mat nu, tack vara Leo, som gick nöjt bakom dem med tre döda harar i sin mun som han hade dödat längs vägen. Så osjälvisk som han är, åt han inte dem, utan väntade för att dela dem tillsammans.

Kyra tänkte på sin far medan de gick, och undrade var han var nu, om han vann sina strider, eller, hon vågade inte föreställa sig om han redan var död. Hon tänkte på Aidan, till och med på hennes redlösa bröder som irriterade henne. Hon undrade om ens skulle ha ett Volis kvar att återvända till, eller om Pandesianerna hade rivit alt. Hon visste att det bara handlade om tid innan de stora Pandesianska arméerna hör vad de gör, och till de alla kommer och letar efter henne. Hon visste att hon tävlade mot tiden innan hon nådde säkerheten i Ur. Varför? Undrade hon. Varför behövdes hon i Ur? Vem var hennes farbror? Vem var hennes mor? Vad för krafter hade hon som kunde hjälpa hennes far? Och varför hade allt hållits hemligt för henne? Var profetian sann? Skulle hon verkligen bli en mäktig krigare som sin far? Det kom ett rasslande från grenarna, som tog henne från hennes tankar, och Kyra kände plötsligt Dierdres arm mot hennes bröst, som stoppade henne. De tre av dem stod vid kanten av trädlinjen, och Kyra kollade ut och var överraskad över att se en väg framför dem, som ledde genom skogen. Hon var även mer överraskad, när hon studerade den breda, välanvända vägen, när hon hörde någon komma på den. Det kom ett högt rasslande ljud som följdes av sviktande trähjul. Det var, vad hon insåg, en vagn. Kyras hjärta slog när hon såg en stor vagn som rundade svängen, komma mot dem, med blå och gula Pandesianska tryck på dess sidor. Vagnen närmade sig och hästarna travade förbi dem, och Kyra kollade upp in i vagnen och såg, bakom galler, flera ansikten av tjejer som hade terror i sin blick. De såg ut att vara i hennes ålder.

Kyra kände ett rus av upprördhet. ”De tar dem,” markerade hon. ”De tar dem till deras guvernörer.” Kyra såg vagnen passera, och den följdes av en annan vagn, fylld med Pandesianska soldater som höll utkik. Hästarna höll en snabb trav, och lämnade ett moln av damm när de vände och försvann lika snabbt som de hade kommit. Kyra och Dierdre utbytte en blick, och Kyra kunde se den delade upprördheten i hennes väns ögon. ”Jag vet vad du tänker,” sa Dierdre. ”Men om vi går efter dem, kommer vi aldrig att klara det. Du inser hur många fler de är, eller hur?” Leo morrade bredvid dem. Kyra visste; hon visste också i sitt hjärta att, oavsett odds, oavsett risk, var det inte en chans att hon skulle släppa förbi den vagnen.

Det skulle jaga henne för resten av sitt liv. Orättvisa hade korsat hennes väg, och hon kunde inte låta det gå. ”Vem skulle jag vara,” frågade Kyra,” om jag vände andra sidan till?” Kyra kollade på sin vän och kunde se rädslan i hennes ögon, men också inspirationen, och tillslut, delade de samma tanke. Hon nickade, och hon visste att hennes vän var med henne. Kyra sträckte sig bak, höll sin stav hårdare, och innan hon visste det, innan hon ens tänkt igenom det, sprang hon, rusade ut ur skogslinjen, tillsammans med Dierdre och Leo, de tre sprang, bort från Ur, bort från deras uppdrag, och mot rättvisan.

KAPITEL TJUGOFEM

Alec knäböjde i leran, och kände inte leran i sina händer, den kalla brisen i sitt ansikte, inte ens kände han sin egen kropp, när han stod här på knä, stel, och böjd över sin brors grav. Han grät och grät bredvid högarna av jord, med slitna händer efter att ha begravt sin bror. Alec kände inget nu; han kände sig rå, ihålig, när han stod där på knä, framför sin familj, som levde för bara några dagar sedan, och nu är alla döda. Det var overkligt. Där, framför honom, var hans bror som han hade offrat allt för, som han frivilligt gick från Flammorna för. Men Alec kände sig inte som en hjälte; raka motsatsen, han var överväldigad av skuld. Han kunde inte hjälpa att tänka att detta var på grund av honom. Pandesia hade svept genom denna by av endast en anledning: hämnd. Alec hade skämt ut dem när han rymde från Flammorna, och de hade kommit hit för att skicka ett meddelande till alla som vågade trotsa dem. Om han aldrig hade rymt, insåg Alec, hade hans familj levt idag; ironiskt nog, hade han offrat sig för sin bror, men slutat med att han tog död på honom istället.

Han önskade inte något annat än att vara med dem, under orden, död och begraven med familjen han älskade. Alec kände en stark han på sin axel och kollade upp för att se Marco stå över honom, försäkrande, och kollade ner med ett ansikte fullt med sorg och medlidande. Det var också ett ansikte fullt med styrka, ett ansikte som tyst stressade honom att fortsätta. ”Min vän,” sa Marco tillslut, med en tveksam och djup röst. ”Jag förstår din sorg, eller nej, det kan jag inte. Jag har aldrig haft en förlust som du. Men jag vet hur det är att inte ha någonting. Att inte känna någonting. När det du älskat har tagits ifrån dig.” Marco suckade. ”Men jag veta också att livet fortsätter, oavsett om man vill det eller inte. Det är som tidvattnet i en flod som inte kan stoppas. Du kan inte stå här på knä för alltid; du kan inte kollapsa och dö. Du måste fortsätta, livet kräver att du ska fortsätta.”

Alec torkade bort sina tårar, han skämdes för att han gråtit framför sin vän, och blev långsamt medveten om hans närvaro. ”Jag förstår inte hur jag ska kunna,” sa Alec. ”För att vilja fortsätta leva, måste du ha en anledning, en mening,” sa Marco. ”En vilja. Kan du inte komma på någon anledning? Någon mening? Inte en enda anledning att leva?” Alec försökte att tänka, hans minne var suddigt, det snurrade. Han försökte att koncentrera sig, men han tyckte det var svårt att fokusera på en enda tanke. Alec stirrade ner i jorden, som färgades av solnedgången, och han såg sitt liv passera i revy framför honom. Han var överväldigad över minne av han och Ashton som lekte när de var bar; av stål som lät i hans fars smedja; av hans mor som lagar mat; av glada tider i byn när det verkade som om alla levde här för alltid. Livet var perfekt, det verkad som, och skulle alltid vara så, innan Pandesia invaderade.

När han hade den sista tanken, så började något långsamt att kristalliseras i hans huvud. Alec började långsamt komma ihåg Ashtons sista ord. Han tänkte tillbaka på sin bror ögon, hur det kändes när hans hand höll i hans vrist. Hämnas mig. Det var mer än ord. Det var en order. Ett livstidsstraff. Hans brors blick just då, häftigheten i hans ögon, en häftighet han aldrig sett i hela sitt liv, jagade fortfarande Alec. Det var olikt hans bror att överse med våld. Ändå, i hans döende stund, ville han det, mer än vad Alec någonsin sett någon vilja ha någonting. Och hans ord ringde i Alecs öron igen och igen, som en klocka, Alec började höra det som ett mantra, som reste sig i hans huvud. Det tände en eld som började att rusa genom hans vener när Alec kollade bort från gravarna, från byn, och ut, mot horisonten. Mot Pandesia.

Alec kollade ut, med ögonen röda från gråt, och långsamt gav hans sorg vika till ilska. Det kändes bra: det tillät hettan av ilskan att pulsera inom honom, tills det rusade ut genom ens fingertoppar. Det var en ilska driven av mening. En lust efter att döda. Ett behov av hämnd. Alec vände sig om och kollade på Marco, och han kände sina muskler bukta, muskler som han hade utvecklat under år, och han visste att han hade något kvar att erbjuda denna värld. Han hade styrka, kunskap om vapen, och en lust över att använda dem båda. ”Jag har en anledning,” svarade Alec tillslut. ”Jag har en sak kvar att leva för.” Marco stirrade tillbaka frågvist. ”Döden,” fortsatte Alec. ”Jag måste hitta Pandesianerna som mördade min familj, och de dem samma död som de gav min familj.”

När han yttrade orden, kände Alec sin egen övertalning, och det kändes bra. Det var som om han pratade med sig själv. Marco nickade tillbaka, verkade nöjd. ”Det är verkligen en anledning,” svarade han, ”en lika bra anledning som vem som helst har att leva. Finare än den jag har. Du har ett uppdrag nu, min vän. Det är mer än vad de flesta har i sitt liv. Se det som en gåva.” Marco tog tag i hans axel. ”Du är inte ensam,” sa han. ”Där är andra, också, som kräver hämnd. Andra som vill lägga ok på Pandesianerna. Jag vet vilka de är, de är mina vänner. De hyllar till min stad: staden Ur. Marco gav honom en vetande blick. ”Om du vill ha hämnd mot en stor armé, behöver du hjälp,” fortsatte Marco. ”Jag vill också ha denna hämnd, och dessa män kan hjälpa oss.” Alec kände en lösning växa inom honom. ”Pandesianerna är överallt,” sa Marco. ”Stanna hr, och vi kommer bli tillfångatagna, och skickade tillbaka till Flammorna. Vi måste ta oss till Ur, och det snabbt.”

När hans vän sa sina ord, resonerade de sig inom honom. Alec var redo, redo från första dagen i resten av sitt liv: ett liv av hämnd. Att göra detta för sin bror som Ashton inte kunde göra själv. ”Jag är redo,” svarade Alec. De båda vände sig om och började marschera genom byn. De började en lång vandring ut mot slätterna, och gick sydost, med deras ryggar mot den stigande solen, på deras väg mot döden, för hämnd, och för staden Ur.

KAPITEL TJUGOSEX

Kyra sprang längs skogsvägen, med Dierdre och Leo bredvid henne, adrenalinet pumpade genom hennes ådror när hon jagade efter den Pandesianska vagnen. Den svängde och försvann ur synhåll, och hon ökade hastigheten, hennes lungor brann, men hon var bestämd över att inte förlora den. Det var flickor fångade där inne, flickor som hon, flickor som skickades till ett hemskt liv, som hon nästan hade. Vad det än skulle kosta, kunde hon inte tillåta det.

Hon rundade svängen och Kyra blev glad när hon såg vagnarna igen, som nu hade saktat ner på grund av en lerig sträcka av vägen, och hon ökade sin fart. När hon tog in på den, sjönk verkligheten in i henne, hur oansvarslös detta var; hon visste att hon inte kunde döda alla dessa professionella soldater, och att det var större chans att de skulle bli tillfångatagna eller dödade av dem. Ändå hände den konstigaste saken henne. Av någon anledning, kände Kyra att hennes rädsla löstes upp. På denna plats, kände hon ruset av adrenalinet, en stor mening, och hon tänkte inte på sig själv, utan på flickorna. Hon föreställde sig striden som skulle komma, och hon kände sig bekväm med det, oavsett vad som än skulle hända här på denna dag, hennes anledning var bra.

Kyra kollade bort mot Dierdre, som sprang bredvid henne, och hon kunde se rädslan i sin väns ansikte. Dierdre verkade osäker på vad hon skulle göra. ”Spring mot trädkanten och runda dem, bakom dem, ” befallde Kyra henne. ”På min signal, attackera dem bakifrån.” ”Attackera dem med vad?” skrek Dierdre tillbaka, med en röst fylld av rädsla. Kyra insåg att hennes vän var utan vapen, och hon studerade soldaterna som satt på vagnen, och tänkte på de som hade spjut, som red närmare trädkanten, och hon bestämde sig. ”Vi kommer att använda deras vapen mot dem,” sa hon. ”på min signal, ska du låsa upp vagnarna och frita flickorna. Jag kommer att sikta på männen med spjut, och när de är nere, ska du samla ett eget. Spring!”

Dierdre rusade iväg mot trädkanten, och lämnade Kyra och Leo ensamma på vägen. Kyra, som var ca 10 meter ifrån, närmade sig nu, så att hon kunde nå med sina pilar och stannade på den leriga vägen, siktade, och släppte sin första pil, och siktade på de stora soldaterna på den sista vagnen, som verkade vara ledaren. Han satt högt upp på vagnen, piskade hästarna, och Kyra visste att om hon kunde döda honom, så skulle vagnen förlora kontroll, och allt skulle bli kaos. Hon siktade högt, och räknade med vinden, och siktade mot hans rygg. Kyra släppte sin pil, och kände spänningarna lämna hennes kropp, och hon såg andlöst hur pilen seglade visslande genom luften. Hon höll sitt andetag, och när hon gjorde det, som hon alltid gjorde, bad hon att hon inte skulle missa.

Den träffade sitt mål, och hon kände en flod av lättnad när hon såg att det var en perfekt träff. Soldaten skrek och trillade ner, vagnen började omedelbart att vaja, utan riktning, tills den kraschade in i ett träd, och skickade flera soldater ner från den, ner i leran. Innan de förvirrade soldaterna kunde samla sig, planterade Kyra en ny pil och sköt igen, och denna gång siktade hon mot den andra vagnföraren. Pilen landade på baksidan av hans axel, och skickade iväg honom från vagnen, och skickade vagnen, som var fylld med flickor, vältandes över på sidan. Det kom skrik från tjejerna, tillsammans med skriken från de soldater som krossades av dess vikt. Kyra hoppades att hon inte hade skadat fångarna.

Kyra kände ett rus av tillfredsställelse: två skott, och båda vagnarna stoppades, och fyra Pandesianska män var nere. Hon började snabbt kolla runt och märkte att hon hade 10 soldater kvar att hantera. De återstående soldaterna började att samla sig själva, och kollade åt alla håll i skogen, och undrade klart vad det var som attackerade dem. En av dem kollade bak och märkte då Kyra, och vände sig och skrek till den andra. När de vände sig ifrån henne, sköt hon två till. Då var det åtta kvar. De återstående soldaterna som nu var medvetna om hennes närvaro, höjde sina sköldar och böjde sig så lågt så att Kyra inte kunde skjuta. Dessa män var professionella, och hon kunde inte hitta något skottläge. En soldat stod och siktade och kastade sitt spjut, och hon blev överraskad av dess hastighet och styrka. Spjutet flög genom luften och missade precis hennes huvud; då blev soldaten blottad, och Kyra sköt omedelbart tillbaka, och innan han kunde täcka sig, tog hon honom också.

Av de sju män som var kvar, släppte sex av dem ut ett stridsrop, drog sina svärd, höjde sina sköldar, och överraskade henne genom att attackera henne i en väl-koordinerad attack. Endast en stannade kvar bakom, och vaktade de låsta burarna, som låg på dess sida med skrikande flickor i sig. ”Dierdre!” skrek Kyra mot trädkanten. Dierdre, som var på andra sidan den öppna delen av skogen, och till Kyras förvåning sprang hon helt orädd mot den soldaten som vaktade. Hon sprang upp bakom honom, hoppade upp på hans rygg, la en bit snöre runt hans hals och drog, med all sin kraft.

Soldaten flämtade och vred sig, för att försöka ta sig loss. Men Dierdre var bestämd, hon höll så hårt hon kunde i mannen som var dubbelt så stor som henne, som bockade och snubblade. Han slog henne mot metallburarna, och Dierdre skrek högt, men hon höll kvar. Soldaten kastade sig själv bakåt, och landade på marken på henne, och Dierdre skrek, krossad av vikten från honom. Hon släppte greppet samtidigt som han vände sig runt och sträckte sig mot hennes ansikte, och höjde sina tummar. Kyra såg med skräck att han skulle trycka ut hennes ögon. Kyra såg, med ett sjunkande hjärta, att hennes väl skulle dö.

Plötsligt kom ett skrik, och flickorna från buren, som var precis bredvid Dierdre, rusade fram och stack fram deras armar genom buren, och tog tag i soldatens hår och ansikte. De lyckades att dra honom tillbaka, mot buren, och bort från Dierdre. Dierdre frigjorde sig själv, ställde sig på sina fötter, och tog tag i soldatens tappade spjut från leran, och tryckte in den i hans mage med båda händerna, medan flickorna höll honom på plats. Soldaten blev livlös och föll död ner i leran med ansiktet först. Kyra såg de sex soldaterna som attackerade mot henne, men flera meter ifrån, och nu fokuserade hon på dem. Med lite tid att reagera på, höjde hon sin båge och sköt, denna gång siktade hon lågt, under sköldarna, på deras blottade ben. Hon fällde mer än en soldat, då pilen gick genom hans vad.

De fem som återstod närmade sig henne, och var nu för nära för att hon skulle kunna skjuta igen. Kyra släppte sin båge och tog istället fram sin stav från sin rygg. Hon vände den i sidled när en vild soldat höjde sitt svärd högt med båda händerna och skulle dra ner den mot hennes huvud, och hon bad att staven skulle hålla. Kyra blockerade slaget, och gnistor flög, båda hennes händer skakade från kraften, och hon var lättad över att hennes stav var hel. Hon vände sig om och använde staven för att hugga soldaten i käken, ett klart slag, som bröt hans käke och slog ner han i leran. De fyra soldaterna som återstod närmade sig. När en höll sitt svärd högt, vände hon sig och högg honom i solarplexus, som fick honom att böja sig, och sen i samma rörelse höjde hon sin stav och spräckte hans skalle i sidan, som skickade honom ner i marken.

Kyra duckade när en soldat svingade mot hennes huvud, och sedan snurrade hon runt och högg honom med staven i njurarna, som fick han att släppa sitt svärd och kollapsa. En annan soldat kom i hennes väg, och Kyra knäböjde, och kom sedan upp med en uppercut och slog upp sin stav under hans haka, vilket knäckte hans backe. En av de två män som var kvar högg mot henne, och hon höjde sin stav och blockerade det. Han var snabbare och starkare än de andra, och han slog igen, och igen, hon blockerade, svingade sin stav, och gnistorna flög när han drev henne ner i leran. Hon kunde inte hitta en öppning. När Kyra märkte att hon förlorade styrka, när hon blev dominerad av soldaten, kändes det som om hon skulle förlora. Tillslut, när hon snubblade bakåt, insåg hon ett av hennes fars ord, från en av hennes oändliga sparring-lektioner, och det ringde i hennes huvud: strid aldrig på en annan mans villkor.

Hon insåg att hon stred till denna mannens fördel, inte sen. Istället för att ta emot slag för slag av honom, så försökte hon denna gång att inte motstå. Istället, gick hon ett steg åt sidan och flyttade sig från honom. Soldaten blev överraskad och snubblade ner i leran, och när han passerade henne, snurrade Kyra runt och slog honom i ansiktet med sin stav, och slog ner honom, med ansiktet först i leran. Han försökte att ta sig upp, och hon högg honom med staven i hans rygg, och slog honom medvetslös. Kyra stod där, andades tungt, och kollade på alla kroppar runt om henne, som låg i leran, och när hon stod där, tog in alla händelser, så släppte hon sin gard ner och glömde, den sista soldaten. Kyra märkte, alldeles för sent, rörelse i hörnet av hennes synfält, och såg med skräck när han drog ner sitt svärd mot hennes nacke. Hon hade varit ansvarslös, och nu fanns där ingen tid till att reagera. Ett morrande ljud slet genom luten när Leo hopade upp i luften och landade på soldatens bröst, och högg sina huggtänder rankt in i hans hals innan mannen kunde döda Kyra.

Mannen skrek när Leo tryckte ner honom mot marken och slet honom i stycken. Kyra stod där, och insåg hur mycket hon var skyldig Leo, och hur tacksam hon var över att ha honom vid sin sida. Kyra hörde oväsen och kollade mot andra sidan öppningen och såg Dierdre höja sitt svärd och slå sönder kedjorna till vagnarna. De gick av i tusentals gnistor och ett dussin flickor rusade ut, överlyckliga och glada över att vara fria. Vissa av dem stod och sparkade på de livlösa soldaterna, tog ut deras ilska på dem, medan andra grät och kramade varandra. Synen av dessa flickors frihet gjorde allt värt det för Kyra. Hon visste att hon hade gjort rätt sak. Hon kunde knappast tro att hon hade överlevt, och besegrat alla dessa män.

Kyra gick med Dierdre när de omfamnade flickorna, alla sprang fram till dem, med ögonen fyllda av tårar och tacksamhet. Hon såg blicken av trauma i deras ögon, och hon förstod det alldeles för väl. ”Tack,” sa flera flickor efter varandra. ”Jag vet inte hur jag ska betala tillbaka!” Det ahr du redan,” svarade Dierdre, och Kyra kunde ser hur renande detta var för henne. ”Vart ska ni gå nu?” frågade Kyra, och insåg att de stod här, mitt i ingenting. ”Det är osäkert för er här.” Fickorna kollade på varandra, klart förvirrade. ”Vi bor långt härifrån,” sa en. ”Och om vi återvänder, kanske våra familjer skickar oss tillbaka.” Dierdre gick fram. ”Ni skall gå med mig,” sa hon stolt och bestämt. ”Jag ska till staden Ur. Ni kommer att hitta en säker hamn där. Min familj kommer att ta hand om er. Jag kommer att ta hand om er.” När hon sa sina ord, kunde Kyra se att ett nytt liv började blomma inom Dierdre, en med mening, oräddhet, och som om hennes gamla jag hade en anledning med att leva igen. Flickorna, som blev glada av idén. ”Dåså,” sa Kyra. Då rider vi tillsammans. Det är styrka i antal. Låt oss gå.

Kyra gick bort och tog ett svärd från en död soldat och gav det till en av flickorna, och samtidigt gjorde de andra flickorna likadant, och sökte genom slagfältet för vapen. Kyra tog loss repen från de Pandesianska hästarna som stod bundna vid vagnarna och satte upp på en av dem, glad över att rida igen. De andra tjejerna rusade fram, och alla hoppade på en häst; de var så många av dem så de var tvungna att rida två eller tre på en häst, men så smala som de var, fick de plats, alla var beväpnade och redo för att gå. Kyra kickade sin häst och alla andra gjorde likadant, och sprang iväg i en galopp ner på vägen, tillbaka i den andra riktningen, till slut, mot Ur. Med vinden i hennes hår, en häst under henne, kompanjoner bredvid henne, så kände Kyra att sista sträcka var framför henne, och att inget i världen kunde stoppa henne nu. Tornet i Ur var hennes nästa stopp.

KAPITEL TJUGOSJU

Duncan sänkte sitt huvud mot vinden när han gick upp för den branta bergssidan av Kos, vinden piskade hans ansikte med färsk drivsnö, och han undrade hur mycket värre tillstånden kunde bli. Himlen, som var klar för några timmar sedan, har nu blivit mörk, rasande grå, med snö och vind som driver dem bakåt, så oförutsägbart som detta berg var känt för att bara. De hade gått i timmar, men nu hade lutningen snabbt blivit brantare. Duncan, som vandrade bredvid Seavig, Anvin och Arthfael, kollade över sin axel för att kolla till sina män. Alla vandrade med huvudena neråt och gick två och två på den smala stigen, och alla tog sig upp för berget som ett långt led myror. Vinden och snön hade blivit så illa så att Duncan inte kunde se alla sina mäng, och han fick en känsla av ångest. Han var för alla dem, och en del av honom kände att detta var galenskap, de marscherade rakt upp för ett berg fullt med is och snö. Det fanns en anledning till att Pandesianerna aldrig vörsökte att bestige och ta över Kos, det var galenskap.

Duncan klättrade upp för en smal öppning förbi en sten och när han kom fram kollade han upp och hans mage sjönk: spåret försvann in i en vägg av is. Här ifrån, var det att klättra, rakt upp. Han och hans män var tvungen att skifta från att gå, till tat klättra med hackor. Och de var knappast halvvägs upp för berget. ”Kan vi klättra?” frågade Anvin, med rädsla i sin röst. Duncan kollade upp, kisade i vinden, och när han kollade, trodde han att han såg rörelse. Det kom ett högt sprickande ljud, och plötsligt så började en gigantisk istapp, kanske 10 meter lång, att separeras. Hans hjärta slog när han insåg att den kom rakt mot dem, som en blixt från himlen. ”FLYTTA ER!” skrek Duncan. Duncan skyfflade undan sina män när han hoppade själv, och rullade flera meter ner för berget, och det kom ett högt kras bakom dem. Han kollade bak för att se istappen, slå ner i jorden som ett svärd, och spricka i bitar. Fragment flög överallt, och han täckte sitt huvud med sina händer, och delarna rev honom smärtsamt.

Istappen tumlade ner för klippan, mot hans män, och Duncan kollade över sin axel och såg med rädsla hur många män som hoppade höger och vänster och försökte akta sig för den. Mer än en man halkade ner i döden, medan en soldat, blev spetsad av den, hans skrik fyllde lyften när han blev krossad. Duncan låg på marken, skakad och kollade på Seavig, som utbytte en blick med honom. Det var en blick med fruktan. Duncan vände sig om och kollade tillbaka upp på klippan, och han märkte hur hundra fler istappar, alla uppflugna varsamt längs kanten, och alla med deras spetsar pekande rakt mot dem. Han började förstå hur dum denna klättringen var.

”Ingen idé med att stanna här,” sa Seavig. ”Antingen klättrar vi nu, eller så väntar vi på att fler av de sakerna ska komma ner efter oss.” Duncan visste att han hade rätt, och han började att gå igen. Han vände sig och gick ner för berget för att kolla till de döda och skakade. Han gick ner på knä bredvid en soldat, en pojke som knappast var äldre än hans egen, och sänkte hans ögonlock, med smärta i hans hjärta. ”Täck över honom,” Befallde Duncan sina män. De rusade fram och gjorde så, och Duncan gick fram till de skadade, gick ner på knä bredvid en ung soldat vars revben hade spetsats av istappen. Han tog tag i hans axel. ”Jag är ledsen sir,” sa pojken. ”Jag kan inte ta mig upp till bergen. Inte s här.” han flämtade. ”Lämna mig här. Gå utan mig.” Duncan skakade sitt huvud. ”Det är inte vem jag är,” svarade han, och visste att om han gjorde det, skulle pojken dö här ute. Han bestämde sig snabbt. ”Jag ska bära dig själv.”

Pojkens ögon öppnades överraskade. ”Du kommer aldrig att klara det.” ”Det får vi allt se,” svarade Duncan. Duncan knäböjde, och slungade soldaten över hans axlar medan han stönade till, och började gå tillbaka till sitt led med män, och alla kollade på honom med under och respekt. Seavig stirrade tillbaka på honom när han rådde fronten, som om han undrade hur kan kunde göra detta. ”Som du sa,” sa Duncan till honom,” vi har ingen tid att förlora.” Duncan fortsatte arr marschera framåt, rakt mot väggen, soldaten stönade ovanpå hans axel. När han rådde fram till isen, pekade han på sina män som gick fram. ”Knyt fast han på min rygg,” sa Duncan. ”Gör repen hårdare. Det är en lång klättring, och jag planerar inte att någon av oss ska dö.”

Duncan visste att detta kommer bli mycket svårare, men ändå visste han att han skulle komma på ett sätt. Han hade varit igenom värre i sitt liv, och han skulle hellre dö än att lämna en av sina män bakom sig. Duncan satte på sig sina snöskor, och kände spikarna under sina fötter, han tog tag i sina ishackor, kastade fram sin arm och satte in den i isväggen. Ishackan satte sig in bra och han drog sig själv upp och satte in foten i isen under, som också satt fast. Han tog ett annat steg, och satte sedan i ishackan, och upp kom han, ett steg i taget, han var förvånad över vilken ansträngning det krävde, och han bad om att ans verktyg skulle hålla.

Han insåg att han satte sitt liv till ödet av deras hantverk. Alla runt honom gjorde samma sak, och luften fylldes med ljudet av tusentals ishackor som högg bort is, det steg högre än den ylande vinden.. Som en armé av bergsgetter, besteg de sakta isens ansikte tillsammans. Varje steg var tufft för Duncan, speciellt med den skadade soldaten på sin rygg, men han tänkte aldrig vända. Att ge upp var inget alternativ.

Duncan klättrade och klättrade, hans armar skakade av ansträngning, och vinden och snön gjorde han blind ibland. När han började att andas tyngre och tyngre, så försökte han att inte kolla upp för att se hur mycket det var kvar, men när han väl gjorde det, var han lättad över att se en platå, kanske 20 meter upp. Duncan drog sig själv upp på den och kollapsade direkt, andades tungt och vilade sina skakade armar och axlar. ”Sir, lämna mig här,” bad soldaten, som stönade på hans rygg. ”Det är för mycket för dig.” Men Duncan skakade sitt huvud och satte sig på sina knän, tillsammans med de andra runt om honom som började att nå platån. Han kollade upp och var tacksam över att se att bergen inte var lika branta längre upp. Duncan tog sin hacka och skor, och fortsatte, tog ett steg i taget, och försökte att inte tänka på resan framför honom. Duncan undrade hur männen från Kos någonsin skulle kunna komma ner från detta berg. Han hade kämpat bredvid dem i strid mer än en gång, men han hade aldrig sett dem här uppe, i deras element, i bergen. Det var en klart annorlunda ras av man, insåg han, som levde bland höjderna, vinden och snön.

De klättrade i vad som kändes som i flera timmar, Duncan kollade upp då och då och kollade, topparna verkade på något sätt bara vara längre och längre ifrån, alltid utom räckhåll. När de gick, blåste ett mål förbi och tänkte dem, och det tog inte long tid, innan det blev en total snöstorm. Duncan fortsatte att klättra, och visste att det var galet, men nu hade de inget val. Han hoppades endast för säkerheten för sina män under honom, och så snart som det blåste bort, kollade han ner och kollade på sina män. De var alla fortfarande där, vandrande under honom, det gick långsamt, men alla fjällade sig upp för berget. Han fick en syn på en magnifik utsikt, hela Escalon bredde ut sig under, mellan majestätiska toppar som var täckta i vitt.

Han kände sig som en kung här uppe, längst upp i världen, han kunde se hela landet från ena änden till den andra. Escalon var ett vackert land, med dess böljande kullar, vidöppna slätter, som prickades med sjöar, delade av floder och vattenfall. Det var ett land av gåvor och gudlighet, ett land som hade rånats från dem sedan Pandesianerna kom. Duncan visste att han var tvungen att hitta ett sätt att få tillbaka det. Duncan kollade tillbaka på bergets ansikte, med skakande armar när han slog i hacka och drog. Det verkade som om det var den sista sträckan av is framför honom, väggen var rak och smidig, med kanske trettio meter kvar att klättra. Duncan, som var utmattad, fruktade det, men det var tvungen att göras. Han bara bad om att hans armar inte skulle ge upp.

Duncan klättrade högre, vinden blev kraftigare, och ett annat moln som fram, och täckte dem i en snöstorm, som försvann lika snabbt som den hade kommit. Han gick med skakiga ben, pausade sedan och lät svetten stickas i hans ögon, han vågade inte torka bort det. Han kollade upp och såg att han endast hade rört sig någon meter, trots att det hade känts som timmar. Dessa få meter hade lika väl kunnat vara flera kilometer. Duncan stannade och lyssnade på ljudet av vinden och snön, då steg ett annat ljud, som ett pip. Det verkade låta högre just då. Han frös, och undrade vad det kunde vara. Duncan såg rörelse i hörnet av sitt synfält, och när han vände sig om, blev han förskräckt av att se en svärm av varelser flyga rakt mot honom, de var så, nästan genomskinliga, och såg ut som en flock med fladdermöss.

Varelserna öppnade sina käkar och pep deras hemska ljud, och visade sina kristall-huggtänder. De flög på ett speciellt sätt, lutande från sida till sida, och tusentals av dem började plötsligt att sjunka rakt mot Duncan och sina män, som var sårbara när de klättrade på klippan. ”Isfladdermöss!” skrek Seavig. ”Ta skydd!” Duncan duckade, och höll hacka med en hand, och täckte baksidan av sitt huvud med en annan, och en stund senare var han uppslukad. Dessa varelser klättrade på honom, skrek i hans öron och rev honom. Den skadade soldaten på hans rygg skrek i smärta. Duncan kollade ner under honom och var lättad över att se att de flesta av hans män tog skydd på platån, de låt på deras magar och höll deras händer över deras huvuden. Men Duncan och Seavig var alldeles för högt upp, och de kunde inte ta sig ner i tid.

Duncan visste att han var ensam här uppe, och att han var tvungen att slåss mot den ensam. Duncan slog tillbaka. Han tog den andra pickan och svingade runt sitt huvud, hackade i dem och svingade bredd. Skrek ljöd när han dödade mer än ett par få av dem, sakerna föll runt om honom. Ändå insåg Duncan att det var en droppe i hinken; för varje han dödade, kom där tio nya. Han blev riven överallt, och när smärtan rev genom hans kropp, visste inte Duncan, som blev svagare, hur länge han kunde hålla sig fast. En Isfladdermus sjönk ner sina huggtänder djupt ner i hans axel och Duncan skrek i smärta, han förlorade sin balans och sträckte sig ut med sina fria hand och mosade den mot hans huvud. Han blev yr, och det kändes som om han skulle falla. Han visste plötsligt att han skulle dö här, på denna plats, bredvid sina bröder. Han ångrade inte att han dog. Han ångrade endast att han skulle dö på detta sätt, här uppe, så långt från sitt hem och sina älskade. Men döden, visste han, kom för en när den gjorde det, och den hade definitivt kommit efter honom.

KAPITEL TJUGOÅTTA

Merk vaknade av lukten från havet, han kände havets ånga spraya honom i ansiktet, han hörde ljudet av kraschande vågor, och han öppnade långsamt sina ögon, desorienterad, och undrade var han var. Han försökte att skaka av spindelnäten i hans minne, och han hade en hel natt fylld med drömmar som han inte förstod. Han hade drömt om att rädda flickan från den brinnande gården, hennes familjs ansikten hade jagat honom, pekat på honom, anklagat honom, endast för att se dem alla brinna upp, och han med dem. Hans senaste dröm hade varit att bestiga tornet, han sprang uppför spiraltrappan i vad som kändes som timmar, endast för att nå toppen och halka och flyga ner mot marken.

Merk öppnade sina ögon och såg solen stiga över den blåsiga och öde halvö som stod värd för Tornet i Ur, och sakta kom han ihåg var han var. Det stora Sorgens hav sträckte sig fram till horisonten, med des vågor som rullade och slog i de svävande klipporna som ramade in Escalon högt ovanför havet. Merk kände en stelhet i sin rygg och nacke när han satte sig upp, och han kollade runt sig och såg vad han hade sovit mot hela natten: dörrarna i tornet. Allt kom rusande tillbaka: efter att ha nekats från tornet, gick Merk runt, sökte efter en annan väg in, och så hade han hittat dessa dörrar, på andra sidan tornet, som var precis likadana som de på framsidan, bara att dessa var gjorda i silver. Dessa var också snidade med skrift och symboler som han inte kunde läsa.

Han kom ihåg att han slog mot dörrarna halva natten, och vägrade att bli nekad. Men ingen hade svarat hans slag, och tillslut, hade han somnat. Merk ställde sig upp, hans knän var stela efter den långa natten, hans kropp värkte, och när han kollade på morgonsolen kände han en fräsch bestämdhet. Han var inte den som gav upp. Han visste att det inte skulle vara lätt att komma hit, trots allt, bevakarna tillhörde eliten, en helig sekt, som var kända för att få folk att vända om. Han kände dock, att detta var en den av deras ritual, deras sätt att rensa ut de som inte borde vara här. Merk kollade tillbaka upp på tornet, med vördnad, som steg upp i himlen, med dess uråldriga stenar som var så lena, dess glänsande silverdörrar, och han visste att han inte hade något annat val än att försöka igen, hur lång tid det än tog.

Merk höjde sin kniv och igen och igen slog han handtaget mot dörren, slog igen och igen och igen. Slagen ekade i den stilla morgonluften, tornet lät ihåligt. Han slog och slog tills hans arm blev trött och han föll in i en monoton rytm. Vibrationerna skakade hans hand, hans vrist, hans armar och axlar tills de var bedövade. Han brydde sig inte längre. När han slog, tänkte Merk på sin tidigare ankomst, tänkte på de ord som varelsen sa när han hade öppnad dörren: Endast de värdiga får gå in här. Hade mannen sagt. Vad hade han menat? Vad menades det med att vara värdig? Vad var svaret de hoppades på? Vilket svar skulle öppna dessa dörrar? Gåtan cirkulerade i hans sinne igen och igen, ekade med varje slag. Merk var bestämd över att svara korrekt nästa gång dörren öppnades, om den någonsin skulle öppnas igen.

Efter flera timmar av slag, så länge att han inte kunde tänka klart, men plötsligt, till Merks förvåning, så öppnades dörren med en liten glipa, som det hade där fram. Merk stannade, chockad, och stirrade tillbaka, hans hjärta slog när han såg de två gula ögonen framför honom igen, och insåg att han hade en annan chans, och han hade bestämt sig för att inte förlora den. Ögonen var fyllda med intensitet och när de stirrade tillbaka, samlade de tyst ihop honom. ”Snälla,” sa Merk och andades tungt. ”Släpp in mig, låt mig gå med er. Jag kräver att bli insläppt!” Det kom en lång tystnad, så länge att Merk började undra om mannen någonsin skulle svara. Men tillslut, så svarade han: ”Endast de värdiga kan komma in här. Är du värdig?” frågade han, med en djup och uråldrig röst. Merk kände ett rus av upprymdhet. ”Jag är värdig!” skrek han tillbaka med självförtroende. ”Varför?” frågade rösten. ”Varför är du värdig?” Merk började tänka, han var desperat över att säga rätt sak.

”Jag är värdig för att jag är en orädd krigare. För att jag är lojal. För att jag vill gå med er och hjälpa er. Jag är värdig för att jag vill skydda tornet och skydda svärdet. Jag är värdig för att jag är en bättre mördare än någon annan här. Släpp in mig och låt mig bevisa det till dig.” Ögonen stirrade tillbaka länge, och Merk stod där, hjärtat slog, och han var säker på att han hade svarat rätt och att mannen skulle släppa in honom. Men till hans chock och besvikelse, slängdes dörren, och han hörde fotsteg gå därifrån. Han kunde inte tro det. Han var förstörd.

Merk stirrade chockat tillbaka på silverdörrarna. Han kunde inte tro det var möjligt. ”Nej!” skrek Merk i ilska. ”Ni måste släppa in mig!” Merk slog på dörren igen och igen, och undrade vad det hade vart han hade gjort fel. Varför var han värdig? Merk tänkte på vad orden betydde. Vad betydde det verkligen att vara värdig? Var någon värdig? Vem kunde någonsin bestämma det? Merk, som var sliten itu inombords, vände sin rygg mot tornet. Utan denna plats, utan denna chans att få starta ett nytt liv, kunde han inte föreställa sig ett annat liv för sig själv, någon annan plats att gå till. Merk gick längs platån, han brann av frustration, tills han nådde kanten på klippan. Han stod där och kollade ner mot de kraschande vågorna under honom, och plötsligt i ren frustration, kastade han sin kniv, hans mest värdefulla ägodel, som han endast hade slagit på dörrarna.

Han såg när den tumlade ner över klipporna och föll hundra meter ner in i havet, och försvann i de kraschande vågorna. Han lutade sig tillbaka och skrek ett skrik av smärta, av ensamhet. Det res till himlen, ekade från en ensam fiskmås, och försvann till nästa våg, som om det retade honom, som om det lät honom veta att, oavsett vad han gjorde, skulle han aldrig komma in i Tornet i Ur.

KAPITEL TJUGONIO

Kyra höll i sin hästs man när de galopperade genom Vitskogen, med vinden i sitt hår, och två tjejer bakom henne, och omringade av tjejer som hon och Dierdre hade friat, alla red, och hon hade Leo vid sin sida. Kyra kände en mäktig känsla av tillfredsställelse när hon såg allas ansikten, så glada över att vara fria, så glada över att vara levande. Hon hade räddat dem från en mörk framtid, och det betydde mer än någonting annat för dem. Tillslut hade Kyra en häst under henne, hennes slutliga sträcka framför henne, och en känsla av optimism, en känsla att hennes långa uppdrag snart skulle vara över, och att hon faktiskt skulle klara det. De alla red tillsammans, som en kraft, alla var stärkta. De galopperade som de hade gjort i timmar, och krya tog ett djupt andetag, hon var fylld med upprymdhet när de rusade ut från de skimrande löven i Vitskogen och kom ut på de öppna slätterna.

Den enorma himlen sträckte ut sig framför henne och Kyra kände sig som om världen avtäcktes. Efter så många dagar av att vara fångad i den mörka skogen, så kände hon en känsla av frihet och upplivande som hon aldrig hade känt förut. Den vackra landsbygden av Ur bredde ut sig framför henne, och det var en plats olik någon annan som hon någonsin sett. Det var magnifika böljande kullar, som var täckta av orangea och lila blommor, denna del av Escalon var mycket varmare än Volis. Den sena eftermiddags-solen sken, och fick landet att se ut som om det hade glömts i guds händer. Kyra kickade sin häst och eggade honom att springa snabbare. De hade inte stannat på flera timmar, ingen av dem ville ha en paus, alla ville komma ut ur skogarna, för att fly deras möra förflutna, och se mot framtiden.

Kyra red upp och ner på kullarna, och andades in Urs luft, det kändes som ett helt nytt liv öppnades upp framför henne. Flera timmar passerade när hon tillslut red upp för en kulle högre än de andra och de stannade på toppen. De tog en paus på en bred platå, som var högt upp. Kyra såg välanvända stigar som ledde från kullen åt alla håll, och hon visste att hon hade nått Vägkorsningen. Hon studerade horisonten, medan Dierdre kom upp bredvid henne. ”Den vägen leder mot Ur,” pekade Dierdre. ”Min stad.” Kyra följde hennes blick och såg vid horisontens kant, en magnifik och spretig stad, med dess spirar och kupoler och skyttevärn som reflekterades i solen; precis under det var en svag kant av vad som verkade vara havet, som reflekterades svagt och lyste upp staden. Vid ingången av staden stod där ett tempel, som följde en av de många traditioner som Escalons västra städer hade, med en båge som gick genom dess center, och tillät de som var på resande fot att passera in och ut.

Den var krönt av ett torn, högre än hon någonsin sett, och hon studerade det med vördnad, förundrad över hur ett tempel kunde vara så högt. Ur, legendernas stad, fortet i väst, med portarna öppna mot havet, havet där all handel flödade ut och in från Escalon. Dierdre vände sig om och pekade på vägen som ledde i den raka motsatsen. ”Kanske en dags ritt norrut ligger halvön i Ur,” förklarade hon. ”Åt det hållet ligger tornet du söker efter.”

Kyra studerade konturerna i landet, den långa smala halvön som stack ut i havet, så långt att hon inte kunde se vart den tog slut, försvann in i ett moln av dimma. Kyra visste att någonstans där ute, bortom dimman, låg hennes destination. Hennes farbror. Hennes uppdrag. Hon kollade ner och såg en av stigarna gå mot det, en väg som var mindre använd, och hon kände att hennes öde kallade på henne. Vid hennes hälar gnydde Leo, som om han också kände det. Kyra vände sig om och kollade på Dierdre, och för en stund, kände hon en känsla av sorg. Deras resa tillsammans hade kommit till ett slut. Kyra hade inte insett hur van hon hade blivit vid Dierdres sällskap; hon hade blivit en sann vän, som en syster hon aldrig haft. Och hon kollade ut på ansiktena på de andra tjejerna, med hopp i deras ögon, frihet framför dem, det kändes motvilligt att lämna dem också. Men hon visste att hennes kall väntade på henne, och det låg i motsatt riktning.

”Jag kommer att sakna dig min vän,” sa Kyra. Hon såg att ångesten var etsat i Dierdres ansikte också. ”Kommer vi inte att ses igen? Frågade Dierdre. Kyra undrade samma sak, men hon svarade inte. ”När jag gör klart min träning,” svarade Kyra, ”svor jag till min far att återvända för att hjälpa vårt folk.” ”Jag ska hjälpa vårt folk också,” svarade Dierdre. ”Jag ska reta männen, kanske, kan jag göra det jag kan för att hjälpa orsaken. Når två människors vägar är menat att korsas, så kan inget hålla dem isär. Jag tror att vi kommer ses igen. Någonstans, på något sätt.” ”Det kommer vi.” Dierdre sträckte sig fram och de krokade ihop sina armar, och såg varandra i ögonen. Båda av dem hade åldrats, men blivit starkare, sedan de hade mötts. Kyra hoppade av sin häst, till allas förvåning, och gav tyglarna till Dierdre.

”Du har många tjejer att ta hand om,” sa Kyra, och såg att de satt tre tjejer på en häst. ”Du kommer att behöva denna häst mer än mig.” ”Hur ska du då nå tornet?” frågade en av tjejerna. Kyra vände sig om och kollade. ”Det är knappast en dags vandring,” sa hon. ”Och jag har Leo. Jag tycker om att gå. Jag har min stav och min båge, och jag är inte rädd för något. Kyra såg blickarna av respekt i allas ögon, och tacksamhet, när två av tjejerna hoppade ner på hästen med tre, och satt upp på hennes. ”Jag har aldrig mött någon som dig,” sa Dierdre. ”Jag har alltid trott att mod var reserverat för män. Men nu ser jag att det kan vara till för oss också. Du har gett mig en större gåva än du någonsin kommer att veta, och för det kan jag inte tacka dig nog.”

Kyras ögon blev fyllda med tårar när hon kollade på de modiga flickorna som hade en andra chans i livet. ”Ta hand om dessa tjejer,” bad Kyra henne. ”Om de vill ha skydd, ge det till dem, men om de vill lära sig att slåss, ge det till dem också. Om du skyddar en krigare, sparar du deras kropp, men dödar deras själ. Och alla dessa tjejer har bra själar.” Kyra såg på tjejerna när de red iväg, galopperande ner för backen, ner mot solnedgången och mot den skinande staden Ur. Hon kollade på dem länge, och de lämnade ett moln av damm i deras spår. Dierdre vände sig en gång, och kollade efter henne, och höjde sin näve i luften, och Kyra höjde sin tillbaka. Sedan, bara så där, vara alla över kulle, och gick inte att se, inget kvar förutom det avlägsna ljudet av hästarna. Leo gnydde bredvid henne, som om han var ledsen över att se Dierdre gå, och Kyra vände sig om, tog sin stav och började att vandra. Hon marscherade ner genom kullen i motsatt riktning, nordväst, mot halvön i Ur, och någonstans bortom dimman, mot tornet. När hon marscherade genom ett fält, rusade tusentals tankar genom henne. Hon tänkte på sin destination, tornet, hennes farbror. Hon tänkte på den träning hon skulle få, krafterna hon skulle få, vad hon skulle veta om sig själv. Hon tänkte på alla hemligheter som väntade henne. Hennes mors identitet. Hennes öde. Det gjorde henne nervös, men också upprymd.

Det var överväldigande att ens tänka på det, och hennes hjärta slog snabbt vid tanken. Mer skrämmande än någon varelse där ute, mer skrämmande än idén att inte slutföra uppdraget, var att slutföra det, att få reda på om sig själv, av att komma till botten med gåtan som hade plågat henne hela hennes liv: vem var hon?

*

Kyra gick i timmar, upprymd, bestämd, och det kändes som om varje steg tog henne närmare till slutet av hennes uppdrag, och börja sitt nya liv. Hon kände knappt sina brännande ben när hon gick upp och gick ner för kullarna och hon tänkte inte ens på at pausa, förrän et par timmar senare, hon gick upp för en kulle och nådde en bred platå. Hon lutade sig mot sin stav och tog in vyn, och synen var fantastisk: hela halvön i Ur låg framför henne, havet var nu synligt på håll, och man kunde redan höra dem. Dimman blåste fram och tillbaka, och täckte fortfarande tornet, men hon visste att det var nära.

Hon stod där och tog in synen, det kändes som om hennes framtid visade sig framför henne, när hon plötsligt hörde att avlägset ljud och såg rörelse i hörnet av hennes synfält. Hon tog sin stav och var på vakt. När Kyra såg synen framför henne, blinkade hon flera gånger, och kunde knappast tro vad hennes ögon visade henne. Hon kände sig plötsligt överväldigad av känslor är hon såg varelsen närma sig, som gick sakta upp för kullen med sitt huvud nere, och täckt med sår, den verkade utmattad, men fortsatte att gå, allt det med sina ögon stolt fixerade på henne. När han kom närmare, morrade inte Leo som han en gång hade; istället gnydde han av upprymdhet. Och av stolthet. Kyra kunde knappt andas. Hon stod där, med hennes mun öppen, och kunde knappast tro på vad hon såg. Hon hade aldrig blivit så glatt överraskad i hela hennes liv.

Där framme, som gick rakt mot henne, som hade korsat Escalon helt ensam för att hitta henne, var hennes lojala vän: Andor. Kyras ögon blev fyllda med tårar när hon såg honom. Hon var överlycklig och mållös. Han hade överlevt. Och han hade hittat henne. Kyra rusade fram och kramade Andor, hon kastade sina armar runt hans nacke. Först, stolt o vild, och bestämd att inte visa sina känslor, så ryckte han. Men sedan lutade han sitt huvud ner mot hennes bröst och hon kysste hans man flera gånger och kramade honom hårt, med tårar som rann ner för hennes ansikte, hon var överväldigad av lojalitet. Hon hade varit så hjärtkrossad över att behöva lämna honom bakom sig, som om hon hade lämnat en del av sig själv där, och att se honom här, levande, gjorde henne hel igen.

Leo kom fram och gnuggade sig mot hans ben, och Andor gav ifrån sig ett frustande ljud, och stampade, men han drog sig inte ifrån. Dessa två hade tillslut nått någon fred. ”Du dödade alla helt själv, gjorde du inte det?” frågade Kyra med beundran, och såg honom helt täckt i blod. Andor grymtade som svar, och Kyras hjärta krossades när hon undersökte alla hans sår. Hon kunde knappt tro att han ensam dödat alla de Hornsvinen, och att han tog sig hela vägen hit med sina skador. Hon visste, att efter detta, skulle de vara tillsammans hela livet.

”Vi måste fixa till dig,” sa hon. Andor frustade, som om han trotsade henne, och sänkte istället sin kropp, som om han bad henne att rida. Hon kände vördnad för hans styrka. Kyra hoppade upp, och svor att inte lämna hans sida igen. ”Vi ska vara tillsammans för alltid nu,” sa hon. ”Inget ska någonsin komma mellan oss igen.” Han gnäggade och stegrade, som ett svar. Kyra vände sig om och kollade nordväst, mot tornet, någonstans vid slutet av halvön, och med Andor under henne, så kände hon att hennes hjärta slog med upprymdhet. Nu skulle de vara där inom timmar. ”Vårt öde väntar oss Andor. Ta oss dit!” Utan ett annat ord galopperade han iväg, med Leo vid deras sida, de tre som skar genom landsbygden i Ur, och red in i deras öde.

KAPITEL TRETTIO

Alec gick över Törnarnas slätt, med Marco bredvid sig, och det gråa landskapet med oändligt många törnbuskar som matchade hans humör. Himlen var grå, jorden var grå, törnbuskarna fyllde landskapet så långt han kunde se, där de gråa rev honom dr han gick. Marco viftade med händerna där han gick, men Alec brydde sig inte längre; han lät sig bli riven. Han välkomnade faktiskt smärtan. Efter att precis ha begravit sin familj, så var detta det enda som fick honom att känna sig levande.

De hade vandrat från Soli genom dessa öde slätter, den rakaste vägen hade Marco sagt, till Ur, utan att bli upptäckt av Pandesianerna. Alec var dock knappt medveten om vart han gick. Varje steg blixtrade det förbi bilder på hans bror, hans döende ord, och hans bön efter hämnd. Hämnd. Det var det enda som fick honom att fortsätta gå. Alec satte en fot framför den andra, och det kändes som om han hade gått under flera år. Han var tacksam för Marcos sällskap, som hade tillåtit honom sällskap, som gav honom plats att sörja, och som hade gett honom en mening att fortsätta leva. Vinden visslade genom buskarna, och en törnbuske fastnade på Alecs ben; Alec kände blodet rinna ner, men han brydde sig inte. Marco lutade sig dock fram och sparkade den med sin fot, så att den rullade iväg, och Alec kände törnarna lossna från sitt ben.

Han såg på den när den rullade över de hårda jorden, och vände sig om för att se ett landskap fyllt med törnbuskar, det såg ut som ett hav av varelser kom till liv. Han kunde inte längre föreställa sig gräs, träd; det var som om världen hade slutat. Alec kände plötsligt en hand på sitt bröst och han kom till ett stop, det gjorde också Marco bredvid honom. Han kollade ner och var överraskad över att se, ett steg framför dem, ett stup, rätt ner i dalen. När han kollade ut, så såg han ett helt landskap. Där, framför dem, var en dal av rullande kullar, som lös av grönt, prickade av ätande får. Och framför låg någonting han knappast kunde föreställa sig. Han borstade bort dammet från sina ögon och blinkade mot solstrålarna från en solnedgång, och han såg utkanten av en stor och vacker stad, dess spiror och kupoler och skyttevärn steg upp i himlen. Bakom staden var havet, och Alec visste att detta var ett speciellt ställe. Synen drog honom ifrån hans drömmar. ”Mitt hem,” sa Marco, som stod bredvid honom, kollade ut och suckade. ”Jag hatar min familj,” fortsatte han, ”men jag älskar min stad.” Alec såg Marco studera staden med vad som verkade vara en blandning av känslor.

”Jag hade planerat att aldrig återvända till Ur,” sa Marco. ”Men livet har ett sätt att ändra våra planer. Det är åtminstone en plats jag kan. Det viktigaste är, jag har vänner där, vänner som är som min riktiga familj. Vänner som vill ge sina liv för att kämpa mot Pandesia.” Alec nickade och kände en känsla av lösning, och blev påmind av sin mening. ”Jag skulle gärna träffa dina vänner,” sa Alec. Marco log brett när han vände sig om och nickade. ”Det kommer du, min vän, det kommer du.” De började att gå ner för de branta stupet, bort från Törnarnas slätt och mot staden, och när de gjorde det, så kände Alec att han plötsligt fylldes av en ny känsla. Känslorna med sorg och tomhet ersattes nu av förväntan. Av beslutsamhet. Av mening. Av hämnd. Ur. Kanske, trots allt, hade han en mening med att leva igen.

KAPITEL TRETTIOETT

Merk lutade sig mot de kalla silverdörrarna på tornet i Ur, han satt på marken som han hade gjort i flera dagar, trots kylan, stelheten i hans lemmar, hungern, och han vägrade att lämna. Han skulle inte acceptera att bevakarna nekade honom. Han kände, djupt inombords, mer än vad han någonsin hade känt någonting, att denna plats var hans hem, att det var menat att han skulle vara här. Han kunde heller inte lämna den stora gåtan som var ställd mot honom. Merk hatade gåtor. Han älskade anledningar och ordning, förväntade sig att allt skulle följa en logisk och rationell ordning. Han hade alltid levt som en rationell man, till och med när han dödade någon.

Han tyckte inte om mysterium, och han tyckte inte om när något inte kunde förklaras, speciellt när det hade med honom att göra. Och denna mysteriska gåta plågade honom. Han hade gått in i en annan värld i denna plats, och det var inte på hans krav längre. Han insåg det. Ändå var han inte van vid att få frågar som inte hade enkla svar. Han tyckte inte om frågor som kunde svaras olika inför olika människor. Han föredrog att se världen som svart och vit, fel eller rätt, god eller ond. Merk brottades med deras fråga och satt där, med sitt huvud i sina händer, och tänkte på det om och om igen. Den repeterades i hans huvud om och om igen. Är du värdig?

Det var en fråga som hade fått han att tänka på, inte bara hans anledning för att vara här, utan kärnan av hela hans liv. Det var en fråga som hade legat i hans medvetande hela hans liv insåg han. Varför var han värdig? Så många människor hade sagt att han var meningslös i att leva, till att börja med hans far. Vad gjorde honom värdig at tjäna Escalon? Att få andra män att vara rädda för honom? Att ha de talanger han hade? Varför var han då värdig att leva? Ju mer han tänkte på det, desto mer insåg han, djupt ner, att han inte kände sig värdig över huvud taget. Han hade aldrig gjort det. Sedan han var ett barn, hade hans föräldrar gjort det klart för honom att han inte var lika värdig som sina bröder eller systrar, inte värdig ett stort familjenamn. Han hade aldrig känt sig värdig i sina egna ögon eller någon annans. Så denna fråg som bevakaren hade frågat honom hade slagit honom på mer än ett sett.

Hade han vetat att det skulle det? Var denna fråga olika för varje person som knackade? Merk insåg, och tänkte på det, att gåtorna var till för att få folk att gå iväg. De ville inte ha någon här som inte verkligen ville vara här. De ville vara folk som var så desperata över att vara här, så att de inte bara var villiga att ge upp allting, utan också brottas med sina egna demoner, att stå emot sina egna värsta rädslor. Merk lutade sig tillbaka och skrek i frustration. Han stod och slog sina handflator mot silverdörrarna tills han inte kunde stå upp längre. Varför var han värdig? Merk gick fram och tillbaka, han hade bestämt sig för att gå till botten med svaret som hade torterat honom hela hans liv. Han var inte värdig på grund av sina skickligheter. Det hade varit fel svar, insåg han nu. Många andra skickliga ville vara här också. De blev också nekade, trots deras skickligheter. Hela Merks live hade han varit stolt över sina skickligheter. Men bevakarna ville ha något mer. Men vad ville de ha om inte talanger? Desto mer Merk tänkte på det, desto mer blev hans sinne bedövat, och började att bli blankt. Och när det gjorde det, började han att upptäcka en ny plats i hans sinne, en plats med lugn, en tystnad som han aldrig varit med om innan. Det var en konstig plats, en plats där han inte längre försökte tänka efter svaren rationellt. Det var en plats av djup stillhet, där han inte längre brottades med svaren, utan väntade på att svaren skulle komma till honom.

När han stod där och andades tugnt och långsamt, så började svaren att komma till honom. Desto mindre han försökte att räkna ut det, desto lättare blev det, som en blomma som blommade i hans minne. Kanske var han värdig, inte för sitt förflutna, utan för sin nutid. För den han var just nu. Och personen som han var just nu kunde inte vara värdig. Inte än. Trots allt, hade han aldrig varit här, aldrig tjänat här. Det var svaret: han var inte värdig. De krävde någon som var medveten om att de inte var värdiga. Medvetenheten, var grunden som man behövde lära sig, för att bli värdig.

Merk vände, hjärtat slog hårt av upprymdhet, och slog mot dörrarna med sina handflator, och visste att han hade svaret denna gång, att de skulle öppna dörren. Merk var inte överraskad när dörren öppnades snabbt. Den som var bakom dörren märkte att han hade förändrats. ”Jag är inte värdig!” skrek Merk snabbt, snabbt, glad över sin insikt. ”Och det är precis därför jag är värdig att gå in här, för att jag vet att inte är det. För att jag vill bli värdig. Ingen av oss föds värdiga. Endast de som inser att de har en chans att bli värdiga. Jag är värdig för att jag är… ingenting.” Merk stirrade tillbaka på de läskiga gula ögonen, som verkade undersöka honom länge, uttryckslöst. Han kände att något förändrades mellan honom, en lång spänd tystnad kom. Han visste att hela deras framtid berodde på dessa minuter, om han skulle släppa in honom genom dessa dörra.

Men Merks hjärta slog igen som ett lock på en kista när dörren stängdes igen. Han var förstörd. En lång tystnad kom, en ekande tystnad som verkade vara för alltid. Han var säker på att han hade haft rätt, han hade känt det utan tvekan. Han stod där och stirrade, han hade ingen idé vart han skulle gå, ingen idé om vad han skulle göra med sitt liv. Plötsligt, till hans förvåning, kom det ett ljud av flera reglar som öppnades, ekande bakom dörrarna, och snart, s började silverdörrarna att öppnas långsamt. Först öppnades bara en springa; sedan öppnades allt. Merk stod utanför med munnen öppen, när ett intensivt ljus föll över honom som vinkade till sig honom. Han visste att när han väl passerat genom dessa dörrar skulle hans liv förändras för alltid, och när de öppnades hela vägen och ljuset föll över honom ännu mer, var han andlös. När han tog sitt första steg, kunde han knappast tro vad han såg framför sig.

KAPITEL TRETTIOTVÅ

Duncan samlade sig själv när Isfladdermössen slukade honom, skrek i hans öron och rev honom överallt. Hans hud revs, och fladdermössen var överallt rnt honom, drog i hans hår, slet i honom där de kunde, och vid varje sår kände han att han blev svagare. På hans rygg stönade den skadade soldaten, medan Seavig som var bredvid honom, slog mot dem utan att lyckas. Duncan visste att, separerade här uppe från resten av sina män, så skulle de inte överleva. Det kom ett plötsligt ljud av hackor som högg vägg is, och Duncan kollade ner och var överraskad över att se sina befälhavare, Anvin och Arthfael, komma upp bredvid honom, tillsammans med ett dussin andra, och alla hackade sin väg upp för berget trots svärmen av fladdermöss som attackerade dem. De hade kommit för at rädda honom insåg han.

Männen svingade brett med sina hackor, och det föll fladdermöss från himlen, och deras skrik ljöd högt. De kom närmare och skyddade Duncan och Seavig med sina kroppar, och slog mot fladdermössen för att förhindra att de attackerade. Duncan kände sig lättad från svärmen när några vände sig om och började attackera de andra, och han blev överväldigad av deras lojalitet: de riskerade alla sina liv för honom. De hade inte kommit långt när fladdermössen omgrupperade sig och fler kom. Han gick med sina män och svingade med dem, men det gjorde inte mycket. Duncan blev förskräckt av att se att hans män också blev rivna och bitna till döds. Duncan visste att det inte fanns mycket tid innan de alla var döda. Han kände en fladdermus bita i hans axel och han skrek, när fler landade på hans rygg, och de blev modigare när himlen blev vit som deras genomskinliga kroppar. Hans händer skakade, och han kände att han förlorade sitt grepp.

Plötsligt började alla fladdermöss att skrika i kör. Det var inte ett skrik för vinst, utan ett skrik av smärta, som hade en helt annan ton. När Duncan kände att de började akta sig, kunde han inte förstå vad som hände. Och sen insåg han: det var något som attackerade dem. Duncan hörde ett svischande ljud bredvid honom och kände ett rus från vinden och kollade upp mot berget, blinkandes i snön, och blev förvånad över vad han såg: högt där ovan stod ett dussin tuffa krigare med skägg och läskiga fyrkantiga ansikten. De kikade ner över berget och lutade gigantiska grytor över kanten på berget. Och när de gjorde det så kom en svart vätska rusande ner för berget som ett vattenfall, som missade Duncan precis som skadade fladdermössen, för många av dem föll direkt och dog på fläcken. Och de som överlevde skrek och flög bort, och hela flocken flyttade sig, och försvann lika snabbt som de hade kommit.

Duncan andades tungt när han höll sig fast vid isen, riven och blödande, armarna skakade, men han var fortfarande vid liv. Han vände sig om och kollade på sina män, och var lättad över att se att de var där. En känsla av tystnad och lugn hade tillslut kommit över dem, och trots hans sår, kände Duncan för första gången att de skulle klara det. Männen från Kos var inom sikte. Han hade en annan chans i livet. De skulle nå toppen. Adrenalinet pumpade i hans ådror, och Duncan sträckte sig med ny styrka och slog i sin ishacka i berget, och sedan sina fötter, och klättrade igen. Alla män runt om honom gjorde likadant, och snart var luften fylld av ishackande igen, och män som klättrade. Med varje hacka, ett steg i taget, började hans armé att klättra upp för berget igen. Duncan drog sig själv upp med ett sista häv innan han nådde toppen, sedan kollapsade han på golvet av snö, mer än utmattad, andades tungt och han kunde knappast tro att han klarade det. Varje muskel i hans kropp brände.

Duncan rullade över på sidan och kom på den skadade soldaten på hans rygg och friade honom från vikten. Den unga soldaten stönade bredvid honom, och han kollade på honom med en blick av tacksamhet, starkare än någon Duncan någonsin sett. ”Du räddade mitt liv för risken av ditt eget,” sa mannen, och hans röst var svag, ”när du hade varje anledning till att inte göra det.” Duncan kände en våg av lättnat när han såg att hans män kom upp runt honom, alla kollapsade tacksamt på bergstoppen och han ställde sig långsamt på sina händer och knän, flämtade efter luft, och kände alla sår från fladdermössen, och hans armar skakade fortfarande. Duncan kollade upp när han kände av en närvaro, och han såg en bred muskulär hand som sträckte sig ner efter honom.

Duncan lät sig själv bli uppdragen, och när han stod där, blev han förvånad över vad han såg. De som stod framför honom var stolta krigare från Kos, män som var smyckade med pälsar, långa skägg som hade vitt i sig, tjocka ögonbryn, breda axlar och ansikten för män som hade levt hårda liv. Den breda platån ovanpå berget sträckte sig så långt han kunde se, och han stirrade tillbaka beundrade på dessa män, som inte brydde sig att borsta bort snön som alltid kom i deras ansikte, skägg och ögonfransar, det var män med vilt långt hår, som var fyllt med snö. De hade helvit rustning under deras pälsar, klart beredda för strid hela tiden, även i deras hem. Dessa var de män han kom ihåg. Krigarna från Kos.

En krigare gick fram, en man med ett ärr över näsan, axlar dubbelt så breda som vilken man som helst, och som använde sin gigantiska krigsyxa som om de vore ett barns leksak. Duncan kommer svagt ihåg han från flera år sedan, tänkte på de strider de hade bekämpat tillsammans, sida vid sida, tills solen hade gått ner och alla deras fiender var döda. Bramthos. Duncan var överraskad över att han ledde, han kunde svära på att han såg honom dödas i en strid för flera år sedan. ”Senast jag såg dig hade du ett svärd i magen,” sa Duncan, förvånad över att se sin vän i livet. ”Jag kulle ha vetat.” Bramthos strålade, vände huvudet åt sidan och visade stolt sitt ärr över näsan. ”De härliga sakerna med strider,” svarade Bramthos. ”Din fiende vet inte om du kommer leva länge nog för att döda honom tillbaka.” Duncan skakade sitt huvud, och undrade vad männen från Kos var gjorda av. ”Och du,” sa Bramthos. ”senaste gången jag såg dit, hoppade du av din häst in i armarna av tre soldater som ville döda dig.” Nu glänste Duncan. ”De skulle ha hoppat hårdare,” svarade Duncan.

Bramthos flinade. ”Ser ut som om vi kom precis i tid för att rädda dig,” sa han och undersökte Duncans sår. Duncan flinade tillbaka. ”Vi hade dem precis där vi ville ha dem.” Efter en lång, förvånande paus, flinade Bramthos brett, och gick fram och omfamnade Duncan. Duncan kramade honom tillbaka, och förlorades i deras manliga björnkram. ”Duncan,” sa mannen. ”Bramthos,” svarade Duncan. ”Ironiskt,” fortsatte Duncan, när han backade och undersökte sin vän. Det kändes bra att se honom igen, att vara i sällskap av en så stor krigare. ”jag kom hit för att rädda dig, och du slutade med att rädda oss.” Bramthos flin blev bredare. ”Och vem har någonsin sagt att vi behöver räddas?” svarade Bramthos. Duncan flinade, och såg att hans vän menade varenda ord, och visste att det var sant. Dessa krigare i Kos behövde inte räddas. De skulle strida mot vem som helst till döden och tycka att det inte var någonting.

Bramthos tog tag i Duncans axel, vände och började att leda han och hans män över den breda platån. De hundratals soldaterna från Kos samlades runt om, delade sig för dem, och alla stirrade när de passerade, starka och dystra män, täckta i rustning och pälsar, höll sina yxor, hammare och spjut. Duncan såg att han blev ledd genom ett land av snö och is, snötäckta toppar runt om dem, och vinden piskade med hämnd. På håll kunde han se kanten av en stad bland de snabba molnen, en stad längst upp på världen. Duncan andades lätt, insåg att de hade klarat det, de hade tillslut nått fram, mota alla odds, till det brutala och förlåtande landet Kos. Han kände att Bramthos tog honom till deras ledare, Bramthos, och när de närmade sig staden, visste Duncan att detta möte som de skulle ha här, långt upp i himlen, skulle förändra Escalons öde för allt.

KAPITEL TRETTIOTRE

Kyra red på Andor, och rusade upp och ner för kullarna i Ur, och red genom den röda solnedgången, hennes hjärta slog av förväntan. Hon hade ridit i flera timmar, längre ut på den ensamma halvön, havet kraschade på båda sidorna när marken blev ofattbart kargt. Nu var hon nära. Nu, efter hennes resa genom Escalon, efter allt hon har gått igenom, så kunde hon se det hon drömt om. Ett torn som hon endast har drömt om att det existerade. Där var det, i horisonten, vid slutet av den ensamma halvön: vad som kunde vara Tornet i Ur. Det stod så majestätiskt, så stolt, ensamt på den karga och vindsvepta halvön, med dess runda torn som reste sig upp i luften, hundratals meter högt, täckt av en skinande gyllene kupol. Det verkade vara byggt av uråldrig sten, en ovanlig nyans av vitt, reflekterade solens sista strålar. Det var magnifikt, olikt något annat hon någonsin sett, en plats för drömmar. Hon kunde knappast tro att sådana platser existerade i denna värld.

När solen sken upp tornet, så fångade ögonen hennes blick, de fantastiska gyllene dörrarna, som gick i en båge, tjugo meter höga, och såg ut som ett stort konstverk. De var både förbjudande och välkomnande. De kraschande vågorna ramade in tornet vid alla sidor, och Sorgens hav sträckte sig ut i horisonten så långt hon kunde se. Kyra tog en paus på kullens topp, andades lika tungt som Andor, och tog en välbehövd vila och tog in allt hon såg. Hon kunde känna en magisk kraft, en fantastisk energi, som strålade från tornet ända hit, som både drog henne dit och knuffade henne därifrån. Hon tänkte på alla sagor hennes far hade berättat om denna plats, de gamla barerna som hade sjungit om den, generation efter generation, och hon visste att den hade några av de största hemligheterna, och de mest vaktade skatterna i hela Escalon.

I århundraden hade bevakare bott i den. Det var en plats för krigare, varelser och men med ära. Kyra kände sig yr när hon tänkte på vad som väntade henne. Hennes farbror, mannen som skulle avslöja allt, som skulle lära henne om sin mor, hennes identitet, hennes öde och hennes krafter. Denna man skulle träna henne. Var det möjligt, vågade Kyra att undra, att hennes mor var vid liv? Att hon också var här? Så många frågor rusade genom hennes huvud, och hon visste inte var hon skulle börja. Hon kunde knappast stå ut med sina förväntningar, och hon stack iväg med Andor, de två galopperade genom kullarna, ner mot den sista sträckan.

När de närmade sig tornet, så rusade Kyras blod i hennes öron, och gjorde det svårt för henne att tänka. Hon hade på något sätt korsat Escalon helt själv, utan sin fars skydd, eller hans män. Hon kände sig starkare av det redan, och hon hade inte ens börjat sin träning. Hon insåg att denna resa hade varit en nödvändig förberedelse för att ens börja hennes träning. Nu förstod hon varför hennes far hade skickat hit henne ensam. Han ville göra henne starkare, för att förbereda henne, för att göra henne värdig. Kyra red upp och ner för kullarna och när hon var kanske 30 meter från ingången passerade hon en markering hon var nyfiken på. En spiraltrappa, som var kanske 10 meter hög reste sig upp i himlen och slutade i ingenting. Det var som en trappa som ledde mot himlen, en ofärdig trappa som inte ledde till någonting, och hon undrade vad det betydde.

Hon fortsatte att rida, och drogs mot de gyllene dörrarna, som en magnet som drog henne närmare. När hon kom fram till tornet kollade hon överallt, sökte efter något tecken efter sin farbror, om att någon väntade på henne. Konstigt nog, var där ingen. När hon tillslut var 20 meter från ingången, stannade Kyra och hoppade ner från Andor, och stod där och stirrade, andades tungt och tog in allt. Hon ville gå dit till fots. Det var även vackrare på nära håll. Dörrarna var etsade i konstiga guldskrifter, med ord och bilder. Hon gick sakta mot dem, och ville ta in deras skönhet, och när hon närmade sig så kisade hon med ögonen och klarade av att läsa den uråldriga skripten, som hon hade lärt sig när hon var ung. Det var en skript som kungens lärare hade lärt henne väl. Hon hade varit den enda flickan som tilläts att lära sig, och hon hade alltid undrat varför.

Kyra sträckte sig och drog sina fingrar längs skripten, orden, och läste de ord som hon drog förbi. Tillslut pusslade hon ihop deras meddelande. Det var de uråldriga skrifterna som handlade om naturen om ära och tapperhet. Vad är strid? Stod det på en av den. Vad kommer din styrka ifrån? Stod det på en annan. Siktar du mot din fiende eller mot dig själv? Stod det på ytterligare en. Det var en hemlighet i dessa gåtor, som hon kände att det kunde ta en livstid att tänka på och lösa. Kyra kollade på dörren, och högt ovan läste hon en skript etsat i guld: Endast de värdiga får gå in här. Kyra undrade vem som hade skrivit det. Det såg ut som om de hade gjorts för hundra år sedan, ändå resonerade det med henne som om det hade skrivits igår. Hon gick fram och placerade sina handflator på dörren, och kände energin stråla från dem, sedan lutade hon sin nacke och kollade rakt upp för tornet.

Från denna vinkel verkade det som om det nådde upp till själva himlen. Kyra backade och vände sig sakta om och kollade runt, och försökte förstå betydelsen för denna konstiga plats. Det var konstigt tyst, förutom de kraschande vågorna, Leos gny eller Andors frustande. Vinden rev i havet, visslade och ylade i deras öron. Hon kollade överallt, men till hennes förvåning såg hon inga tecken på sin farbror, eller någon annan. Det var knappast det välkomnandet hon hade förväntat sig. Hade denna plats blivit övergiven? Var hon i rätt plats? Tillslut kunde hon inte vänta längre. ”Farbror!” skrek hon, osäker på vad hon skulle göra. Var kunde alla vara? Var det möjligt att hennes farbror inte visste att hon var på väg? Ville han inte träffa henne? Eller värre, var han redan död?

Kyra drog fram sin stav och knackade på gulddörrarna, först tyst, men sedan med mer och mer kraft. Ingen svarade. Hon misstänkte att ingen skulle. Trots allt, borde de inte ha sett henne komma? Kyra kände sig förvirrad, besegrad, hon visste inte vad hon skulle göra. Natten var på väg, och hon kunde inte återvända till Volis.. Inte efter allt hon gått igenom. Kyra vänte sig om, satte sin rygg på gulddörrarna och gled sakta ner, tills hon satt på marken. Leo kom fram och la sig bredvid henne, vilade sitt huvud i hennes knä, medan Andor stod nära och betade. Hon satt där, och kollade på när den sista solstrålen försvann och mörkret föll över henne, och hon undrade. Hade hennes uppdrag varit helt i onödan?

KAPITEL TRETTIOFYRA

Duncan gick bredvid Seavig, Anvin och Arthfael, hundratals av deras soldater gick bakom dem, när de alla gick in i staden Kos. Duncan kunde knappast tro denna plats, denna stora platå högst upp i världen, minst två kilometer bred, omringad av snötäckta toppar. Det var ett perfekt hem för människorna i Kos, ett starkt och tyst folk, som var separatister och ofattbart lugna. Ett folk som inte levde i rädsla av de element runt om dem. De närmade sig de massiva välvda portarna, som var 30 meter höga, de svävade i molnen och var karvade i is, is, insåg Duncan, som aldrig smälte. Duncan undersökte det med vördnad när de passerade genom dem.

De gick över en bro av is, och Duncan kollade ner och såg klyftan den gick över, 10 meter brett, fallet skulle döda vilken man som helst. Han kollade fram och såg bron som ledde dem rakt till staden Kos. De gick in i staden, och när de gjorde de kom folket i Kos fram för att kolla på dem, hundratals män, kvinnor och barn kom ut i den vindsvepta snön, de stirrade tillbaka uttryckslöst, kvinnorna stod över sina barn, och alla kollade på ordlöst. De var ett folk som vår svåra att läsa: Duncan kunde inte se om de ville ta emot dem eller döda dem. Kanske båda. Elden klarade på något sätt av att brinna i strukturer karvade i is, gjorda för att skydda dem från vinden, och luften var fylld av den välkomnande lukten av grillat kött. Duncan kollade fram och en vindpust drog iväg molnen, och han såg en struktur byggt av is som fick runt hela staden: ett tempel. Formad som en triangel, som slutade vid en kant, karvad i is, den var över 30 meter hög, gjord i en detaljerad design. Dess fasad var karvad med ansikten av skäggiga krigare. Den enorma strukturen hade en smal öppning, och en båge precis hög nog för människor att gå genom den. En dörr in i en värld av is.

Bramthos ledde vägen och Duncan gick in, och när han gjorde det, kände han vördnad till denna plats: helt karvad i is, med genomskinliga väggar som filtrerade solljuset, så det verkade som att det glänste, det verkade leva. En tyst, tom struktur som var så högt upp i himlen så det kändes heligt. Det var ännu kallare här, om möjligt, än där ute, ändå verkade ingen bry sig. En lång väg sträckte sig framför dem, och dess golv var gjord av hamrade svärd, som ledde till ett massivt stjärnformat altar vid slutet av templet, med en glänsande hillebard på toppen, som någon slags prydnad för krig. Och Duncan såg ett dussin krigare stå på knä framför den, med sina ryggar mot honom, med händerna knäppta. Mitt i gruppen satt en större man på knä, den enda som hade röda pälsar, med vilt rött hår och ett rött skägg. Även med ryggen mot honom, kunde Duncan känna igen sin gamla vän var som helst.

Kavos. Deras ledare. En man känd för att ha dödat fler i strider än någon annan som Duncan har träffat. En man som Duncan hade sett stå stilla när ett lejon slog han på bröstet, och slog varelsen tillbaka. Kavos hade mystik över honom, och en som var rättvis. Duncan hade personligen sett honom få många hemska sår, ändå hade han aldrig sett honom skrika en enda gång. Han visste inte vad han var gjort av, men han var glad över att de kämpade på samma sida. Duncan visste att Kavos var en svår man att läsa, även i de simplaste tider. Olikt många andra ledare, vad Kavos än sa till sitt folk, följde de honom religiöst. Det fanns inget att fråga om, någon gång. Och Kavos ändrade aldrig sig. Duncan visste att han endast hade en chans att övertala honom.

När Duncan långsamt gick genom templet, kände han en kraftig känsla av förväntan, och visste att allt skulle handla om detta mötet, alla hans ansträngningar och resor fram tills nu, ödet för hans folk. Om Kavos vägrade att gå med dem, gå med kriget, så visste Duncan att kriget skulle förloras. Escalon skulle förloras. Han nådde slutet av den långa gången, och Duncan stannade och väntade tålmodigt bredvid Kavos och hans män. Han visste att Kavos inte var en man, som man stressade. Duncan undersökte altaret, ljusen brann runt det, och han undrade om Kos, gudar. De var inga gudar han bad till. Dessa män var annorlunda, i allt det gjorde, till skillnad från resten av Escalon, så var de separatister nog för att få Duncan att undra om de verkligen skulle gå med honom. Hela vägen där uppe, i deras eget klimat och kultur och staden, så var de inte en del av Escalon, och de hade aldrig varit. Efter en lång tystnad, reste sig Kavos och ställde sig mot Duncan, alla hans män stod med honom i kö. Kavos stirrade tillbaka på Duncan uttryckslöst, med sina ögon mörka och sjunkna, och hade inom dem, säkert minnen från tusentals av fiender som han besegrat i strid. Han var lika hård som väggarna av is, och han var tyst så länge, så att Duncan trodde att han aldrig skulle börja prata. Duncan tänkte då på att det var han som var tvungen att börja. Olikt resten av Escalon, var det etikett för besökaren att börja prata. ”Vad ber du för?” frågade Duncan. ”Seger? Erövring? Ära?” Kavos stirrade tillbaka, och var tyst så länge, så Duncan undrade om han skulle svara honom. Han började att undra om han ens kom ihåg honom.

”Om det är seger du ber om,” la Duncan till efter en lång tystnad, ”du kommer inte att finna den här. Seger ligger här nedan. Med mig, med alla oss, och befria oss från inkräktarna. För att tjäna Escalon.” ”Männen från Kos tjänar ingen,” svarade Kavos, med en djup röst som var slutgiltig, och han rynkade på sina ögonbryn. ”Escalon minst av alla.” Duncan stirrade tillbaka, osäker på hur han skulle svara. ”Den svaga kungen svek oss,” sa Kavos, ”och männen från Kos ger inte sin lojalitet till svaga män, och vi ger inte den två gånger.” Duncan förstod hans känsla, han hade känt det många gånger själv. ”Men ändå,” kontrade Duncan, ”så är det i Escalon ni lever, och Pandesianerna blockerar era berg vid basen. De har er omringade.” Kavos log för första gången, hans ansikte fylldes med linjer, ett slitet leende, mer som ett flin.

”Har du någonsin tänkt på att det är vi som har dem omringade?” svarade Kavos. Duncan rynkade panna, frustrerad, och förväntade sig det svaret. ”Du är onåbar här uppe,” erkände Duncan. ”Men inga människor är en ö. Escalon är till för alla oss. Du ska kunna gå fritt över hela detta land som är ditt, du och dina män. Om handelsvägarna var öppna igen, skulle det hjälpa ditt folk.” Kavos skakade på axlarna, han var inte imponerad. ”Det finns inga råvaror som vi inte kan leva utan,” svarade han. ”Ära är vår viktigaste vara. Och vi har redan det.” Duncan studerade sin gamla vän, och hade en sjunkande känsla av att han skulle bli nekad. Han var lika envis och oförsonlig som han kommer ihåg honom. ”Är vi inte alla i Escalon?” frågade Duncan tillslut, och bad till sig själv av lojalitet till de andra krigarna. Kavos suckade, hans uttryck mjuknade. ”En gång var vi,” sa han tillslut. ”När du och jag red fram och krossade skallar tillsammans. Om du hade tagit kungatronen, så ja, då skulle vi vara det. Men nu, är vi ingenting. Vi är båda krigsherrar, utspridda på varsitt hörn, för sitt eget fort, sitt eget folk. Det finns ingen kung som binder ihop oss längre, och ingen huvudstad, förutom i namn.”

Kavos undersökte honom, med en intensitet i sina ögon, när han tog ett steg närmare. ”Vet du varför Pandesianerna kunde invadera?” frågade han. ”Inte för vår svaga kung, utan för vår svaga nation. För att vi var utspridda. För att vi aldrig var en. Vi hade aldrig en kung stark nog för att samla oss alla. Duncan kände ett rus av beslutsamhet, och insåg sanningen i krigarens ord. ”Tänk om vi hade en chans att vara det?” frågade Duncan, med en röst fylld av intensitet. ”Tänk om vi hade en chans nu, för all tid, att bli ett folk? Ett Escalon? Ett folk under en banderoll? Jag vet inte om vi någonsin kan bli det, men jag vet att bi ska fortsätta att vara inget om vi inte attackerar främlingarna bland oss.” Kavos undersökte honom under en lång tid. ”Ett folk behöver en ledare,” kontrade han. ”är du beredd att vara ledaren?” Duncans hjärta slog när han fick frågan, den frågan han inte förväntade sig, och den frågan han inte ville tänka på. Ledarskap var den sista saken han ville ha; men han behövde Kavos, och han behövde Kos.

Han ville inte riskera att förlora dem. ”Kommer du att låna oss dina män? Kommer du att gå med oss?” kontrade Duncan. Kavos vände sig om och gick långsamt mot utgången av templet, och Duncan följde efter när hans män visade att han skulle göra det. Han gick bredvid honom, och undrade vad han tänkte. Duncan möttes av en kall bris när de gick ut ur templet från en sidodörr, vinden ylade, här längst upp på världen. Alla deras män gick efter, sakta bakom dem. När de två gick över platån, undrade Duncan vad mannen tänkte på. De kom tillslut till ett stopp vid slutet av klippan, och hans vän kollade ut, och Duncan kollade ut med honom. Under dem visade sig hela Escalon, och den sena eftermiddags-solen sken upp de snötäckta topparna och på håll, huvudstaden Andros. En lång, bekväm tystnad föll mellan de två krigsherrarna när de övervakade sitt hemland. ”Det vore galenskap att attackera,” erkände Duncan. ”Trots allt, det finns oändligt många Pandesianska garnisoner där nere. Vi skulle vara en mot tio, minst. De har den bästa rustningen, vapnen och organiserade krafter i varje stad i Escalon. De kontrollerar fortfarande den Södra porten och haven. Det vore självmord.” Kavos kollade ner och nickade. ”Fortsätt snacka,” sa han tillslut. ”Du övertalar mig.” Duncan log. ”Jag tvekar att vi kommer vinna,” sa Duncan. ”Men jag svär till dig att jag inte kommer stå så länge Pandesianerna står, och så länge som någon Pandesiansk banderoll står på vår mark.” Kavos vände sig tillslut mot honom och studerade honom.

”Om vi rider med dig in i strid,” sa Kavos, ”Kommer jag behöva att du lovar mig någonting: den svaga kungen får inte denna tronen. Om vi vinner, ska du, och du ensam, styra Escalon. Duncan gjorde en grimas, han var osäker på hur han skulle svara. Det var den sista saken han ville. ”Jag är inte en politiker,” svarade Duncan. ”Jag är bara en soldat. Det är allt jag har velat.” ”Ibland kräver livet mer av oss än vad vi vill,” kontrade Kavos. ”Jag vill att vårt land ska styras av en av oss, av en man som jag litar på och respekterar. Svär till mig, eller så stannar min armé här.”

Duncan suckade, länge och tungt, och han önskade at de inte hade kommit till detta. Efter en lång tystnad där han tänkte på sina val, visste han att han inte hade något val. Tillslut vände han sig mot sin vän och nickade. De sträckte sig mot varandra och satte armkrok, och då kände Duncan att ödet för Escalon blev avgjort. Kavos log brett. ”Ett långt liv är överskattat,” sa han. ”Jag tar ära vilken dag som helst.” ”Mot Andros!” skrek Kavos, och glädje spreds över hans ansikte när alla hans män samlades, höjde sina vapen och skrek bakom dem. ”TILL ANDROS!”

KAPITEL TRETTIOFEM

Ra, den stora ledaren i Pandesia, satt på sin gyllene tron i stora Tronernas hall, mitt i centret på den stora huvudstaden i Pandesiania, och han gnisslade sina tänder och kollade ut över rummet, som var fyllt av ett dussin rådgivare och han var fylld med raseri av synen framför honom. En budbärare stod på knä framför honom och skakade. Han visste att Ra inte välkomnade hans dåliga nyheter, och det var hans egen fara att leverera dem. Ra, som var 2 meter lång, olivfärgad hy, med långa gyllene flätor på huvudet och klara, genomskinliga ögon, kände en stor ilska välla upp inom honom när han tänkte på budbärarens meddelande. Han knöt och öppnade sin näve, hans muskler porlade i värmen, synliga för alla att se då han bar en guldväst och ett höftskynke besmyckat med juveler.

Ra, den store ledaren, hade spioner i varje hörn av kungariken, och han blev aldrig, aldrig överraskad. Han var Ra, den allvetande, allsmäktige, den enda härskaren över alla, och den som kungariket bad till på morgonen, den som var avbildad i varje stad i kungariket. Dock var denna dag annorlunda. Detta meddelande kom flygande in som en orättvis vind, och gjorde han bestört, det hade avbrutit hans oklanderliga konstruerade frid. Ra spände käken, och undrade hur han inte förväntade sig detta, och undrade hur någon av hans andebesvärjare kunde missa detta. Männen från Escalon, de rebell-avskummet, hade börjat en revolution. Hans soldater hade blivit dödade. Guvernörer hade blivit dödade. Och rebellen spriddes över Escalon som cancer.

Hans position var hotad. Och det kunde den inte vara: Att förinta hans makt skulle vara som att förinta hela makten av kungariket. Trots allt, om den store Ra visade svaghet i hörnet av Escalon, så skulle ingen någonstans respektera honom. Ra kollade ut ur Tronernas hall, en stor kammare med ett kupol-format tak som var trettio meter högt, och hans tron satt högt uppe på ett podium som var tio meter högt, med en lång serie av smala elfenbens-trappor som ledde upp till den. Golvet, väggarna, allting var täckt i skinande guld, guld som han personligen tagit från erövringar runt om i världen. Och ändå var han rasande. Han tog ingen glädje i all glans om honom, som han vanligtvis gjorde, det fanns ingen glädje i att kolla ner på de dussin män som alla tålmodigt väntade på hans order. Han såg endast i sitt minne, de män som revolutionerade genom Escalon, och han undrade hur någon, i något hörn av världen, vågade trotsa honom. Han hade klart underskattat dessa män från Escalon. Han hade tydligen inte varit brutal nog. ”Mest ärade och stora,” sa en av hans rådgivare. ”Ska vi rasa Escalon till grunden?” Ra tänkte på samma sak. På de flesta territorier som han kontrollerade så dödade han enkelt varenda en, han ville inte ödsla energi på att slå alla till underkastelse. Oftast var det enklare att bara rensa ett helt land, och bara ta allt som var deras. Men han hade sett en fördel med att ha folk från Escalon levande. Männen var kända krigare, och de hade aldrig förlorat en strid före hans invasion, och han beundrade deras skicklighet; han hade redan utarbetat många av dem in till hans arméer och han kunde använda deras skicklighet. Det viktigaste var att deras svaga kung hade underkastat sig utan en strid, vilket skickade positiva signaler till de andra runt om i världen.

Och det viktigaste var att han behövde män från Escalon att patrullera Flammorna. Endast de visste hur de skulle hålla trollen tillbaka, hur de skulle behärska Marta. Ra, trots all sin makt, ville inte ha krig med Marta. En dag, kanske, men nu var det inte dags. Det var ett primitivt, skräckinjagande ställe, med inget annat att erbjuda än deras oanvändbara kullar och stenar. Escalon var priset. Genom att inleda sin nya lag puellae nuptias, att ta deras kvinnor, få dem att veta att de alla var ägodelar för Pandesianerna, så hade Ra antagit att de skulle skicka Escalon till underkastelse. Han hade haft fel. Ra blinkade ner mot budbäraren och insåg att hans inte hade någon oro som liknande budbärarens senaste ord. En drake hade kommit till Escalon. Och en ung flicka kunde kontrollera den och den dödade hans män. Han kunde knappast tro det.

”Är du säker att meddelandet är rätt?” frågade Ra. Budbäraren nickade tillbaka, med rädsla i sin blick. För första gången på så länge som han kunde minnas, hade Ra en känsla av rädsla. Han kunde inte låta bli att tänka på profetian som hade jagat honom: Där kommer komma drakar, följt av tapperhet. En ensam flicka skulle resa sig, med krafter som aldrig setts förut, och kontrollera norr. Hon skulle befalla dem att förstöra Pandesia, och kon kunde endast stoppas innan hennes krafter var slutförda. Ra satt där, och kände sitt hjärta slå hårt i hans bröst, och han visste att den dagen hade kommit. ”Var är hon?” frågade Ra budbäraren. Budbäraren svalde. ”Våra spioner har sagt att hon är på väg mot det uråldriga tornet i Ur.” Ur. Tornet. Bevakarna. Det cementerade endast Ras rädsla. Han visste kraften som lurade bakom de väggarna. Om hon nådde tornet, kunde hon bli mer kraftfull än han kunde kontrollera.

Han var tvungen att använda all kraft i sin mak för att stoppa det före det var för sent. Det kom ett skrik utanför hallen och Ra kollade genom den femton meter höga bågen, av kompaniet med soldater som patrullerade gårdsplanen. De var en armé som gick på tomgång. En armé som behövde matas. En armé som var redo för krig. Ra ställde sig upp i sin fulla längd, med sina muskler utbuktande, och med hans gyllene rustning som klingade. Han svingade lugnt sin gyllene kniv och högg halsen av budbäraren framför honom, som om han kliade sig på armen. Han såg en fräsch rädsla i ansikten av alla de som var i hans kammare. De ska vara rädda, insåg han. För Ra var inte bara en stor ledare, inte bara en gud, utan också en stor krigare. Han kunde känna blodet koka, det kliade efter blodlust, för dominans över hela landet, för att ha alla människor i alla hörn av världen att buga framför honom. Ra övervakade sina befälhavare, alla var rädda för att möta hans blick. ”Samla mina arméer,” befallde han. ”Vi ska inte stanna för något förrän vi hittar denna flicka.”

KAPITEL TRETTIOSEX

Han förstod inte. Vidar stop ovanpå räckena i Volis och tittade norrut, mot horisonten, mot Flammorna, och han undrade. Nu började dimman att bli synlig när eftermiddagen gav vika mot skymningen, och när han stod där, med ett dussin av sina bröder i strid runt honom, alla Duncans män, så var han förvirrad. I flera timmar hade han känt skalv, en svag vibration som ringde i marken, genom hans fötter, som en mild jordbävning. Genom hela hans liv i Volis hade han aldrig känt något liknande. Vidar sträckte sig fram och la sina händer på en sten, och när han gjorde det, kände han de igen: ett skalv. Det kom typ varje minut, och sen försvann det precis lika plötsligt. Det verkade som att det blev starkare. Vidar kunde inte föreställa sig vad det var för något. Hade draken återvänt? Stampade den runt på landsbygden? Nej, det kunde inte vara en drake, om det var det, skulle han ha sett den, eller hört den? Det fanns inte jordskalv i Volis, heller inga skiljelinjer som han visste om. Kanske var det en armé som närmade sig. Var Pandesia på väg med all sin makt? Det skulle inte förklara någonting, för skakandet slutade varje minut innan det började igen. En armé skulle inte pausa. Vad kunde det då var? Hela dagen hade han skakat bort det som om det vore ingenting, han förväntade sig att det skulle gå bort. Men nu kunde han inte ignorera det längre.

Vidar kände ett stort ansvar; det var trots allt första gången som Duncan hade låtit han bestämma över ett fort, Volis dessutom, och han hade bestämt att han skulle göra honom stolt. Med den enorma kraften som gick söderut med Duncan, så var någon tvungen att stanna kvar, för att vara förberedd för en oväntad attack. Han greppade sitt svärd, han ville inte göra Duncan besviken, och han undrade varför detta skulle hända på hans skift. Ett annat skalv kom, starkare än den senaste, och när Vidar kollade, så trillade det ner små stenar från räckena. Han kände en grop i sin age. Vad det än var, så var det på riktigt. Vidar vände sig om och ställde sig mot de andra, som kollade tillbaka på honom med bleka ansikten. Han såg något i deras ansikten som han aldrig riktigt sett förut: rädsla. Vidar själv var inte rädd för någon armé. Vid första synen av någon fiende, skulle han rusa dit och besegra dem, och han skulle utmana vilken man som helst, eller armé, svärd mot svärd. Det var vad han inte visste som oroade honom.

Vidar kollade norrut, mot Flammorna, och en sjunkande känsla kom över honom. Han visste inte varför, men han kände att vad det än var, kom den mot denna riktningen, och den kom för oss alla.

*

Vesuvius stod djupt under marken, under Escalon, och såg på i extas när den gigantiska varelsen framför i tunneln slog sig fram genom stenen. Med varje slag skakade jorden, stark nog att vå Vesuvius att svaja. Hans armé av troll, runt om honom, snubblade och föll, men Vesuvius klarade av att stlå, med händerna på sina höfter, när han stod där och kollade på med glädje. Han kunde komma ihåg ett par stunder av tillfredsställelse i sitt liv. Hans plan efter alla dessa år, fungerade perfekt. Molnen av damm hade inte agt sig när varelserna sträckte sig upp och klöste, slet i sten och jord och försökte att ta sig fria, för dumma att veta att de bara grävde sig djupare. De vände och vände, frustrerade, och kunde inte ta sig ut. Och de slog i stenen ännu mer.

Ibland vände sig jätten om, som om den gissade igen, och sprang bort från väggen, tillbaka mot Vesuvius. Just nu hade Vesuvius hundratals soldater som rusade fram och stack han med långa spjut, och fick den att vända igen, men inte före den dödade ett dussin av hans män. Vesuvius soldater tunnades ut snabbt, men det var ett litet pris att betala för erövringen som skulle komma, segern som snart var i hans grepp. När denna tunneln var klar, när vägen kontaktade Marta med Escalon, så skulle hela hans nation av troll invadera och förstöra Escalon en gång för alla.

Vesuvius följde jätten på ett säkert avstånd, hans hjärta slog med upprymdhet när besten grävde djupare och djupare ner under marken, och slog sin väg söderut. När han gick fram, så kände Vesuvius plötsligt att han svettades, och han kände någonting, han sträckte sig upp och la sina handflator på taket. Han var yr av upprymdhet. Stenen var varm. Det kunde endast betyda en sak: de var nu rakt under Flammorna. Med en glädje olikt något annat han har känt, marscherade Vesuvius framåt, följde efter besten, och det kändes som om han hade sitt öde i sin hand. När besten slog genom stenen igen och igen, skickade små bumlingar bakåt, så kände Vesuvius en större glädje än han visste var möjligt. Seger, ett totalt underkuvat Escalon, var tillslut inom räckhåll. Varje steg han tog, tog han nu på fiendens territorium.

De var fortfarande hundra meter under marken, och Vesuvius visste att han behövde få besten att gräva uppåt. När de hade passerat ytterligare meter förbi flammorna, samlade Vesuvius sina soldater. ”Stressa besten!” skrek han. ”Driv den uppåt!” Hans soldater pausade, var osäkra, de visste att det skulle betyda döden att marschera framåt. Han såg sina män tveka, och Vesuvius visste att han var tvungen att göra det avgörande. ”Facklor!” skrek han. Männen rusade fram med facklorna, och Vesuvius tog en han själv, skrek ett högt stridsrop och ledde sina män framåt. Alla följde efter, hundratals troll som sprang framåt, och lös upp den svara tunneln medan de sprang mot besten.

Vesuvius var den första som nådde fram, och när han gjorde det rörde han dess fot, och manade den uppåt. Besten skrek, vände sig om och svingade efter honom. Vesuvius, som förväntade sig det, gick undan precis i tid, och besten svingade och träffade flera av hans män, och dödade dem istället, sedan slog han av en stor bit av väggen. En annan av hans män rusade framåt, sedan en annan, och alla satte sina facklor på dess fötter, och följde Vesuvius order, tills jätten tillslut började hoppa rätt upp av ilska. Den slog sitt huvud i stenen, skrek sedan och sträckte sig upp för att klösa i taket, precis som Vesuvius hoppade att han skulle göra. Vesuvius kisade mot molnen av damm och kollade på med sitt hjärta slog hårt, när besten tog sig uppåt, och grävde tunneln i rätt riktning.

Detta var stunden han hade väntat på, som han hade drömt om så länge han kunde minnas. När Vesuvius kollade på och väntade andlöst, kisande i mörkret, så kom det en enorm krasch, och plötsligt blev han överhopad av ljus. Solljus. Fantastiska Solljus. Solljus från Escalon. Damm flög in när solljuset fyllde tunneln och sken upp allt. Besten fortsatte att slå, och gjorde hålet bredare, och skickade iväg sten och jord och gräs överallt, som en gejser som kom från helvetet. Vesuvius stod där, för stel för att kunna röra sig, han kunde knappast processa vad som nyss hade hänt. Med det slutgiltiga slaget, så hade besten slutfört tunneln, och öppnat gången till Escalon för en invasion. Flammorna var nu oanvändbart. Vesuvius log brett, det slog honom sakta att hans plan hade fungerat. Att han hade varit smartare än alla. Det var dags för den stora invasionen att börja.

KAPITEL TRETTIOSJU

Aidan som fortfarande stönade i smärta, samlade sig själv när mannen sänkte sin sko mot hans ansikte, och visste att hans skalle skulle krossas. Han skulle ge allt för att ha sin far vid sin sida just nu, att ha sina bröder här, eller mest av allt, att ha Kyra här. Han visste att hon skulle skydda honom. Nu var han tvungen att möta detta öde ensam. Om han endast var äldre, större och starkare. När skon kom närmare och Aidan höjde sina händer, för att skydda sig själv, kom plötsligt ett morrande ljud som skar genom luften, ett som fick hans hår att resa sig i nacken. Aidan kollade och var chockad över att se Vid rusa framåt. Den stora vilda hunden fick på något sätt extra styrka, hoppade och landade på mannens bröst, och sjönk in sina huggtänder i han innan han kunde stampa på Aidan.

Mannen skrek när Vit morrade skräckinjagande och skakade sitt huvud åt båda hållen, och bet mannen i sina händer, armar och bröst och ansikte. Tillslut, rullade den blodiga mannen på sidan och stönade av smärta. Vit som fortfarande morrade, med munnen droppande av blod, var inte klar. Han gick fram, siktade tydligt mot hannens hans, förberedde sig för att döda honom för gott. Men Vit snubblade och trillade, och Aidan insåg att han fortfarande var för skadad för att kunna döda mannen. Mannen som märkte att han fick en möjlighet, väntade inte. Han kravlade sig snabbt upp på sina händer och knän, och tog sig upp på sina fötter och sprang tillbaka till vagnen.

Han drog sig upp och satt ostadigt, och skyndade på sina hästar. De sprang iväg och Aidan blev besviken över att se de galoppera bortåt. Inom ett par få sekunder så var de borta i natten, och lämnade Aidan och Vit helt ensamma i den svarta skogen, flera dagar ifrån civilisation. Aidan låg på marken, hans kropp var fortfarande fylld av smärta, han var alldeles för utmattad för att stå upp, och han blev överraskad när han fick en tunga i ansiktet. Han vände sig om för att se Vit luta sig över honom, han låg också ner, och slickade honom i ansiktet. Aidan sträckte sig fram och kramade hunden, och han blev förvånad när hunden lutade sig in mot hans bröst. ”Jag är skyldig dig mitt liv,” sa Aidan. Vit kollade tillbaka på honom med ögon som verkade svara: Och du räddade mig också.

Aidan visste att genom att göra vad han hade gjort, hade han nog förstört sin chans för överleva. Nu låg han här, ensam, i denna kalla natt, han var hungrig, hade fått stryk, och med en skadad hund bredvid sig, de båda hade ingen som kunde hjälpa dem. Ändå brydde han sig inte. Han hade gjort rätt sak, och det var viktigare. Aidan kunde inte ge upp. Han kunde heller inte bara ligga där och dö, och han kunde inte låta Vit dö heller. Och om de inte började röra på sig så kände han att de skulle snart bli så stela så att de frös till döds. Aidan reste sig upp med en stor ansträngning, och höll mot sina revben där mannen hade sparkat honom. Han hjälpte sedan Vit upp, och drog honom i hans fötter. De två stod där, och stod mot den långa öppna vägen mot dem. Aidan visste att de antagligen skulle dö här ute, men det kvittade vad som hände, han hade räddat detta djuret.

Aidan satte en fot framför den andra, och Vit haltade bredvid honom, och de två gick tillsammans, en lite pojke och en skadad hund, ensamma under stjärnorna i den stora svarta skogen, och de tog sina första steg mot den antagligen omöjliga vandringen mot Andros.

KAPITEL TRETTIOÅTTA

Theos cirkulerade högt över Escalon, ovanför molnen, utan att människorna kunde se honom, svävande från en ände till en annan, och tog in det stora under honom med sin magnifika syn och fokus. Han flög in i solnedgången, flaxande med sina stora vingar, och rörde sig över en kulle för varje flax, och täckte mer mark än de människorna kunde göra på flera dagar, när han letade. Han skulle inte vila förrän han hittade vad han letade efter. Escalon var så mycket mer annorlunda än där hemma på andra sidan världen, så mycket mindre, och det saknades lava och aska, han saknade den oändliga sträckan av svart sten som hans hemland var gjort av. Det saknade också skriket från drakarna som man hörde hela tiden. Det var nästan för tyst här, och det gjorde honom orolig. Det påminde honom om hur ensam han var, hur långt hemifrån han var. Men för detta uppdrag så skulle han äventyra till slutet på jorden.

Theos ögon smalnade, och nedanför honom, genom molnen, såg han Kyra, framför tornet. Han såg henne med en blandning av nyfikenhet och respekt, mer beskyddande av henne än hon någonsin visste om. Han höll ett öga på henne när han kunde, eftersom rollen hon behövde spela i framtiden var viktig, deras kontakt var så stark, och hennes liv så ömtåligt. Hon var ju trots allt inte en drake. Theos flaxande, fortsatte att flyga, förbi Kyra, förbi tornet, och tillbaka över Escalon, letade fortfarande. Han sänkte sitt huvud och ökade sin hastighet och på en kort stund kunde han korsa halva landet. Han såg Kyras far på bergen, i Kos, och förberedde sig, utan tvekan, för ett stort krig. Han vände sig om och flög norrut, och såg Volis, som var utan beskydd. Han flög vidare och inte långt från Flammorna såg han ett stort hål i jorden, och en jätte som gick fram ur tunneln och en stor armé av troll som följde dess hälar. Han korsade Escalon, och långt ut i hörnet så han ett par legioner av Pandesianer som började förbereda sig för krig. Theo hade dock inte mycket intresse i vad människorna hade för sig. Han kunde döda dem alla i en sekund om han ville det. Alla deras rörelser var inte konsekventa för honom. Det var Kyra han brydde sig om, för en speciell anledning. Och en annan. Den enda saken som var viktigare för honom än henne, den enda saken so fick honom att stanna, den enda saken som fick honom att komma hit från början. Han sökte igen och igen, han skrek i frustration, för den enda saken han behövde hitta. Den enda saken som gjorde honom sårbar. Hans barn.

Theo skrek igen och igen i frustration och skakade i luften när han flög över Törnarnas skog igen, nära platsen där han blev skadad, och sökte genom landet. Han skannade skogen under sig, genom träden, över kullorna, överallt. Men han hittade inget. Det var som om barnet hade försvunnit, som om varenda ägg han hade kommit hit för att skydda hade försvunnit. Vem kunde ha tagit det? Och varför? Theo skrek igen och igen, ett stressat skrik, av desperathet, och när han reste sig upp i himlen, redo för att slita itu allt, att få elden att regna över människan om han inte snart hittade vad han letade efter. Han kunde känna ilskan bränna, den steg med honom, och hans ögon glödde gula och han visste att han inte längre kunde kontrollera det. Han behövde släppa ut det någonstans. Och dessa städer nedan, som var fulla med människor, fick han nöja sig med.

Han började dyka, rakt ner mot staden under honom, och öppnade sin mun för att spruta ut sin eld. Det var dags för ett stort krig att börja.

KAPITEL TRETTIONIO

Helt ensamt, norrut i Törnarnas skog, under ett uråldrigt trädd, med grenar som täckte den väl, låg ett ägg. Ett drakägg. Stort, lila och hårt, täckt med fjäll, så satt den där ensam, som om den väntade på att dess far ska komma. Den kände sig inte hemma här i Escalon, den var inte omringad av eld, lava och aska, av cirkulerande drakar, som väntade på att den skulle kläckas. Den kunde redan känna att den var mer annorlunda än de andra. Den satt där, väntade på att dö, eller kläckas. Den kunde känna hur sårbar den var. Trots alla odds, hade den överlevt. Djur hade kommit, sniffat med nyfikenhet, och hade tillslut gått därifrån. Men nu, kände han att något annat kom. Mer än en, en flock med vargar. De närmade sig snabbt hans ägg, och de var hungriga. Denna gången skulle de döda honom. Han visste att det inte var meningen att han skulle kläckas än, men denna draken använde all sin vilja, och tvingade sig själv att röra sig i ägget, för att trotsa den naturliga väntetiden. Med all sin kraft rörde han en arm, sedan en axel och sen sitt knä. Han gjorde vad drakar inte borde göra, vad ingen annan drake kunde göra.

När de sista strålarna från solen gick ner, långt från människornas syn, i den öde landsbygden, kom det en spricka. Sedan en till. En liten klo kom fram, med dess naglar som sträckte sig mot himlen som om den skulle klösa den. Sedan kom en annan. Snart började ägget att spricka, och tillslut, kom armen, och sedan huvudet från en bäbis-drake. Sonen av Theos. Vargarna stannade, och för första gången i sitt liv blev de rädda för en annan varelse. Draken lutade sig bakåt och tog in den första synen av världen, himlen, och han blinkade. Det var inte den värld han hade förväntat sig att se. Han skrek, det var ungt och tyst, men ändå tillräckligt läskigt för att skrämma iväg någon nära.

För denna draken ville redan andas, leva, och döda. Han lutade bak sin nacke och andades, hans första andetag, och det kom en strimma eld. Elden av liv. Och elden för död skulle komma. Vargflocken vände sig om och sprang iväg, utan att kolla bak. De var smarta som sprang. För första gången på ett millenium, i landet Escalon, föddes en drake.

KAPITEL FYRTIO

Kyra blinkade och kollade upp för att se sin mor kolla ner på henne, hennes ansikte var en skugga, som maskerades i silverskenet, ett sken som lös ner bakom henne. Hon hade långt guldigt hår kunde Kyra se, och hon kunde känna vänligheten, passionen som strålade från henne, trots att hon hade fördunklat. Hennes mor log ner när hon sträckte ut en hand, hennes fingrar var långa och lena. ”Kyra,” viskade hennes mor till henne. Det var en viskning som vibrerade genom Kyras själ, ljudet av en röst hon inte insett att hon hade längtat efter att höra hela sitt liv. Kyra solade sig i sin mors varma kärlek för första gången i sitt liv, och det kändes bra. Det kändes som om en del av henne som hade saknats länge, återvände. Kyra tog sin mors hand och blev chockad av hennes beröring, som en blixt rusade genom henne. Hon kunde känna värmen spridas genom hennes hand, uppför armen och sedan genom hela hennes kropp. Hon satte sig långsamt upp när hennes mor varsamt drog i henne, som om hon ville omfamna hanne. ”Kyra,” sa hennes mor. ”Det är dags, Dags för dig att veta vem jag är. Dags för dig att veta vem du är.”

”Mor,” försökte Kyra att svara. Men hennes ord fastnade i hennes hals. Samtidigt som hon försökte yttra sina ord så lutade hon sig fram för att omfamna sin mor, men kände inget i hennes armar. Lika snabbt som hon hade kommit, hade hennes mor försvunnit. Kyra blinkade och såg ett exotiskt landskap framför henne, en hon inte kunde känna igen, med vridna träd, brända grenar, och det kvittade var hon kollade, hennes mor kunde inte hittas. Hon kollade ner och såg att hon själv satt på kanten av en klippa, och hon höll på att trilla ner, och havets vågor slog under henne. ”MOR!” skrek hon. Kyra satte sig upp och andades tungt när hon vaknade, desorienterad. Leo gnuggade sitt huvud mot hennes knä, och det tog henne en lång stund att samla sig själv, för att inse att det var en dröm. Det hade varit den verkligaste drömmen i hela hennes liv, mer som ett mystiskt möte. Det kom en vindpust, följt av en annan, och ett närmande ljud. Det lät som fotsteg som närmade sig, som krasade i gräset. Kyra tog instinktivt tag i sin stav hårdare och satte sig upp och var på alerten.

Kyra blinkade i morgonsolen och insåg att hon hade sovit hela natten, hon skakade av kulan, från havets ånga, och hon försökte att se. Soluppgången var på väg, det spridde sig över horisonten, men det var fortfarande mer mörkt än ljust, och hon blinkade, kämpade med att se i mörkret. Hon såg en siluett av en man. Han var klädd i en lång kappa, hade långt hår, och hon kunde se att han höll i en stav när han gick. Han kom närmare och Kyra kände sitt hjärta slå i hennes bröst medan hon undrade. Kunde det vara han? Hennes farbror? Och solen steg sakta bakom honom, och gjorde honom till en siluett. Kyra kämpade för att se honom ordentligt, men hon kunde inte.

Han stannade framför henne och Leo, morrade konstigt nog inte, utan kollade på honom, som om han också var fixerad.

Mannen stod där, och kollade ner på henne i en tystnad som aldrig verkade sluta, och Kyra var alldeles för andlös för att kunna prata. Detta var stunden, hon visste det, stunden som skulle förändra hennes liv. ”Kyra,” sa han tillslut, med en resonerande röst som rullade i vinden, lika gammal som tornet bakom henne. ”Jag har väntat på dig.” Tillslut drog han bak sin luva och kollade rakt på henne, och hennes hjärta stannade. Hon kunde inte tro att det var han.

Kommer snart!

Bok /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/3 Kungar och Trollkarlar

Vill du ha gratis böcker?

Prenumerera på Morgan Rices mejllista och få 4 gratis böcker, 2 gratis kartor, 2 gratis app och exklusiva gåvor! För att prenumerera, besök: www.morganricebooks.com

Lyssna på KUNGAR OCH HÄXMÄSTARE i ljudboks-varianten!

Böcker av Morgan Rice

KONUNGAR OCH HÄXMÄSTARE

DRAKARNAS GRYNING (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/1)

DE TAPPRAS UPPKOMST (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/2)

TROLLKARLENS RING

HJÄLTARS VÄG (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/1)

KONUNGARS MARSCH (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/2)

DRAKARS ÖDE (Book 3)

EN KAMP OM ÄRA (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/4)

ÄRANS LÖFTE (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/5)

ETT TAPPERT ANFALL(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/6)

SVÄRDSRITEN (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/7)

VAPENGÅVAN(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/8)

BESVÄRJELSERNAS HIMMEL (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/9)

ETT HAV AV SKÖLDAR(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/10)

STÅLFURSTEN(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/11)

ELDENS RIKE(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/12)

DROTTNINGARS VÄLDE(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/13)

BRODERSEDEN (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/14)

DÖDLIGAS DRÖM (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/15)

RIDDARES DUST (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/16)

STRIDENS GÅVA (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/17)

ÖVERLEVNADSTRILOGIN

ARENA ETT: SLAVJÄGARNA(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/1)

ARENA TVÅ(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/2)

THE VAMPIRE JOURNALS / EN VAMPYRS DAGBOK

OMVÄND(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/1)

ÄLSKAD(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/2)

FÖRRÅD(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/3)

ÄMNAD (Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/4)

ÅTRÅDD(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/5)

TROLOVAD(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/6)

VIGD(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/7)

FUNNEN(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/8)

ÅTERUPPSTÅNDEN(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/9)

BEGÄRD(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/10)

DÖMD(Book /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/11)

Om Morgan Rice

Morgan Rice är nummer /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/1 bästsäljande, och i USA Today är han den bästsäljande författaren av den episka fantasy-serien TROLLKARLENS RING, omfattar sjutton böcker; av /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/ 1 bästsäljande serien EN VAMPYRS DAGBOK, bestående av elva böcker, av /storefb2/R/M-Rice/Uppkomsten-Av-De-Tappra/ 1 bästsäljande serie ÖVERLEVNADSTRILOGIN, en post-apokalyptisk thriller bestående av två böcker; och de nya episka fantasy-serien KONUNGAR OCH HÄXMÄSTARE, innefattar två böcker. Morgans böcker finns tillgängliga i ljudböcker och tryckta utgåvor, och finns översatt i 25 språk.

OMVÄND (Bok #1 En vampyrs dagbok), ARENA ETT (Bok #1 av Överlevnadstrilogin) och HJÄLTARS VÄG (Bok #1 Trollkarlens ring) DRAKARNAS GRYNING (Konungar Och Häxmästare – Bok #1) är alla tillgängliga att ladda ner gratis!

Morgan älskar att höra vad ni tycker, så besök www.morganricebooks.com för att gå med i mejllistan, få en gratis e-bok, få gratis gåvor, ladda ner gratis-appen, skaffa de senaste exklusiva nyheterna, anslut på Facebook och Twitter, och håll kontakten!